Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A är den första bokstafven - A, musikt. - *A, ensamt eller såsom begynnelsebokstaf, i förkortningar - Aabjöra. Se Tisleia - *Aachen. 1. Regeringsområdet - *Aachen. 2. Hufvudstad i nämnda regeringsområde - Aachen, Hans von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norskt (och norrländskt) a-ljud står akustiskt
mellan de båda Sv. a-ljuden, men
närmare vårt a i hat. Vokalen i
hat kallas vanligen »slutet a», den i
hatt »öppet
a» (i analogi med öppet och slutet u och
o); men en alldeles motsatt terminologi
förekommer också. 3) Vokalen i Eng. but,
luck, hvilken lär skilja sig från
vokalen i Sv. hatt blott derigenom att det
svenska ljudet bildas med slapp och
platt tunga (»vidt»), det engelska med spänd och
kullrig (»trångt»). Med svenskt
ö-ljud har vokalen i alla fall ingen frändskap.
4) En vokal med dragning åt ä
(framflyttad) i Eng. hat, Fr. madame, D.
gade. 5) En vokal med dragning åt å i
Eng. walk. Motsvarigheter till 4 och 5 finnas
äfven i svenska dialekter;
Mälareprovinsernas a-ljud före r liknar
Eng. a i hat. Alla de hittills nämnda
a-ljuden äro orala, d. v. s. uttalas med höjdt
gomsegel, så att talströmmen
passerar blott genom munnen: Hänger gomseglet ner, så
att passagen från svalget
åt näsan är öppen, så fås naso-orala (nasalerade)
a-ljud, kända bl. a. från Fr.
och Portug., tidigare förekommande äfven i
skandinaviska språk (ännu i dalmål och
en eller annan dialekt i öfrigt).
Det indo-europeiska urspråket egde både kort och långt
a-ljud. Det förra har i de
germanska språken icke blott bevarats (t. ex. Lat.
vadere, Sv. vada; Lat.
scabere, Sv. skafva), utan äfven fått ett
betydligt ökadt område derigenom att
det indo-europeiska korta o-ljudet i de
germanska språken öfvergått till a
(t. ex. Lat. quod, Sv. hvad; Lat.
nox, T. nacht, natt). Deremot har det
indo-europeiska långa a-ljudet redan före
begynnelsen af den kristna tidräkningen
i de germanska språken öfvergått till långt
o-ljud (t. ex. Lat. mater, Sv.
moder; Lat. frater, Sv. broder;
Lat. nasus, Sv. nos), och först något
senare hafva de flesta af dessa språk fått ett nytt långt
a-ljud genom det
indo-europeiska långa e-ljudets öfvergång till
a t. ex. Lat. verus, T. wahr,
sann; Lat. semen, T. same, frö; Lat.
edi, T. ass, jag åt), en öfvergång, som man
i Tyskland kan historiskt följa, i det att t. ex.
folknamnet Schwaber ännu i de
äldsta källorna har formen Sweber. I alla
nordiska språk har a-ljudet, både såsom
långt och kort, under vikingatiden betydligt inskränkts
genom det s. k. omljudet
(se d. o.), i det att a genom ett följande i
förvandlats till ä-ljud (t. ex.
Fornn. vælia, välja, af val; læti,
läte, af lat, låt), genom ett följande u
deremot till å-ljud, som senare i vissa
ställningar öfvergått till o-, u- eller
ö-ljud (t. ex. Fornsv. hovudh,
huvudh, D. hoved, Sv. hufvud =
Lat. caput; Fornsv.
honum, honom, af han; Sv. öl, af
*alu = Eng. ale; D. plur. börn af
*barnu till
sing. barn). På 1200- och 1300-talen inskränktes
a-ljudets förekomst än mera,
dels derigenom att det äfven af ett föregående i
förvandlades till ä-ljud (t. ex.
djäfvul, af Lat. diabolus; djäkne,
af Lat. diaconus); dels och i synnerhet genom
att a blef å icke blott i alla de fall,
då det af gammalt var långt (t. ex. åt,
af Fornsv. at, T. ass, Lat. edi o.
s. v.), utan äfven då gammalt kort a
förlängdes före vissa konsonantgrupper, nämligen ld,
rd, rt (före vokal), ng (i
svenskan, men icke i danskan) och nd (i danskan,
men icke i svenskan), t. ex.
hålla: Fornsv. halda, T. halten;
hård: Fornsv. hardher, T. hart;
Mårten, af Lat.
