Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söndrum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(dentipalatalt eller alveolopalatalt) t-ljud. Ett sådant
t-ljud börjar i svenska affrikatan »tje» (i tjära,
köpa), nämligen i de landsändar, der »tje»-ljudet
ännu är affrikata. I Öster- och Vestergötland,
Nerike, Värmland, Bohus län o. s. v. (liksom i
Norge) innehåller »tje»-ljudet intet t, utan är
en frikativa (ett slags »sch»- eller »ch»-ljud),
d. v. s. affrikatans första explosiva element är
förloradt, och blott hväsljudet återstår. Eng. och
Sp. ch, Ital. c(i) och de slaviska språkens »tje»-ljud
(P. cz, Böhm. och Kroat. c) äro affrikator, börja
alltså med dorsalt t. Om tungspetsen icke tar stöd
mot tänder eller tandlådor och tungans främsta del
icke häller intager det halft dorsala läge med
ränna i midten, som karakteriserar s-ljud, så fås de
frikativor, som i Eng. tecknas med th (tonande eller
tonlös), i Sp. med c eller z, i Nygrek, med [theta] och [delta],
i Angelsachs., Fornsv. och Isl. med þ och ð. Dessa
bildas för den vid ljuden ovane lättast interdentalt,
men det i England vanliga uttalet är post- eller
supradentalt. – Tillsammans med s (detta s väl i
allmänhet icke alldeles identiskt med fristående
s) bildar t en affrikata, som i tyskan tecknas z
(zeigen o. s. v., i namn före palatal vokal äfven
c, t. ex. Cicero), i slaviska språk med latinskt
alfabet c (i svenska folkmål tsäna för tjena
o. s. v.). I slaviska språk förekommer muljeradt t,
d. v. s. t bildadt med tungspetsen på den vanliga
platsen, men främre delen af tungan i i- (eller e-)
ställning. Detta tecknas i Böhm. t’ och utmärkes i
regeln dels med en muljeringsbokstaf (jer), dels
med särskildt tecken för följande vokal. Svenskt
och ryskt tje-ljud är muljeradt, polskt och engelskt
deremot icke. Äfven affrikatan ts kan muljeras (c).
Det indo-europeiska t-ljudet, som i latin, grekiska
m. fl. språk såsom sådant bevarats, är i de
germanska språken bibehållet endast i förbindelserna
st, ft (af Indoeur. pt) och ht (af Indoeur. kt),
t. ex. Lat. stare, T. stehen, Sv. stå; Lat. captare,
T. heften, Sv. häfta; Lat. octo, Gr. [októ], T. acht,
Sv. åtta. I alla andra ställningar har det genom den
s. k. ljudskridningen (se d. o.) redan i förhistorisk
tid öfvergått till hväsljudet þ (th), hvilket
emellertid endast i engelska och isländska bevarats
till vår tid, i tyskan deremot blifvit d och i
svenskan (och danskan) på 1700-talet återgick till t,
t. ex. Lat. tres, Grek. [treis], Eng. three, Isl. þrír,
T. drei, Sv. tre. I ett fall hafva alla germanska
språk gemensamt i förhistorisk tid förändrat detta þ,
nämligen då närmast föregående stafvelse innehöll
en vokal, som ursprungligen saknade stark tonvigt,
i hvilket fall det öfver-gick till ð (»lent th»),
som äfvenledes blott i engelska och isländska till
vår tid bevarats, men i tyskan blifvit t och i
svenskan d, t. ex. Sanskr. pitár, Grek. [patér],
Lat. pater, Eng. father, Isl. faðir, T. vater,
Sv. fader. Samma öfvergång hafva de nordiska språken
i betydligt senare tid och på egen hand genomfört
i fråga om hvarje þ näst efter (äfven ursprungligen
hufvudtonig) vokal eller r, t. ex. Sanskr. bhratar,
Grek. [phráter], Lat. frater, T. bruder, Isl. bróðir,
Sv. broder. Slutligen hafva alla germ.
språk likaledes i förhistorisk tid och gemensamt
låtit det på nyssnämnda sätt uppkomna ð öfvergå
till d i ställningen omedelbart efter n,
t. ex. Lat. ventus, Eng., T. wind, Isl. vindr,
Sv. vind. – Om sålunda de germ. språken i de flesta
fall uppgifvit det från urspråket ärfda t-ljudet,
så hafva de dock å andra sidan skaffat sig t i mängd
ur det indoeur. d-ljudet, som i förhistorisk tid
undantagslöst dertill öfvergått, t. ex. Lat. domus,
Grek. [dómos], Eng. timber, Sv. timmer (T. genom en
yngre utveckling zimmer), Lat. edo, Grek. [edomai],
Eng. eat, Sv. äta (T. genom en yngre utveckling
essen). Detta från urgermansk tid ärfda t-ljud har
i svenskan i allmänhet väl bibehållits och endast
undantagsvis öfvergått näst efter vokal till d,
t. ex. hvad (Isl. och Fornsv. hvat, Lat. quod),
aderton (af åtta), en öfvergång, som deremot i danskan
redan under medeltiden konseqvent genomfördes,
t. ex. aede, äta, vide, veta, o. s. v. – Omvändt
har i de nordiska språken någon gång t uppstått af d
(eller ð), t. ex. statt upp af stånda, gods (uttaladt
gotts) af god; jfr ock lyste, köpte, märkte (med -te)
vid sidan af fällde, kände, körde, kallade (med -de).
Lll. Ad. N-n.
Det två sammanbundna t liknande tecknet för skålpund,
[skålpund], har uppstått af lb, förkortning af Lat. libra
(skålpund). – På äldre franska mynt betecknar T
myntningsorten Nantes. – Tenn. är den officiella
förkortningen för nord-amerikanska staten Tennessee,
Tex. för Texas. – Dessutom förekommer T (t) i
åtskilliga andra förkortningar:
1. Romerska och latinska taltecken, namn, titlar
och inskrifter.
T = 160; T = 160,000.
T. = Titus, Tullius, Tullus; tertius (tredje),
teruncius (1/4 ass), testamentum, theologia,
titulus, tomus (del, band af ett tryckt arbete),
tribunus.
t. a. = testantibus actis, enligt handlingarnas
intyg.
tab. = tabula.
T. B. = tribunus.
T. F. = testamentum fecit (gjorde testamentet);
Titi filius (Titus’ son).
Ti. (Tib.) = Tiberius.
T. P. = tribunus plebis; tribunicia potestas.
Trin. = Trinitatis.
Tr. pl. = tribunus plebis.
2. Musikaliska tecken.
T. = tenor; tutti.
tr. = trillo (se Drill).
3. Kemiska tecken.
Ta = tantal.
Tb = terbium.
Te = tellur.
Th = thorium (torium).
Ti = titan.
Tl = thallium (tallium).
T. s. v. p. = tournez s’il vous plaît, var god och vänd
(bladet).
T. = tome, tom, del, band (af ett tryckt
arbete).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
