Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 1387-1388 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tapirbark ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sex i underkäken, hvilka kindtänder alla till
formen öfverensstämma med hvarandra. I öfrigt
utmärka tapirerna sig genom jämförelsevis ringa
storlek – hos ingen art öfverstiger kroppens längd 2,6
m. eller höjd 1,7 m. –, genom sin långdragna kropp,
det aflånga hufvudet och den korta svansen. Man känner
fyra eller fem arter, af hvilka en förekommer i södra
Asien, de öfriga i Central- och Syd-Amerika. Slägtet
uppträder redan under miocenperioden i Europa och har
sedan denna tid ej undergått några anmärkningsvärda
förändringar, hvadan detsamma hör till de äldsta nu
lefvande däggdjursslägten. Tapirerna äro fredliga
växtätare, som uppehålla sig i de på vattendrag och
kärr rika delarna af urskogarna, der de uttrampa
gångstigar åt sig. De äro i rörelse företrädesvis om
natten. Mycket rädda, fly de i allmänhet för hvarje
fiende och störta i vattnet, der de simma och dyka
med stor skicklighet.



Liksom flodhästen går tapiren gerna omkring på
bottnen under vattnet. Honan, som är större än
hannen, föder en eller två ungar, hvilka liksom
vildsvinens äro randiga. Alla tapirarterna jagas för
köttets och hudens skull. De bäst kända arterna äro
sjabraktapiren, T. indicus, som har tät och svart
hårbeklädnad, med en sjabrakformig, hvitaktig fläck
öfver rygg och sidor, samt förekommer på Malakka och
Sumatra, och amerikanska tapiren, T. americanus
(se fig.), hvars hårbeklädnad är mörkt gråbrun
och från nacken till skulderbladet förlänger sig
till en kort, styf man. Den amerikanska tapiren
förekommer i större delen af Syd-Amerika. Den
förföljes lika ifrigt af de stora kattarterna,
jaguaren och kuguaren, som af menniskan. Han
trifves godt i Europas zoologiska trädgårdar.
L-e.

Tapirbark. Se Drimys.

Tapisseri (Fr. tapisserie, af tapis, matta, duk),
en gemensam benämning på mattor, väggbonader,
dukar, möbelbeklädnader, prydda medelst för hand
antingen genom väfning (flätning) eller genom broderi
utförda ornament och figurer, således haute-lisse-
och basse-lisse-väfnader, gobeliner, smyrnamattor,
broderade dukar o. dyl. – I äldre svenska återgafs
ordet folketymologiskt med tapetseri, hvaraf ännu
benämningen tapetserare på den, som uppsätter eller
på sin behöriga plats anbringar detta slags föremål
(vanliga tapeter deremot uppsättas af
handtverksmålaren). – I den nyare svenskan har
ordet tapisseri erhållit den speciella betydelsen af
broderi å stramalj medelst korsstyng, det enklaste
och lättaste af alla hithörande arbetssätt. Jfr
Textil konst.

Tapp (axeltapp), mek., en maskindel, som har till
ändamål att förmedla en kropps vridning kring en
geometrisk axel samt dervid helt och hållet eller
delvis omslutes af motsvarande hålform, hvilken
benämnes lager (se Lager 3). Man brukar vid maskiner
tappar af flere olika slag. Sålunda har man alltefter
det sätt, hvarpå det vid tappen utöfvade trycket
verkar, att skilja mellan sidotrycks- eller bärtappar
samt längdtrycks- eller stödtappar. Bland de förra
må nämnas tapparna till vagnshjuls och vattenhjuls
axlar, bland de senare fottappar till turbiner och
kamtapparna till propelleraxlar. Tappen kan vara
anbragt antingen vid änden af den axel eller annan
maskindel, hvarmed den står i samband, och benämnes
då ändtapp, eller ock mellan båda ändarna och
kallas då halstapp. En stående ändtapp kallas äfven
spårtapp. Oftast äro tapparna cylindriska, men stundom
begagnar man andra former, t. ex. en sferisk, i det
fall att rörelsen skall kunna ske åt flere sidor.
G. R. D.

Tapperhetsmedaljer, militäriska hederstecken för
ådagalagd tapperhet i krig, utdelades första gången
i Sverige under 1788–90 års krig och voro då af
silfver. Under finska kriget 1808 gåfvos dylika äfven
af guld. Genom k. bref af d. 24 Mars 1807 och d. 10
Juni 1809 bestämdes, att två slags tapperhetsmedaljer
skulle utdelas, näml. För tapperhet i fält och För
tapperhet till sjös. Dessa medaljer äro af guld för
officerare och af silfver för underofficerare och
manskap samt bäras på bröstet i blått och gult band.
C. O. N.

Tappert, Wilhelm, tysk musiker, f. 1830, studerade
från 1856 musik under Kullak och Dehn samt bosatte sig
i Berlin såsom pianolärare och musikskriftställare. I
den senare egenskapen hör han till de förnämste i
Tyskland och förenar grundlig lärdom – i synnerhet
i de gamla »tabulatorerna» – med en originel
och blixtrande spetsig stil. Som kritiker är han
emellertid ultra-wagnerian, och hans ensidighet
i detta afseende förledde honom till utgifvande
af ett kuriöst Wagnerlexikon (1877), innehållande
alla möjliga grofheter, som skrifvits mot Wagner af
dennes motståndare, en bok, som nog kunde ega sitt
värde såsom tidsbild, om den nämligen kompletterades
med wagneristernas egna grofheter. Högt värde
ega deremot hans intressanta Musikalische studien
(1868), särskildt uppsatsen »Wandernde melodien»,
der han visar, att någon s. k. melodisk originalitet
strängt taget icke existerar. Broschyren Das verbot
der quintenparallelen (1869) utgör, blott genom sin
egenskap af rikhaltig samling af exempel på brott
mot qvintförbudet, en dräpande kritik öfver detta
föråldrade lagbud. Han har äfven skrifvit Musik und
musikalische erziehung (1866) och Richard Wagner
(1883). 1876–80 redigerade han »Allgemeine deutsche
musikzeitung». A. L.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>