Martinus; lång: D. och T. lang; D.
hånd: Sv. och T. hand. Ett nytt långt
a-ljud
erhöll man vid samma tid genom förlängning af kort
a före en enda konsonant,
t. ex. gāta, sāk, af Fornsv. gătă, săk.
Vida längre än svenskan, som ännu är ganska
rik på a-ljud, har danskan gått i fråga om
uppgifvandet af detta ljud. Redan
under medeltiden öfvergick nämligen a till
æ, hvaraf sedan e, i alla svagt
betonade stafvelser (t. ex. gade, gata,
fisker, fiskare), och numera är äfven
starkt betonadt långt a (utom i granskapet af
r) öfvergånget till ett bredt
ä-ljud (ungefär detsamma som det stockholmska i
här eller det korta engelska i
man), t. ex. tale, i vulgär köpenhamnska
tydligt täle, tala.
Lll. Ad. N–n.
A, musikt. Efter den internationella kongressen
i Wien 1885 för stämtonens
fastställande har öfverallt börjat införas den af
Franska akademien 1858 bestämda
normalhöjden för ettstrukna a, nämligen 870
enkla (= 435 dubbla) svängningar i
sekunden.
A. L.
*A, ensamt eller såsom begynnelsebokstaf, i
förkortningar:
A = avers (se d. o.).
a. m. = ante meridiem, före middagen.
a. t. = a tempo (se d. o.)
a. v. = a vista (se d. o.).
Aabjöra [å-]. Se Tisleia.
*Aachen [āchen]. 1. Regeringsområdet
har en areal af 4,155 qvkm., med 564,566
innev. (1890), deraf 95 proc. katoliker. — 2.
Hufvudstad i nämnda
regeringsområde, hade 103,470 innev. 1890. Bland
bildningsanstalter märkas den
1870 öppnade tekniska högskolan (med omkr. 30
professorer och 275 studerande),
kejsar Karls gymnasium (katolskt), kejsar Vilhelms
gymnasium (paritetiskt),
realgymnasium, katolsk stiftsskola, döfstumanstalt,
stadsbibliotek (85,000 bd)
och museum. Staden besattes 1793 af fransmännen och
afträddes till Frankrike
genom fredssluten i Campo-Formio och Lunéville samt
blef hufvudstad i depart.
Roer. 1815 tillföll den Preussen. I den första freden i
A. (d. 2 Maj 1668), som
slutade Ludvig XIV:s devolutionskrig mot Spanien, måste
Ludvig återlemna
Franche-Comté och andra eröfringar samt åtnöja sig med
några fasta platser i
Flandern och Hainaut, såsom Lille, Charleroi Tournai,
Oudenaarde. Den andra
freden i A. (d. 18 Okt. 1748) afslutade det
österrikiska tronföljdskriget (se d. o.).
Aachen [āchen], Hans von, tysk målare,
f. 1552 i Köln, d. i Prag 1615, var
lärjunge till mäster Jerrigh i Köln, men begaf sig
sedan till Italien, der han
vistades 1574–88 och följde de italianiserade
nederländarnas föredöme. Sistnämnda
år begaf han sig tillbaka till Köln, var från 1590
verksam för hertig Vilhelm V
af Bajern i München och utnämndes, redan under det han
befann sig der, år 1592,
af kejsar Rudolf II till dennes »kammarmålare», hvarpå
han flyttade till Prag
och bodde der till sin död. Han var en mycket skicklig
målare, som kände sig
fullt hemmastadd på det bibliska, mytologiska och
allegoriska måleriets område;
han var dessutom äfven porträttör. Men hela hans
framställningssätt, hans tomma
former och rutinerade komposition, hans osäkra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
