Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tarsia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligga österut, mellan Hobart och Launceston samt
n. v. om denna stad. Den odlade jorden utgjorde 1889
omkr. 197,600 har, hvilka företrädesvis producerade
hvete, hafre och korn, ypperlig humle samt flere
slags frukt, som konserveras för export. 1890 egde
kolonien omkr. 30,000 hästar, 150,000 nötkreatur,
1,5 mill. får och 58,000 svin. Af hela arealen hade
t. o. m. 1889 endast omkr. 18,800 qvkm. sålts eller
öfverlåtits till kolonisterna, hvarjämte 2,550
qvkm. utarrenderats till fårbeten. Ön har tenn-,
jern-, koppar-, silfver- och andra slags malmer samt
bituminösa och antracitkol, men fyndigheterna äro
dels för fattiga, dels för otillgängliga för att löna
bearbetning; af guld har t. o. m. 1889 vunnits 16,500
kg. till ett värde af 2,024,000 pd. st. De förnämsta
exportartiklarna äro ull (1889: 283,200 pd st), tenn
(345,400 pd), guld (123,500 pd), frukt (130,000 pd),
trävaror (150,400 pd) och humle (23,100 pd). Värdet
af exporten, hvilken mest går till Nya Syd-Wales,
Victoria och Storbritannien, beräknades 1889 till 1,46
mill. pd och importens värde till 1,6 mill. Hamnarna
besöktes s. å. af 842 fartyg. T:s egen handelsflotta
räknade 211 fartyg om 17,127 tons, deraf 42 ångfartyg
om 8,822 tons. Den första jernvägen öppnades
1871; vid slutet af 1889 voro 602 km. fullbordade
(hufvudlinien mellan de båda hamnarna Hobart och
Launceston samt derifrån till Formby på norra kusten)
och 157 km. under byggnad 1890. Telegraflinierna
hade vid samma tid en längd af 3,185 km.; en
undervattenskabel till fastlandet nedlades 1869. –
De hvite hafva genom krig och grymheter fullständigt
utrotat den ursprungliga befolkningen, tasmanierna
(en med australnegrerna närbeslägtad folkstam,
men med mera ulligt hår), hvilkas antal vid 19:de
årh:s början ansågs uppgå till 4–5 tusen; den siste
dog 1876. Några halfblodsindivider finnas ännu på
öarna i sundet. Kolonisterna i T. bo mera samladt
än i någon annan af de austral. kolonierna. Deras
antal uppgick 1818 till 3,241 och 1881 till 115,705
(54,543 af qvinkön) samt beräknades vid 1889 års slut
till 151,480. Mer än hälften tillhör anglikanska och
omkr. 22 proc. rom.-kat. kyrkan. Ingen statskyrka
finnes. Skolundervisningen är konfessionslös och
obligatorisk. Sekundär undervisning meddelas vid 16
högre skolor eller »colleges». Koloniens förvaltning
ledes af en af kronan utnämnd guvernör jämte 4
ansvariga ministrar. Lagstiftningsmakten utöfvas
af parlamentets båda hus, Legislative council
(18 medl., valda för 6 år) och House of assembly
(36 medl., valda för 5 år). Koloniens inkomster för
1888–89 uppgingo till 678,909 och utgifterna till
681,674 pd. sterl. Dess skuld var vid 1889 års slut
5,019,050 pd. Hufvudstad är Hobart (före 1881 kallad
Hobart Town). – Landet påträffades först (Nov. 1642)
af den holländske sjöfararen Tasman (se denne), som
kallade det Van Diemens land efter dåv. guvernören
i Nederländska Indien. Det besöktes 1772 af fransmän
och 1777 af Cook; men först 1798 bevisade Bass, att
det icke var en del af Australkontinenten, såsom man
dittills trott, utan en derifrån skild ö. Det erhöll
först kolonister från Sydney; men redan 1804 började straffångar
ditföras från England, och ett fullständigt
utrotningskrig började mot infödingarna, hvilket
slutade med deras fullständiga försvinnande. Jämte
straffångar, af hvilka från 1807 till 1853, då
deportationen upphörde, ditfördes 67,655, ankommo
äfven fria invandrare. Ön var till 1825 en del af
kolonien Nya Syd-Wales, men blef då en särskild
koloni.
Tassaert [-sart]. 1. Jean Pierre Antoine T.,
nederländsk bildhuggare, f. i Antwerpen 1729, d. i
Berlin 1788, började sina studier i sin fädernestad,
for derifrån till England och sedan till Paris, der
han blef bemärkt och fick uppdrag af prins Henrik af
Preussen att utföra allegoriska figurer och grupper
för dennes palats i Berlin. På grund deraf kallades
han 1774 till Berlin, der han utom flere byster
modellerade de statyer af generalerna Seidlitz och
Keith, som nu stå på Wilhelmsplatz och äro märkliga
derför att de äro utförda i tidskostym. T. var
direktör för konstakademien i Berlin. Två döttrar
och en son af honom egnade sig äfvenledes åt konsten
(pastellmåleri och gravyr.) – 2. Nicolas François
Octave T., fransk målare, f. i Paris 1800, d. 1874,
elev af Lethière, egnade sig åt framställning af det
menskliga eländet inom de lägre folkklasserna, ehuru
icke alldeles uteslutande. Af hans arbeten nämnas en
fattig arbeterska, som med sin gamla moder osar ihjel
sig på ett uselt vindsrum, samt, hans förnämsta
tafla, En fattig familj (i Luxembourg). Bägge
äro målade i en grå ton, som genom sin dystra
stämning gör verkan. Han målade äfven S. Antonius’
frestelse samt åtskilliga känslofulla situationer.
C. R. N.
Tassi, Agostino, italiensk målare, f. i Perugia 1566,
d. i Rom 1642, uppgaf sig sjelf vara lärjunge af
Caracci, men skall egentligen hafva studerat under
Paul Bril i Rom, der han också hade sin egentliga
verksamhet. Der tog han ifrigt del i det dekorativa
landskapsmåleri, som under 1600-talet spelade en
framstående rol vid utstyrseln af palats och kyrkor
i påfvestaden. Claude Lorrain var en längre tid
hans medhjelpare under sin ungdoms pröfvotid i
Rom. Af T. finnas sådana verk i Qvirinalpalatset,
i Pal. Lancelotti och Rospigliosi m. fl. liksom
äfven i kyrkan S. Eustachio, hvilka skaffade
honom rykte. Taflor med hans namn finnas i Rom
och Florens, ehuru det är tvifvelaktigt, om de
tillhöra honom. Dessutom målade han i Genua och
i Livorno, och hans sjöstycken, till hvilka han
gjorde studier i den senare staden, berömmas mycket.
C. R. N.
Tassilo, bajersk hertig, son af hertig Odilo, f. 742,
d. 794. Se Bajern, sp. 1454, och Karl, sp. 329.
Tassilokalken, en nattvardskalk, som af bajerske
hertigen Tassilo II skänktes till det af honom år 778
grundade klostret Kremsmünster i Öfre Österrike,
är märklig såsom ett af de äldsta profven på
kristen tysk konst från den förromanska tiden. Den
är omkr. 25 cm. hög och liknar till formen en stor
remmare. Materialet är koppar, delvis belagd med
silfverplåtar med niello. Både på silfret och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
