Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svampdjur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svaning, Hans, dansk historieskrifvare, född 1503
i Svaninge i södra Fyen, af bondeslägt, studerade
först i Köpenhamn och 1529–39 i Wittenberg. Han
blef derefter professor i retorik vid Köpenhamns
universitet, var 1541–52 lärare för prins Fredrik
(Fredrik II), blef sedan kanik och ärkedjäkne i Ribe
domkapitel samt kongl. historiograf 1553. Död d. 20
Sept. 1584. Af hans skrifter blef Kong Hans’ historie
utgifven 1560 och Kristian II:s historie 1658,
hvaremot hans förnämsta verk, en Danmarks historia,
blef uppbrändt som handskrift 1728. S:s. skildring
af Kristian II är mycket otillfredsställande.
E. Ebg.
Svankrygg. Se Länd 2.
Svansapor, Pithecia, zool. Se Rafsvansapor.
Svansben, anat. Se Stjertben.
Swansea [soa’nsi], stad i engelska grefskapet
Glamorgan (Wales), vid floden Tawes utlopp i den
till Bristolkanalen hörande Swanseaviken. 65,597
innev. (1881). I S. smältas årligen omkr. 3–4
mill. ctr kopparmalm, som ditföres från alla delar
af verlden; dessutom beredas tenn, zink, bly och
jern samt tillverkas kemikalier m. m. Handeln,
omfattande export af stenkol, jernvaror, koppar
m. m. samt import af malm, trä och födoämnen, är
särdeles liflig. År 1885 inlöpte i den med dockor
af 32,5 qvkm. vattenyta försedda hamnen 7,447 fartyg
om 1,46 mill. tons och utlöpte 7,051 fartyg om 1,36
mill. tons. Staden är i allmänhet väl och regelbundet
byggd med en mängd planteringar. Den eger bland annat
ett stadshus, uppfördt 1846, och en byggnad i jonisk
stil, inrymmande »Royal institution of south Wales»
med värdefullt bibliotek samt naturhistoriska,
historiska och konstsamlingar, äfvensom ruiner
af ett slott, grundadt 1099. I S. finnas flere
välgörenhetsinrättningar, bl. a. anstalter för
döfstumma och blinda. S. erhöll sina första
stadsprivilegier af Johan utan land (1199–1216).
Svanskog, socken i Värmlands län, Gillbergs
härad. Areal 12,588 har. 2,025 innev. (1889). Annex
till Kila, Karlstads stift, Gillbergs kontrakt.
Svan-slägtet, Cygnus, zool., tillhör familjen änderna
(Anatidae), ordningen andfoglar (Lamellirostres)
inom foglarnas klass. Detta slägtes representanter
äro stora simfoglar med lång, smal hals; näbben är hög
vid basen, i spetsen nedtryckt och längre än hufvudet;
trakten mellan ögat och näbbroten är naken. Benen äro
långt bakåt sittande, undersätsiga, befjädrade nästan
till hälleden. Svanerna förekomma i alla delar af
jorden, mest i de nordliga. De arter, som tillhöra
den nordliga hemisferen, äro hvita, hvaremot de på
den södra äro helt eller delvis svarta. Sina födoämnen
taga svanerna förnämligast ur växtriket och upphemta
dem vanligen från grundt vatten, i det de ställa sig
i upp- och nedvänd ställning i vattnet, för att kunna
sträcka hufvudet och halsen ned till bottnen. De simma
förträffligt och flyga väl, sedan de mer eller mindre
bullersamt uppkommit från vattnet. På land röra de sig
otympligt. För menniskan äro de mycket skygga och mot
andra djur ofördragsamma. De lefva parvis vid söt
vatten, och deras äktenskap synas vara för lifvet. De
äro stryk- eller flyttfoglar. Sångsvanen (C. musicus)
har pannan ofvan platt, yttre delen svart, från
roten ända under näsborrarna liksom trakten bortåt
ögonen till gul; stjerten i spetsen afrundad. Längd
160 cm. Sångsvanen har vidsträckt utbredning
såväl i Nya som Gamla verlden och finnes under
häckningstiden förnämligast i dessa verldsdelars
nordligaste land. I Sverige häckar han på sanka träsk
och myrar i Lapplands ödsliga skogsmarker. Under
flyttningstiderna visar han sig i de sydliga delarna
af vår halfö och qvarblifver vid isfria kuster
ofta hela vintern. Sångsvanen är mera skygg än den
följande arten. Hvad den mycket omtalade »svanesången»
beträffar, åstadkommes denna icke, som man trott, af
den döende svanen, utan höres såsom ett klangfullt,
tvåtonigt läte under flyttningarna. Äggen läggas i
ett stort, af vattenväxter sammansatt rede, vanligen
på en tufva eller stundom i sjelfva vattnet; de äro
6–8 och af brungul färg. – Tamsvanen (C. olor) har
pannan försedd med en hög knöl, hvilken liksom trakten
mellan hvartdera ögat och näbben samt näbbnageln
är svart. Näbben är för öfrigt gulröd. Stjerten är
tillspetsad och vigglik. Kroppslängden uppgår till 180
cm. Denna art skiljer sig från den föregående äfven
derigenom att han, då han simmar, håller halsen mera
S-formigt böjd. Tamsvanen har sitt stamhåll i långt
sydligare trakter än sångsvanen. I Sverige häckar
han uti insjöarna såväl i Skåne som i de mellersta
landskapen. Ett stort antal häckar årligen vid
Ekolsund i Mälaren. Han hålles ofta tam i dammar. –
Dvärgsvanen (C. minor) liknar mycket sångsvanen, men
är betydligt mindre (124 cm.), och den gula färgen
sträcker sig ej till näsborrarna. Han lefver på Island
och i Sibirien samt har under sina flyttningar blifvit
anträffad i Danmark, Finland, Tyskland o. s. v. –
Svanen är fridlyst dels alla tider på året intill 1897
i Stockholms, Vestmanlands och Upsala län, dels inom
Norrbottens och Vesterbottens län från och med d. 16
Mars till och med d. 31 Juli, dels inom Jemtlands,
Vesternorrlands, Gefleborgs och Kopparbergs län
från och med d. 16 Mars till och med d. 20 Juli,
dels i rikets öfriga delar från och med d. 16 Mars
till och med d. 10 Juli. L-e.
Svansskruf, krigsv., kallas på mynningsladdningsgevär
pipans stötbotten, hvilken är inskrufvad baktill samt
har till ändamål att motstå krutgasens tryck bakåt och
utgöra ett stöd för dess verkan på projektilen. Den
är plan framtill och bakåt förlängd till en stjert,
genom hvilken korsskrufven går och fäster pipan
vid gevärsstocken. På de slätborrade gevären
har svansskrufven en upphöjning, korset, med deri
urfilad sigtskåra. På nyare mynningsladdningsgevär
är svansskrufven framtill urborrad till samma
kaliber som pipan och kallas då patentskruf.
H. W. W.
Svantepolk Knutsson, riddare och rikets råd, var
son till hertig Knut af Reval och sonson till danske
konungen Valdemar Sejr. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
