Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tempelherrar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvicksilfvertermometern och i ännu högre grad
sprit-tennometern, alltid i större eller mindre mån
felaktiga. Endast lufttermometern (se d. o.) följer
i sina angifvelser noga efter atomrörelsens
variationer. Måttsenheten för temperaturen, den
s. k. temperaturgraden, är visserligen, såsom
alla andra måttsenheter (längdenheten, tidsenheten
m. fl.), i grunden arbiträr. Men då det naturligtvis
är af vigt, att en och samma enhet lägges till
grund för en stor mängd eller alla ifrågakommande
temperaturmätningar, måste denna enhet noga definieras
och väljas så, att den utan svårighet kan praktiskt
åstadkommas. För detta ändamål behöfver man blott
bestämma sig för ett annat, lätt åtkomligt, men
noga definieradt värmetillstånd. Härtill plägar
man taga den s. k. kokpunkten, eller temperaturen
hos ångan från kokande vatten vid ett lufttryck
af 760 mm. barometerstånd. Till enhetsmått för
temperaturen kan man nu välja en godtycklig del,
t. ex., såsom i Celsius’ termometerskala, 1/100
af temperaturförökningen mellan fryspunkten och
kokpunkten. Med andra ord: för en temperaturökning
af 1° C. utvidgar sig den kropp, som tjenar till
termometer, med 1/100 af sin volymsförökning
mellan de båda fundamentalpunkterna, frys- och
kokpunkten. – Med »temperaturen» förstår man i dagligt
tal luftens värmegrad. Se härom bl. a. Lufttemperatur,
Medeltemperatur, Normal 3 b, Operiodisk variation,
Timobservationer. – Om mätandet af menniskans
kroppstemperatur se Termometri. – 2. Musikt., den
i den praktiska musiken använda afvikelsen från
intervallens akustiska renhet. Bland den oändliga
mängd tonhöjder, som äro tänkbara redan inom omfånget
af en oktav, måste den praktiska musiken fixera
ett begränsadt antal toner och liksom identifiera
dessa med deras närliggande värden. Menniskorösten
samt stråk- och till en viss grad blåsinstrument
kunna visserligen modifiera en tonhöjd efter behag
efter dess olika betydelse och ställning i olika
harmonier, men för instrument med fix tonangifning
medelst tangenter, såsom orgel- och klavérinstrument,
måste ett medelvärde uppsökas. Så länge man ännu
endast begagnade ett inskränktare antal toner, nöjde
man sig med att lindrigt förstämma qvinterna, men
stämma terserna rena (medeltonsystemet). Man kände
då inom oktaven öfver hufvud endast tonerna c ciss
d ess e f fiss g giss a b h, utan några enharmoniska
förvexlingar. Men när så med tiden behofvet att taga
ett assdur-ackord uppstod, måste detta gripas med
giss-c-ess, hvilket är en dissonans. För att afhjelpa
saken förstämdes då giss och i allmänhet de kromatiskt
höjda tonerna, men följden blef den att man endast
på de hvita tangenterna ännu kunde spela rent, men
i aflägsnare tonarter och på de svarta tangenterna
hopade sig orenheterna så svårt, att de kallades
»vargar». Detta system benämndes den oliksväfvande
temperaturen och modifierades olika af Kepler, Euler,
Kirnberger m. fl. Det blef med tonrikedomens ständiga
växande slutligen så outhärdligt, att man småningom
bestämde sig för
den redan före 1700 af Neidhardt och Werkmeister
principielt uppställda liksväfvande temperaturen,
som indelar oktaven i 12 matematiskt lika delar
och fördelar förstämningen jämnt på alla intervall,
så att intet enda (utom oktaven) blir rent, men ej
häller något olidligt orent (tersen är för hög,
qvinten obetydligt för låg). Denna temperatur
tillämpades först på klavér, och redan Seb. Bach
tog den i anspråk för sitt verk »Das wohltemperirte
clavier». Längre dröjde man med orgeln, der de enklare
tonarterna voro förherskande och man således ännu en
tid kunde nöja sig med det gamla »medeltonsystemet»,
hvilket ock inom sin sfer är vida renare än
den liksväfvande temperaturen. Den senare var i
Tyskland ännu på Mozarts tid ej allmänt tillämpad
på orglar, i Frankrike ej förr än efter 1835 och i
England först efter 1854. – Ehuru den liksväfvande
temperaturen numera är allmänt vedertagen, hafva
dock röster nu liksom förr höjts med fordran på
större akustisk renhet och försök att inom oktaven
utvidga tangentserien öfver tolftalet. Närmast uppstod
tanken att upphäfva de enharmoniska förvexlingarna
(af ciss med dess, diss med ess o. s. v.) genom
att fördubbla de svarta tangenterna och inskjuta
särskilda tangenter för eiss och hiss, hvarigenom fås
19 toner. Också har 19-ton-systemet oftast uppdykt;
det omtalas redan af Praetorius (1614) och i nyare
tid af svensken P. S. Munck af Rosenschöld (1847)
samt tysken F. W. Opelt (1852). Munck af Rosenschöld
(f. 1804, d. 1860 såsom adjunkt vid Lunds universitet)
skref om sitt »tempererade enharmoniska tonsystem»
i Vetenskapsakademiens handlingar och lät derefter
förfärdiga ett harmonium (hvilket framdeles kommer
att uppställas i Nordiska museet). Helmholtz anmärker
mot alla 19-ton-teorier, att de iakttaga endast
det pytagoreiska kommat, men icke det syntoniska,
i det de icke skilja mellan ters- och qvint-toner
(e är icke samma ton såsom qvint till a och såsom
ters till c; jfr Komma 2). Sjelf föreslår Helmholtz
ett system på 34 toner, hvarigenom terserna, den
liksväfvande temperaturens achilleshäl, skulle
blifva rena. Ännu renare är det af Bosanquet byggda
harmonium med 53 toner i oktaven; andra hafva
föreslagit 22, 48, ja ända till 74 toner. Alla dessa
försök hafva emellertid hittills strandat på sin
praktiska obrukbarhet, genom det oerhördt försvårade
spelsätt de skulle medföra. Lättast borde deremot
en förbättring kunna göras i orgeln, om man, utan
att rubba klaviaturen, använde vissa registerdrag,
hvilka nu ofta framkalla alldeles onödiga nyanser
i klangfärg, till att i stället framtrolla olika
stämningar. Ett registerdrag kunde t. ex. återställa
den gamla medeltonstämningen, i hvilken man kunde
spela så godt som rent i c, g, d, a, f och b dur,
a, d och g moll; ett annat kunde framkalla en
annan tonartkomplex o. s. v. Äfven om detta vore
otillräckligt för den moderna musiken, som rör sig
med snabba modulationer genom alla möjliga tonarter,
så skulle dock den äldre musiken derigenom kunna åter
höras i sin härliga ursprungliga och afsedda renhet.
1. R. R. 2. A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
