Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
24 personer, hade i det grekiska dramat en framstående
betydelse, likasom äfven dess sånger bilda en vigtig
hufvuddel af dramats text. Bekostandet af körens
uppsättande, inöfvande och värdiga utrustning
var i Athen en de förmögnare medborgarena i
tur åliggande skattetitel (se Chorag, Choregi,
Leiturgi). Skådespelarna deremot aflönades af
staten. De voro för hvarje stycke i regeln icke
flere än tre (i äldre tid endast två), nämligen
»protagonisten», som utförde hufvudrollen,
samt »devteragonisten» och »tritagonisten»
(se d. o.), och hvarje skådespelare måste derför
ofta utföra flere roller. Om styckets anläggning
påkallade en fjerde skådespelares uppträdande,
betjenade man sig för sådant ändamål ofta af någon
bland körpersonalen. Skådespelarna uppträdde
alltid maskerade. Minspelet gick derigenom
förloradt, men det skulle i alla fall knappast
kunnat iakttagas vid det stora afstånd, hvarpå
åskådarna befunno sig i forntidens jätteteatrar
(den nämnda Dionysos-teatern t. ex. anses hafva
kunnat rymma inemot 30,000 åskådare, och teatern
i Megalopolis, den största i Grekland, egde minst
40,000 sittplatser). I stället var man angelägen
om att låta teatermaskerna i stora och kraftiga
drag återgifva den för hvarje rol utmärkande
hufvudstämningen (pathos). Emedan de i tragedien
uppträdande personerna (hjeltar, gudar och halfgudar)
borde synas öfverskrida det vanliga menskliga måttet,
gingo de på mycket högbottnade skodon eller nästan
ett slags styltor (Grek. kothornoi, koturner),
hvarjämte en hög peruk, uppstoppning på axlar, bröst
och armar samt en praktfull, fotsid drägt bidrogo
att gifva gestalten ett resligt och imponerande
utseende. Äfven de qvinliga rollerna utfördes alltid
af manliga skådespelare. Uppförandet af skådespel
var, åtminstone i Athen, uteslutande bundet vid de
dionysiska festerna. Teaterföreställningar gåfvos då
flere dagar å rad och började tidigt om morgonen för
att fortgå ända till aftonen, i det att på samma dag
flere stycken aflöste hvarandra. Skådespelsförfattarna
uppträdde dervid i täflan med hvarandra; ty äfven
den dramatiska konsten antog hos grekerna formen af
ett täflingsspel (agon), i hvilket pris utdelades
af dertill utsedda konstdomare. – Förutom sin
egentliga bestämmelse fick teatern äfven ofta
tjena såsom lokal för folkförsamlingar, hvartill
den särdeles väl lämpade sig genom sin rymlighet
och sina goda akustiska egenskaper. Möjligheten
för skådespelaren och talaren att göra sin stämma
hörd i alla delar af teatern underlättades enligt
Vitruvius genom i åskådarerummet på lämpliga ställen
anbragta »ljudbäcken» (Grek. echeia, Lat. echea)
af metall, om hvilkas beskaffenhet vi dock sakna
närmare kunskap. – Särskilda slag af forntida teatrar
voro det för musikaliska prestationer afsedda odeion
(se d. o.) och den för fäktarespel och djurstrider
inrättade amfiteatern (se d. o.). Se Strack: »Das
altgriechische theatergebäude» (1843), K. V. Linder:
»Om grekernes theater och skådespel» (1865), och
Arnold: »Das altrömische theatergebäude» (1873).
2. Om medeltidens teater se Mysteriebanan,
Mysterier (sp. 629–634) och Passionsspel.
3. Den moderna teaterbyggnaden leder,
liksom öfver hufvud det moderna teaterväsendet,
sitt ursprung från Italien. Båda äro barn af
renaissancen. Redan på 1400-talet började man att
vid de italienska furstehofven och hos de förnäme
uppföra antika skådespel, framförallt komedier,
och efter förebilden af dessa skrefvos jämväl nya
dramer. Isynnerhet utmärkte sig huset Este i Ferrara
för sin omvårdnad om den dramatiska konsten.
För uppförandet af den tidens i allmänhet enkelt
byggda stycken lämpade sig ej de medeltida
mysteriespelens vidlyftiga yttre anordningar
och behöfdes ej häller. Stående teatrar
funnos ännu ej, utan man anordnade en skådebana
för tillfället i palatsens stora salar, på deras
gårdar eller t. o. m. på offentliga platser.
De kringliggande husens fönster och balkonger
fingo dervid göra tjenst som åskådareplatser;
andra sådana, och de förnämsta, anordnades medelst
provisoriska läktare eller insatta bänkar midt
för skådebanan. Länge bibehölls dock det
från mysteriebanan ärfda bruket af en högre
och en lägre scen. På den förra, som hade
karakteren af ett tvärs öfver den egentliga skådebanan
löpande galleri, uppfördes sådana handlingar, som
föreställdes tilldraga sig i höjden, balkongscener,
drömda uppenbarelser och dylikt. En hågkomst från
äldre tider var äfven bruket att låta scenen
på tre sidor omgifvas af åskådareplatser. Så hade
t. ex. den shakspereska skådebanan nästan formen
af ett ofantligt bord, kring hvars tre främre sidor
publiken tog plats, medan den fjerde upptogs, af en
fonddekoration eller ett förhänge, från hvilket de
spelande framträdde. – Den lärda italienska teatern
konstruerades deremot efter antikt mönster, och
redan den berömde arkitekturförfattaren Seb. Serlio
lemnar i sitt 1537–40 utgifna verk noggranna,
af illustrationer åtföljda upplysningar om
anordnandet af en modern teater af strängare
hållning. Åskådarnas bänkar äro amfiteatraliskt
och koncentriskt anordnade i en halfcirkel kring en
liten öppen arena, eller orchestra. De förnämste
åskådarna hafva, liksom på den antika teatern,
sina platser längst ned. Scenen är upphöjd,
men trappor leda från densamma ned till
orkestran. Kulisser förekomma egentligen ej, ej
häller olika fonddekorationer för olika stycken; men
Serlio anser dock, att hvar och en af dramatikens
hufvudarter kräfver en med dess allmänna karakter
öfverensstämmande omgifning och bakgrund. För
sorgspelet låter han denna utgöras af tempel och
palats, för lustspelet af värdshus, handelsbodar och
privathus, för satyrspelet af en skog med landtliga
hyddor mellan höga träd.
De första stående teatrarna datera sig från tiden
omkr. 1500-talets midt. Om en sådan, som uppfördes af
trä i Venezia af Andrea Palladio (1518–80), heter det,
att den var byggd efter mönstret af Colosseum. Den
äldsta till våra dagar bibehållna renaissance-teatern
är den af samme arkitekt uppförda och af Vincenzo
Scamozzi (d. 1616)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
