Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finmarken ända till gränsen af Ryska riket. Dessa
biskopsdömen, stift och provinser, innefattande
hela konungariket Norge med alla dess innebyggare,
städer, hamnar, fästningar, byar och öar utmed hela
detta rikes kuster tillika med deras tillhörigheter
(Grönland, Färöarna och Island härunder likväl
icke inbegripna) likasom alla förmåner, rättigheter
och afkastningar, skulle derefter under full ego
och öfverherrskap tillhöra konungen af Sverige och
utgöra ett konungarike förenadt med (réuni à) detta
land. Hurudan denna förening skulle blifva, derom
nämnes icke i traktaten. Kiel-traktatens betydelse var
tvåfaldig: den ena, som ännu qvarstår, är den, att den
skyddar mot hvarje anspråk från någon främmande makt,
som går ut på att förändra de båda rikenas ställning
utan Sveriges
medgifvande; den andra den, att den innebar rätt
för Sverige att bestämma beskaffenheten af Norges
ställning i föreningen, utan att någon främmande
makt deri egde inblanda sig, så snart Sverige
i bestämmandet af Norges ställning iakttog den
rättighet, som var Norge garanterad, näml. att utgöra
ett konungarike förenadt med Sverige. Den motvilja,
som i Norge förefanns mot föreningen, begagnades
af dåv. danske ståthållaren, tronföljaren prins
Kristian Fredrik, sedermera konungen af Danmark
Kristian VIII, för att bringa norska folket till
motvärn mot föreningen. Efter öfverläggning med
flere af landets mest betydande män i Eidsvold d. 16
Febr., dervid man ställde sig Kiel-traktaten till
efterrättelse, i hvad rörde Norges skiljande från
Danmark, men i öfrigt tog till utgångspunkt norska
nationens vilja att sjelf bestämma sitt öde och
häfda sin sjelfständighet, åtog prinsen sig såsom
ett förtroendeuppdrag att med titel af prinsregent
tills vidare föra styrelsen. Derpå öfverenskoms, att
en nationalförsamling af hela folkets representanter
skulle sammankallas till Eidsvold d. 10 April »för
att antaga en regeringsform, som fullkomligt och för
beständigt kan betrygga folkets frihet och statens
tarf». Riksförsamlingen utarbetade en konstitution,
hvarigenom Norge konstituerades såsom ett fritt,
oafhängigt och odelbart rike med inskränkt och
ärftlig monarkisk regeringsform samt egen konung,
hvartill Kristian Fredrik valdes d. 17 Maj, på
samma gång som den utarbetade konstitutionen såsom
Norges rikes grundlag förklarades skola lända till
allmän efterrättelse. Den 19 s. m. utfärdade Kristian
Fredrik kungörelse om sitt öfvertagande af regeringen
såsom Norges konung. Norge framträdde sålunda såsom
ett sjelfständigt rike med egen konung. Två dagar
derefter voro Sveriges trupper färdiga att återvända
från Tyskland. England, Ryssland, Preussen och
Österrike afsände en beskickning för att aflägsna
motståndet mot Norges förening med Sverige, men
förgäfves. Sverige nödgades använda vapenmakt för
att genomdrifva föreningen. Efter det den svenska
armén i slutet af Juli infallit i den östra delen
af Akershus amt och fått fast fot i Norge, gjordes
slut på alla vidare krigsföretag genom konventionen
och stilleståndsfördraget i Moss d. 14 Aug. 1814. I
konventionen förband sig prins
Kristian, såsom han titulerades, att
genast sammankalla Norges representation och
berättigade konungen af Sverige att omedelbart
förhandla med stortinget genom af honom utnämnda
kommissarier. Grundvalen för dessa underhandlingar
var konungens löfte att »antaga den af fullmäktige vid
riksförsamlingen i Eidsvold utarbetade konstitution,
samt att ej deruti föreslå andra förändringar än dem,
som vore nödvändiga för båda rikenas förening och
att icke göra några sådana utan öfverenskommelse med
stortinget». I stilleståndsfördraget bestämdes, att
fientligheterna skulle upphöra ända till 14 dagar efter
stortingets öppnande och med 8 dagars uppsägning efter
denna tidpunkt. Fördragen i Moss ega sin betydelse
derigenom att tillfälle bereddes till underhandlingar
mellan norska folkets representanter och Sveriges
konung på grundval af Eidsvoldskonstitutionen, med
införande deri af de för föreningen erforderliga
förändringarna. Någon ändring i sjelfva förhållandet
mellan Sveriges konung och Norge skedde ej, utom hvad
som rör prins Kristian Fredriks personliga ställning,
ty han verkställde det, hvartill han i särskilda
tilläggsartiklar förbundit sig, näml. att utan
förbehåll öfverlemna den honom uppdragna exekutiva
makten i nationens händer och dess utöfning omedelbart
åt statsrådet samt att lemna Norge. Norrmännen kunde
icke anses hafva genom konventionen uppgifvit den
ställning, som Eidsvolds-konstitutionen angaf,
såsom rubbad; och de anspråk på herskaremakt
öfver Norge, hvartill Sveriges konung ansåg sig
på grund af Kiel-traktaten berättigad, voro ej
nedlagda. Konventionens betydelse ligger deruti
att de hinder för föreningens förverkligande, som
förefunnos i Kristian Fredriks regentställning,
blefvo aflägsnade. När Norges storting d. 7 derpå
följande Oktober samlades, skedde det med den
uppfattning att underhandlingarna gällde föreningens
åstadkommande. Sveriges konung öppnade underhandlingar
för att förmå stortinget att å norska folkets vägnar
erkänna en redan bestående. Sedan Kristian Fredrik
d. 10 Okt. till stortinget öfverlemnat en skriftlig
förklaring att han för sig och sina efterkommande
afsagt sig Norges rikes krona och löst norska folket
från dess trohetsed, infunno sig d. 13 Okt. de af
Sveriges konung utnämnde kommissarierna i norska
stortinget och öfverlemnade ett af Karl Johan
i konungens namn godkändt förslag till förändrad
konstitution med tillkännagifvande, »att all samfäld
öfverläggning deröfver med kommissarierna eller fråga
om de jämkningar och tillägg, som å stortingets sida
kunde göras, berodde af det högtidliga förklarandet af
de båda rikenas förening under ömsesidiga grundlagars
helgd». Den 20 Okt., dagen före stilleståndets utgång,
beslöt Norges storting, att »Norge skall såsom ett
sjelfständigt rike förenas med Sverige under en
konung, men under helgden af sin grundlag med de
till rikets gagn och i anledning af dess förening
med Sverige nödvändiga förändringar, hvilka skola så
snart som möjligt blifva tagna under pröfning och
beslutade af stortinget; och så snart detta skett,
ville stortinget å sin sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
