Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jordinnevånares själ. Likasom kroppen endast är till
genom själen, så är ock den naturliga verlden endast
till genom den andliga. Derför likasom allt i kroppen
motsvarar något i själen, så motsvarar allting i
den naturliga verlden någonting andligt. I enlighet
med dessa motsvarigheter är bibeln skrifven. Derför
döljer sig under dess bokstafsmening en andlig och
under denna en ännu högre, himmelsk mening. S. använde
tvänne vägar till dechiffrerande af Skriftens andliga
mening – jämförande af de bibelställen, der samma
betydelsefulla uttryck förekomma, och aktgifvande
på de andliga väsendens omgifningar, med hvilka han
samtalade, ty dessa omgifningar symboliserade deras
inre tillstånd och föreställningar.
Hufvudurkunden för denna bibeltolkning är hans
år 1749–56 i London tryckta Arcana coelestia
(»Himmelska hemligheter», 1861–85), som är en
utläggning af de två första Moseböckerna, men genom
utdrag från hela bibeln med upplysande anmärkningar
nästan kan anses såsom en förklaring öfver hela
bibeln. De 11 första kapitlen af 1 Mosebok betraktas
af S. såsom uteslutande symboliska och handlande
om menniskans andliga tillstånd och om tvänne
förhistoriska »kyrkor» före den israelitiska. I de
sex skapelsedagarnas verk såg han menniskans andliga
skapelse eller pånyttfödelse och i den sjunde dagens
sabbatshvila det tillstånd af inre frid, som följer
på pånyttfödelsen. I Adam och Eva i Edens lustgård
såg han den uräldsta församlingen l. »kyrkan», der
menniskorna lefde i himmelsk oskuld, i syndafallet
denna kyrkas begynnande förfall, i syndafloden
hennes förstöring genom en öfversvämning af ondt och
falskt, i Noak och hans söner den gamla »kyrkan»,
ej mera himmelsk (med kärleken såsom förherskande),
utan andlig (med visheten såsom förherskande), och i
tornbyggandet i Babel denna kyrkas förstöring. S:s
år 1758 i London utgifna bok De coelo et inferno
(»Om himmelen och helvetet», öfversatt 1821, 1848
och 1868) är egentligen ett utdrag ur och vissa delar
af hans Arcana coelestia. Han skildrar der såväl det
mellantillstånd (andarnas verld), der både de onde
och de gode successivt mogna för sina slutliga hem,
som ock de verldar, i hvilka de till sist hamna
(himmel och helvete), och som äro indelade i otaliga
samhällen, i hvilka menniskoandarna grupperas på
grund af sitt inre tillstånd, sina inre frändskaper
och sympatier. Helvetet är icke ett straff, utan de
ondes sjelfvalda tillstånd. Deras straff består blott
deri att de genom sin sjelfviskhet plåga sig sjelfva
och hvarandra. S. å. utgaf S. De nova Hierosolyma
et ejus doctrina coelesti (»Om Nya Jerusalem och
dess himmelska lära», 1871) och De ultimo judicio
et de Babylonia destructa (»Om yttersta domen och
Babels förstöring», öfvers. 1835 och 1864). I det
förra gifver han en kortfattad framställning af
sin teologi – lärorna om Jesus Kristus såsom den
ende Guden, hvilken iklädt sig menniskonatur för att
besegra helvetets makt och återlösa menniskorna från
densamma genom att med det gudomliga genomtränga och
sålunda förhärliga sin menniskonatur,
och i hvilken är en gudomlig treenhet, nämligen det
gudomliga i sig (Fadern), det gudomligt menskliga
(Sonen) och den från honom utgående gudomliga
inflytelsen eller verkningen (den Helige ande),
samt om rättfardiggörelsen genom kärlek och tro
och ett deraf följande lif i lydnad för Guds bud
(ej genom tron allena). I det senare arbetet såväl
som i den 1762 utgifna Apocalypsis revelata (»Den
afslöjade Uppenbarelseboken») äfvensom i den tidigare
skrifna, men först efter hans död utgifna Apocalypsis
explicata (»Den förklarade Uppenbarelseboken») tolkade
han profetiorna om Kristi andra tillkommelse såsom
förverkligade genom en yttersta dom i andeverlden
år 1757 och stiftandet af en ny kristen kyrka, som
skulle blifva framtidens kyrka.
En uttömmande och systematisk framställning af
sin teologi lemnade S. i sitt sista (1771 utgifna)
arbete, Vera christiana religio (»Den sanna kristna
religionen», 1888). En systematisk framställning af
sin religionsfilosofi gaf han i Sapientia angelica
de divina providentia (Ȁnglavisheten om den
gudomliga försynen», 1866) och Sapientia angelica
de divino amore et divina sapientia (Ȁnglavisheten
med hänsyn till den gudomliga kärleken och den
gudomliga visheten», 1860) 1763–64. I det förstnämnda
arbetet definierar han försynen såsom den gudomliga
kärlekens och vishetens regering och betonar, att
dess högsta lag är mensklighetens eviga väl, att en
annan dess lag är, att menniskan skall samarbeta med
Gud för förverkligandet af hans afsigter, samt att
uraktlåtenheten att göra detta är orsaken till alla
hennes lidanden. I det sistnämnda arbetet framhåller
han, att lif och kärlek äro ett, att kärleken är Guds
väsende eller vara, och att visheten är formen för
detta vara. Skapelsens grund är att den gudomliga
kärleken icke kan existera utan föremål. Skapelsens
mål och sammanfattning är menniskan. Hos henne finnas
tvänne mottagande former (receptacula) för Gud. Hennes
vilja är en mottagande form för den gudomliga
kärleken, hennes förstånd för den gudomliga visheten.
I omedelbart samband härmed står S:s lära om
könsskilnaden och äktenskapet. Enligt denna lära,
som särskildt behandlas i hans 1768 utgifna
arbete Delicice sapientiae de amore conjugiali
(»Vishetens förnöjelser i fråga om äktenskapliga
kärleken», 1884) hör könsbestämdheten ej blott
till menniskans jordelif, utan är någonting från
hennes andliga individualitet oskiljaktigt och
derför evigt. Menniskan är till sin kropp antingen
man eller qvinna derför att hon till sin själ är
ettdera. Mannen och qvinnan framställa gudsbelätet
på olika sätt. Mannens grundväsentlighet är att
vara en afbild af den gudomliga visheten eller
det sanna, qvinnans att vara en afbild af den
gudomliga kärleken eller det goda. Den förre är i
främsta rummet en förståndspersonlighet, den senare
en viljepersonlighet. Hvarje man är – till sitt
väsendes grundanlag – en individualiserad form af
sant, som söker förening med sitt motsvarande goda,
hvarje qvinna åter en individualiserad form af godt,
som söker förening med sitt motsvarande sanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
