Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Assing ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans med hvilken de lefva. Sjelfva knölarna
framkallas deraf att en eller några få hvarandra
närstående bakteriearter, hvilken eller hvilka af
Beyerinck kallats Bacterium radicicola, och hvilka
äro allmänna i jorden, tränga in i de unga rötterna
och derigenom föranleda en liflig nybildning af
celler, hvilken resulterar i utväxandet af de nämnda
knölarna. I öfverensstämmelse dermed uppstå dessa ej
häller, om man odlar ärtväxter i t. ex. steriliserad
sand under sådana förhållanden, att de nämnda
bakterierna ej tillföras kulturen. Erhåller denna
ej qväfvehaltiga näringsämnen, afstannar snart
nog växtens utveckling på grund af »qväfvehunger»,
men om då bakterierna tillföras, börja efter någon
tid knölarna att å nyo utväxa, och försöksplantan
utvecklar sig, alldeles som om något salpetersyradt
salt eller annan tjenlig oorganisk qväfveförening
tillförts densamma. Härigenom är den vetenskapliga
förklaringen gifven till en uråldrig erfarenhet,
som vunnits på
 |
Fig. 3. A, längdsnitt af en ung rotknöl af lupin (Lupinus
luteus), till venster roten med sin kärlsträng,
från hvilken kärl utgå till rotknölen. Det yttersta
tunna lagret på denna är kork. I det inre mörka
partiet, af hvilket några celler i större (250 ggrs)
förstoring återgifvas i C, hafva redan bakteroider
utvecklats. De största kornen i cellerna i C äro
cellkärnor, de mindre stärkelsekorn. B, bakteroider,
1,100 gånger förstorade. |
praktisk väg, nämligen att odling af ärtväxter »göder»
jorden. Sedan länge visste man äfven, att denna
gödning bestod i ökandet af jordens bundna qväfve,
men först genom ofvan omtalade undersökningar
har den äfven i praktiskt afseende högeligen
betydelsefulla frågan hur denna qväfvebindning
tillgår blifvit klargjord. Ännu återstå dock flere
vigtiga detaljer att utreda. — Jern är, som förut
nämnts, nödvändigt för bildning al klorofyllet,
men då detta ej innehåller påvisbara mängder
jern, torde jernet icke direkt hafva betydelse,
och den bleksot, af hvilken växten kommer att
lida, då den ej blir i tillfälle att assimilera
jern, är närmast ett tecken på att hela växten är
sjuk. Äfven växter, som fullständigt sakna klorofyll,
fordra dock nödvändigt jern för att kunna lefva, —
Kalcium fordras ovilkorligen för de högre växternas
assimilationsprocess; det upptages under form af
kalisalter och uppträder i växter hufvudsakligen såsom
oxalsyrad och kolsyrad kalk. Någon större omedelbar
betydelse för lifsverksamheten synes kalken icke ega,
men vid sjelfva assimilationsprocessen i bladen torde
den hafva en vigtig uppgift. Unga blad äro nämligen
kalkfattiga, men ju äldre bladen blifva, dess rikare
blifva de på kalksalter. Detta torde bero på att en
del af qväfvet, som förarbetas i bladen, ditföres
under form af salpetersyrad kalk. Då emellertid
växten behöfver vida mer qväfve än kalk, blir denna
qvar vid salpetersyrans assimilation och bindes då
af oxalsyra. Den oxalsyrade kalken blir sålunda
en biprodukt vid assimilationen. Då denna liksom
öfriga kalksalter endast undantagsvis upplöses,
är det tydligt, att den småningom på förut nämndt
sätt skall tilltaga i mängd i bladen. Denna del
af assimilationsprocessen torde emellertid vara
väsentligen olika hos olika växtarter, i det att
somliga, såsom gräs, ormbunkar och mossor, nästan
ej upptaga några kalksalter utan i deras ställe
kalisalter, under det att andra, såsom tobak, humle,
hampa m. fl., äro mycket rika på kalk.
Om öfriga för en normal assimilationsprocess
nödvändiga ämnen, nämligen kol, syre, väte,
svafvel, fosfor, kalium, magnesium, samt de
ej absolut nödvändiga, men i regel af växterna
upptagna och förarbetade: klor, natrium, kisel,
samt om assimilationsprocessens allmänna förlopp se
Assimilation, sp. 1223–25, samt Näring, sp. 17–19
och Suppl. G. A.
*Assing, L., skildes 1875 från sin make Grimaldi
och afled sinnessjuk i Florens 1880.
Assini, franskt skyddsområde vid Elfenbenskusten
i öfre Guinea, består af en smal kustremsa, bakom
hvilken lagunen Tando sträcker sig österut till
den britiska Guldkustkoloniens vestra gräns, samt
ett inland med obestämd utsträckning. I lagunens
nordvestra del utmynnar floden Bia l. Kinjabo, som
vid sitt utlopp i hafvet har namnet A. Der ligga vid
en dålig hamn ett fort och några faktorier. Sedan
1843 hafva fransmännen haft ett faktori derstädes,
och på 1870-talet öfverlät negerhöfdingen ett större
område åt en fransk handelsfirma Verdier.
Assiniboia, distrikt i Dominion of Canada, mellan
Alberta i v. och Manitoba i ö. samt gränsande i
n. till Saskatchewan och i s. till staterna Montana
och Nord-Dakota, har en areal af 233,000 qvkm., med
30,285 innev. (1891), af hvilka öfver hälften briter
och 4,500 indianer. Det är ett vågigt prärieland,
genomflutet af Saskatchewan och Assiniboines biflod,
Qu’appelle, hvars dal är synnerligen bördig. Genom
distriktet går kanadiska Pacific-banan, vid hvilken
ligger hufvudstaden, Regina, med omkr. 400 innev. Till
1869 tillhörde A. Hudsonbay-kompaniet, öfvergick
då genom köp till England och afskildes 1886 från
Nordvest-territoriet för att i framtiden blifva
särskild provins.
Assiniboine [-böjn], flod i nordvestra delen
af Britiska Nord-Amerika, uppstår v. om sjön
Winnipegosis, upptager fr. h. Qu’appelle och Souris
samt faller vid Winnipeg ut i Red river of the
North. Längd omkr. 700 km. Efter floden har man
uppkallat indianstammen Assiniboins, nordvestra
grenen af dakotafolket, hvilket lefver i Manitoba
(omkr. 5,000) och staten Montana (något färre
i antal).
Assisi. Se Asisi.
Assistans. Assistansinrättningen i Stockholm
upphörde 1890.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfas/0219.html
