Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belgorod ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
årsdagen af denna högtid (d. 26 Juli,
»Bellmansdagen») hvarje ar såsom en folkfest med
musik och sång (af Par Bricoles kör) omkring nämnda
Bellmansbyst.
*Bellmansfigurer. Se Rättelser, bd 18. sp. 817.
Närmare upplysningar om Bellmanstigurerna
träffas i det för sin detaljforskning utmärkta arbetet
»Bellmansforskning» (1892) af A. Björkman.
Bellmanska sällskapet, ett vittert-bacchanaliskt
gille, som utgjorde en fortsättning af
Gröna rutan (se d. o.), stiftades i Stockholm
d. 15 Nov. 1824 af Bellmanssångaren A. A.
Raab, skalden K. F. Dahlgren, dåv. statskommissarien
P. Westerstrand m. fl. Ledamöternas antal fick
uppgå till högst 24, och efter hand invaldes
bl. a. sidenkramhandlaren Adolf Bellman (ganska
begåfvad vitterlekare, son till skalden Karl
Mikael B.), författarna Stjernstolpe, K. Livijn
och P. Sondén, skådespelaren Lars Hjortsberg
och bildhuggaren Byström. Sällskapets ändamål var att
åter uppkalla Bellmans humoristiska diktverld genom
antagna namn ur »Fredmans epistlar», kostymer och
antydningsvis genomförda karakterer derur, sång,
tal och »måttligt tömmande af pokalen». Man
sammanträdde högst en gång i månaden, och såsom
högtidsdag firades d. 4 Febr., K. M. Bellmans
födelsedag. Sällskapet blomstrade ännu på 1830-talet
och lär hafva sammanträdt ännu några gånger efter
Dahlgrens 1844 timade död. Bland protokollen, som
finnas bevarade i 7 handskrifna folioband, framstå
alster på vers och prosa af Dahlgrens strömmande
humoristiska ingifvelse. Jfr A. Ahnfelt: »Bellmanska
sällskapet» (1877).
Bellmansro, ett litet värdshus vid Bellmans byst å
k. Djurgården.
Bello, Andrés, syd-amerikansk författare, född
d. 29 Nov. 1781 i Caracas, död d. 15 Okt. 1865
i Santiago i Chile, förvärfvade en fin klassisk
bildning och försökte sig tidigt både som skald och
språklärd. Ehuru tjensteman hos spanska regeringen
slöt han sig vid revolutionens utbrott (1810) till
de upproriske och följde som sekreterare Bolivar
och Lopez Mendez till England för att utverka
dess understöd mot Spanien. Då detta misslyckades,
qvarstannade B. i London som lärare och slutligen
som sekreterare vid Columbias legation, hvarjämte
han egnade sig åt studier och författareskap i den
periodiska press, som der grundats af emigrerade
spansk-amerikanska författare. 1829 bjöds han af
Chiles president att mottaga officiel anställning i
detta land samt blef redan s. å. redaktör af landets
officiella tidning »El Araucano» och sekreterare
i utrikesdepartementet. Men derjämte arbetade han
i mångfaldiga riktningar på landets utveckling,
särskildt den intellektuella. Den af honom grundlagda
högre skolan i Santiago blef 1843 ett universitet,
hvars rektor han var till sin död. Samtidigt deltog
han i utarbetandet af en civillag för Chile. B. var en
ovanligt mångsidig och rikt utrustad personlighet. Han
sysselsatte sig med filosofiska studier (dervid
påverkad af den skotske filosofen Dugald Stewart),
folkrätt (Principios de derecho internacional,
1840, flere uppl.), literaturhistoria (afhandlingar
om medeltidens episka diktning samt en upplaga af
»Poëma del Cid»), spraklära (Ortologia y metrica,
1836), samt en med rätta högt värderad
Gramatica de la lengua castellana) 1847; 13:de
uppl. Madrid 1883, ny uppl. Paris 1891 af
R. J. Cuervo). poetiska öfversättningar (t. ex. af
V. Hugo) samt slutligen originaldikter, der han också
står bland de främste, i synnerhet genom de båda
klasiska fragmenten af en ofullbordad episk dikt till
Amerikas ära: Alocucin á la Poesia och Silea á la
agricultura de la zona torrida (1823, 1826). Man
har med rätta kallat B. den främste bland det
spanska Amerikas lyriska skalder, icke på grund af
hans produktivitet eller tankarnas djup, men derför
att i hans diktning råda en allvarlig höghet, ett
högtidligt vemod, en osökt elegans och ett rent språk,
med ett ord de högsta stilens egenskaper, som göra
en verskonstnär. Alla spanska kritiker ställa honom
bland de främste mästare, som behandlat kastilianska
språket. Men han var mera än en utmärkt författare,
han var en civilisationens bärare, en apostel för
europeisk kultur. Hans verksamhet sträckte sig öfver
hela spanska Amerika, och det är denne store mans
välgörande inflytande, som Chile har att tacka för sin
långa period af lugn, sin blomstrande ställning och
sin intellektuella öfverlägsenhet. Också egnade honom
hans fosterland alla hedersbetygelser: han valdes
till senator, hans död betraktades som landssorg,
hans samlade arbeten utgåfvos på statens bekostnad
(i Santiago, 8 bd, 1881–85), och 100-årsdagen af hans
födelse firades med stor högtidlighet.
*Belloor är detsamma som Vellur (se d. o.).
Belloqska röret, kir., är ett af Paris-kirurgen
J. L. Belloq (f. 1730, d. 1807) omkr. 1750
uppfunnet instrument, afsedt att stilla blödningar
ur näsan. Det består af ett i bägge ändarna öppet,
böjdt metallrör, som införes i näsan. Detta
rör innesluter en stålfjäder, som vid tryck på
rörets yttre ände springer fram i bakre delen,
af munhålan. Man binder vid fjäderns fria ände
en tråd, som är fäst vid en bomullstuss, och kan
genom instrumentet draga denna mot näshålan. Genom
det tryck, som bomullstussen nu utöfvar mot
den blödande slemhinnan, stillas blödningen.
R. T–dt.
Bellot [bällå’], Joseph René, fransk sjöofficer
och polarfarare, f. 1826 i Paris, gjorde sig
redan som ung löjtnant bemärkt som en dugtig och
oförskräckt sjöman. Efter att hafva gjort flere
långfärder till Söderhafvet deltog han 1851–52
i en af Franklinexpeditionerna under Kennedy på
skeppet »Prince Albert», hvarunder Bellotsundet
upptäcktes och B. så utmärkte sig. att Lady Franklin
erbjöd honom ledningen af en ny expedition och att
Kennedy erbjöd sig att tjena under honom, hvilket
dock B. afböjde. På sin andra resa i polarhafvet, på
»Phoenix» under Inglefield, omkom B. i isen 1853 vid
Kap Bowden på vestkusten af North Devon, i det han
af en vindstöt nedkastades i en djup remna, der han
drunknade. Engelska regeringen hedrade honom genom
ett praktfullt epitafium i marinmuseet i Louvre.
*Bellows, H. W., afled 1882. En samling af hans
Sermons and adresses utgafs 1882.
Bellows Falls [-ås fåls], ett 12 m. högt fall i
Connecticut, nord-amerikanska staten Vermont. Den
ofvanför fallen mer än 100 m. breda floden pressas
der samman till blott 6 m. bredd i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
