Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tasso ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tragiska lefnadsöde. Man har intet skäl att antaga,
att prinsessan Leonora på något sätt utmärkt
T. framför de andre, mera framstående hofmännen;
och om T. i någon mån svärmat för henne, var denna
kärlekslåga ej starkare än den, af hvilken han efter
hvartannat upptändes för än den ena, än den andra af
Ferraras hofdamer. Det låg ej i skaldens lynne att
djupt gripas af kärlekens känsla: han var dertill
alltför mycket upptagen af tanken på sig sjelf och
af sina literära intressen. År 1586 återfick han
sin frihet. Han lemnade då för alltid Ferrara och
förde sedan ett kringirrande lif, ständigt plågad af
sjukdom och af en inre oro, som dref honom från den
ena orten till den andra. Mot slutet af sin lefnad,
sedan hans krafter blifvit ytterligt försvagade,
fann han i Rom en fristad i klostret Sant’ Onofrio,
der han efter långsam afmattning dog d. 25 April 1595,
kort innan han skulle mottaga den af honom en tid
ifrigt efterlängtade utmärkelsen att som Italiens
erkändt främste samtida skald med en lagerkrans
högtidligen krönas på Capitolium, en hedersbevisning,
som ej utdelats sedan Petrarca 1341 mottog densamma.
Inom den italienska diktkonstens historia intager
T. en mycket framstående plats, och af alla Italiens
skalder är han den, som sekler igenom bäst bevarat
den stora allmänhetens kärlek och beundran. I
själsbegåfningens kraft och ursprunglighet
var han dock underlägsen ej blott Dante, utan
äfven t. ex. Petrarca och Leopardi. Han egde stor
bildbarhet och inom vissa gränser en liflig fantasi,
men han saknade de starka andarnas sjelfständiga
originalitet. Tidigt blef han vand att i sin diktkonst
följa den klassiska antikens stora mönster, och
han studerade äfven grundligt Aristoteles’ poetik
och andra arbeten af denna art. Bättre än sina
föregångare inom den romantisk-episka skaldekonsten
fick han derför blicken öppen för behofvet af att
väl planlägga sitt verk, och han bildar derigenom en
reaktion mot den sjelfsvåldiga frihet, som i detta
hänseende utmärker den första renaissancens skalder
på hjeltediktens område. Han skiljer sig från dem
äfven genom en större religiositet, hvarigenom hans
dikt fick en mera sedlig hållning. Då nu dertill
kommer, att i hans fantasi ett högstämdt erotiskt,
något sentimentalt element var starkt utveckladt, och
att hans stil var vårdad och färgrik, kan man lätt
förstå, att han fort blef ungdomens och qvinnornas
mest omtyckte diktare. – Redan vid mycket unga år
började han med framgång utöfva diktkonsten. Under
sin studenttid i Padua författade han och utgaf
1562 sin första hjeltedikt, Rinaldo, som utgör en
fri bearbetning af en äfven i Italien känd och
omtyckt fornfransk chanson de geste’ »Renaut
de Montauban». Under fortsatta studier i poetik
förberedde han sedan omsorgsfullt sitt hufvudverk,
Gerusalemme liberata. Han afsåg att med denna dikt
(i 20 sånger på ottava rima) åstadkomma ett i
alla hänseenden fulländadt epos, som för hela den
bildade kristna allmänheten finge samma betydelse,
som Homeros’ Iliad hade för det antika Grekland. I
detta syfte valde han till ämne en poetisk skildring
af det första korståget, hvars verkliga historia
han i dess hufvuddrag bemödade sig att följa. För
att öka dess poetiska innehåll riktade han sin dikt
med en mängd fingerade episoder, i hvilka kärleken
intager främsta platsen, och der han, för att öka
effekten, ofta skred in på det öfvernaturligas
område. Genom dem rubbade han visserligen enheten
i plan och handling och gjorde sig sjelf i någon
mån skyldig till ett fel, som han klandrat hos sina
föregångare; men då han ej på annat sätt kunde afvinna
sitt ämne ett nog rikt poetiskt innehåll, får man ej
klandra, att han tillgrep denna utväg. Också är det
utan tvifvel i dessa episoder, som dikten har sitt
största poetiska värde, och det är äfven dessa, som
ännu i dag mest läsas och beundras. Enär Gottfrid
af Bouillon är diktens hufvudperson, var det T:s
afsigt att benämna sitt verk »Goffredo», och utan
hans vetskap publicerades det i Venezia 1580 efter
en ofullständig afskrift under denna titel, som
ändrades till »Gerusalemme liberata» i de af honom
erkända upplagorna. Redan 1575 var arbetet färdigt
i koncept, men skalden uppsköt dess utgifvande,
emedan han dessförinnan önskade inhemta literära
auktoriteters utlåtande derom. Sedan emellertid dikten
kommit till offentlighet, måste han göra sitt bästa
för att deraf så fort som möjligt anskaffa en upplaga,
som han sjelf kunde erkänna. Mot slutet af sin lefnad
företog han sig att alldeles omarbeta dikten, dertill
föranledd dels af andras kritik, dels af egen insigt
derom att den i sin första redaktion ej fått den
fasta form, som kräfves för ett verkligt konstverk,
hvartill kom, att den äfven från religiös synpunkt
kunde gifva anledning till klander. Denna senare
redaktion, Gerusalemme conquistata, är visserligen
ett framsteg från teknikens synpunkt, men uthärdar
ej i öfrigt jämförelse med dikten, sådan den första
gången flöt fram ur T:s penna, medan han ännu var
ung och hans själskraft obruten. Den utkom 1593, men
rönte föga bifall. – På den dramatiska diktkonstens
område frambragte T. jämte herdedramat Aminta,
(1573), som sedan blef ett mönster för den pastorala
dikten inom alla land, äfven tragedien Torrismondo
(1587), hvartill han hemtat grundtemat ur Sofokles’
»Oidipus», och som för oss nordbor har det särskilda
intresset, att scenen är förlagd till Skandinavien
och hufvudpersonerna äro svenska och norska
furstar. Bland hans öfriga dikter böra framhållas
hans lyriska stycken, sonetter, canzoner, dialoger
m. m. Af dem äro de flesta tillfällighetsdikter
och böra som sådana bedömas. Som prosatör skattades
T. högt af sina samtida, och hans bref utmärka sig
för god stil och äro ofta af stort intresse. Han skref
äfven uppsatser i estetiska frågor, oftast framkallade
af begär att utreda eller försvara sin uppfattning af
den episka diktkonsten. – T. har äfven på den svenska
poesien utöfvat ett beaktansvärdt inflytande, och
många försök hafva på olika tider blifvit gjorda att
till svenska öfverflytta de mest ansedda bland hans
dikter. »Det befriade Jerusalem» har delvis öfversatts
till svensk vers af bl. a. J. G. Oxenstierna,
P. D. A. Atterbom och K. V. Böttiger, och K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
