Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegnér ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drabba honom. Adlersparre meddelar ett annat dylikt:
»Min själ brinner, och mitt hjerta blöder, och
esomoftast sätter sig mörkret på tankens högsäte
i hjernan. Jag lider af en sjukdom, som man ger
smeknamnet hypokondri, men som på ren svenska heter
galenskap. Det är ett arf, som jag ej kunde bli qvitt;
det stod ej i min makt att göra mig urarfVa».
Ogerna infann han sig vid 1840 års riksdag. Ryktet
viste nämligen att förmäla, det oppositionen,
utgående från riddarhuset, skulle vända sig mot
den gamle hjeltekonungen sjelf samt söka framtvinga
hans abdikation. Och detta väckte T:s harm. Redan
i slutet af 1839 offentliggjorde han dikten Georg
Adlersparres skugga till svenska folket, deri han
varnade för ett befaradt press- och pöbelvälde. Efter
ankomsten till riksdagen lät han utgå sin helsning
Till svenska riddarhuset. Han erinrar i denna dikt
om anorna från Sveriges stormaktstid och lägger
riksdagens första stånd på hjertat att bekämpa »det
lumpnas terrorism, det plattas envåldsmakt.» Att den
liberala tidningspressen skulle utpeka honom som en
affälling från frihetsidéerna var naturligt. Om han
än icke lade detta så mycket på sinnet, bidrog det
dock att underhålla den retliga stämningen i hans
lynne. I slutet af Juni tog han permission för att
tillbringa någon tid i sitt hem, till hvars ro han
från riksdagens oro ifrigt längtat. Men här väntade
honom början till slutet. »Efter ett vid en dusch
begånget misstag», berättar Böttiger, »och ett derpå
följande häftigt slaganfall, märktes ögonblick af
sinnesförvirring». På läkares inrådan fördes han först
till hufvudstaden; men vid höstens inbrott färdades
han sjöledes till en berömd anstalt för sinnessjuka
i Slesvig. Under ljusa mellanstunder på denna resa
skref han Resejantasier, af hvilka synnerligast den
tredje gör ett gripande intryck.
Redan i Maj 1841, kunde han återvända hem och
inträda i sin episkopala ämbetsutöfning. Straxt
efter tillfrisknandet och sannolikt redan i Slesvig
skref han Kronbruden, hans enda större dikt efter
flyttningen från Lund. Den är af icke ringa intresse,
om än, såsom Böttiger säger, »emellanåt lyrans slag
förråda en tröttnande hand och versens metriska
byggnad ej alltid är den grekiskt lätta som t. ex. i
»Nattvardsbarnen». Men näppeligen märker man denna
tröttnande hand i den dikten beledsagande, lika sköna
som ädla dedikationen till Franzén. Ännu några andra
dikter tillhöra dessa år. År 1845 uppträdde han sista
gången på Vexiö gymnasium och uppläste med svag och
stapplande röst en afskedshelsning till de afgående
lärjungarna. I Aug. s. å. begärde och erhöll han
tjenstledighet. Förnyade slaganfall hade alltmera
nedsatt hans krafter. Hans sista dikt är den rörande
Afsked till min lyra. Der uttalar han denna sanning:
»Egentligt lefde jag blott, då jag qvad.»
»Förvissna, Febi lager, på min panna,
dö på min tunga, du min sista sång!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
