Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegrafväsendet. Sträfvandet att snabbt meddela sig med hvarandra på stora afstånd gjorde sig gällande redan i forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
telegrafbolags landlinier (deri inberäknade sådana
undervattensledningar, som gå under sjöar och floder
inuti landet) torde f. n. kunna anslås till 13–14
hundra tusen km. och trådarnas till något öfver
4 mill. km. Antalet expedierade telegram pr år
under de senaste åren (1888–90) kan beräknas
till omkr. 280 mill. Kostnaden för dessa verldens
telegrafnät kan utan öfverdrift sättas till minst 1
milliard francs. Det väldigaste af alla telegrafverk
i verlden är det nord-amerikanska bolaget Western
union telegraph company, som 1888 hade 287,794
km. linier, d. v. s. nästan lika mycket som de
tre största europeiska telegrafverken tillsammans,
nämligen i Ryssland (112,887 km.), Tyskland (92,383
km.) och Frankrike (88,047 km.), hvilka staters
sammanlagda trådlängd det t. o. m. öfverträffade
med 219,000 km. – Undervattensledningarna, de
s. k. telegrafkablarna (se Kabel 2), måste till
hela sin längd omgifvas med ett oledande ämne, för
att ej vattnet eller fuktigheten må afleda trådens
elektricitet. Det första lyckade försöket med
undervattensledning gjordes af Walker i Folkstone 1849,
och d. 28 Sept. 1851 satte J. Brett genom en 25 sjömil
(1 sjömil = 1,85 km.) lång kabel Dover och kap Gris
Nez (mellan Calais och Boulogne) i telegrafisk
förbindelse med hvarandra. Sedan den tiden har
kabelväsendet utvecklats ofantligt. 1858 utlades en
1,778 sjömil lång kabel emellan Valentia (Irland) och
Trinity Bay (Newfoundland), som dock efter 4 veckor
upphörde att arbeta. Den första lyckade anläggningen
i stor skala var den 1864 utlagda 1,208 sjömil
långa kabeln genom Persiska viken från Fao (Eufrats
mynning) till Karatsji (nära Indus’ mynning). 1866
lades emellan England och Nord-Amerika två kablar,
resp. 1,852 och 1,900 sjömil, hvilka till för några
år sedan voro brukbara. Nu finnes en mängd väldiga
submarina ledningar. De vigtigaste bland dessa äro
de transatlantiska linierna, af hvilka 10 förena
Europa med Nord-Amerika och 2 med Syd-Amerika,
alla anlagda af bolag. Af dessa kablar utgå till
Nord-Amerika 8 från Irland (Valentia) och England
(Penzance), nedlagda 1873–84, vexlande i längd
mellan 1,880–2,500 mil, och 2 från Frankrike
(Brest), nedlagda 1869 o. 1879, resp. 3,400 och
3,069 mil; de två linierna till Syd-Amerika
(Pernambuco) gå från Carcavelhos vid Lissabon
öfver Madeira och kap Verde-öarna (S:t Vincent)
och anlades 1874 och 1884, hvardera omkr. 3,670
sjömil. Nämnas må äfven den 1870, äfven af ett bolag,
anlagda 6,523 sjömil långa undervattenslinien
emellan England och Indien (Porthcurno vid
Falmouth–Carcavelhos–Gibraltar–Malta–Alexandria–Sues–Aden–Bombaj). Såsom ett exempel på
anläggningskostnaden må nämnas, att utgifterna
för kabeln Brest–Nord-Amerika af 1869 stego till
16,7 mill. kr. Genom en mångsidig och omfattande
kabelförbindelse är Europa fäst vid Asien och Afrika,
med sistnämnda verldsdel genom ännu flere kablar
än med Nord-Amerika; och Afrika är med många kablar
knutet vid Asien, hvilken verldsdel åter förmedlar
telegramvexlingen med Australien genom tre
kablar. Det kapital, som nedlagts på kablar, kan
anslås till omkr. 1 milliard francs, hvaraf 900
mill. utgifvits af bolag och 100 mill. af de olika
statsförvaltningarna. Enligt en 1884 af representanter
för 28 stater undertecknad konvention i Paris (till
hvilken sedermera ytterligare 10 stater slutit sig)
tillförsäkras undervattensledningar skydd under
fredstid, i det att staterna förpligtat sig att
beifra skadegörelse på lagligen upprättade kablar,
på fartyg, som användas vid kablars läggning,
sjömärken o. s. v. År 1889 funnos 1,045 kablar
med en längd af 120,071 sjömil i linier och
126,616 i ledningar. Deraf tillhörde 798 kablar
med 12,525 sjöm. i linier och 18,770 i ledningar
de olika statsförvaltningarna, men 247 kablar med
resp. 107,546 och 107,846 sjömil bolag. Ett enda
bolag, Eastern telegraph company, har linier till en
längd af 21,860 sjömil, d. v. s. 1 3/4 så mycket som
verldens alla statsförvaltningar tillsammans. Bland
andra bolag märkas Eastern extension Australasia
and China tel. comp. (linielängd 12,958 sjöm.),
Angloamerican tel. comp. (10,196 sjöm.), Brazilian
Submarine tel. comp. (7,326 sjöm.), Commercial cable
comp. (6,938 sjöm.), Eastern and South African
tel. comp. (6,571 sjöm.), Det store nordiske
telegrafselskab (6,110 sjöm.) m. fl. De allra
flesta bolagen hafva sin styrelse i London. Medan
staternas telegrafvattennät äro af öfvervägande lokal
natur och afsedda att komplettera landnäten, bilda
bolagskablarna det mera vidsträckta, universella nät,
som förenar aflägsna folk och land med hvarandra.
Telegrafen är ett regale inom alla riken, med
undantag af den nord-amerikanska unionen, der
staten eger endast några smärre ledningar för
militära och meteorologiska behof, men der hela
telegrafväsendet för öfrigt är öfverlemnadt åt den
enskilda företagsamheten, hvilken företrädesvis
koncentrerat sig i det ofvannämnda Western union
telegraph company. Telegrafmonopolet är emellertid i
verkligheten långt ifrån enrådande, ty mångenstädes
finnas vid sidan af statstelegrafen enskilda
linier till bruk för såväl egaren sjelf som för
allmänheten. Det förmenas aldrig jernvägsbolag att
för egen trafik inrätta telegrafledningar; det tvärtom
ålägges dem ofta att hålla sådana vid makt både för
egen och för allmän räkning. Telegrafanläggningar
inom privat område och för egarens personliga räkning
behöfva ingenstädes särskild koncession. Hvad Sverige
särskildt angår, innehåller k. kung. af d. 20 April
1883, att å kronans mark eller inom området för allmän
landsväg, statens jernväg eller sådan enskild
jernväg, som åtnjuter förbindelse med statens telegrafnät,
icke må af enskild person eller bolag upprättas
telegraf-, telefon- eller likartad förbindelse utan
K. M:ts tillstånd. – Sedan telegrafen blifvit ett så,
ytterst vigtigt internationelt kommunikationsmedel,
hafva vederbörande stater förenat sig om för densamma
nödiga bestämmelser. Dessa hafva fattats vid
des. k. telegrafkonferenserna. Bland dem må nämnas
Pariskonventionenx 1852, då bl. a. fastställdes den
internationella normaldepeschens storlek (20 ord),
taxa och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
