Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björnström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskovänliga och förbindliga väsende gjorde honom omtyckt
i vida kretsar. På det teoretiskt-medicinska
området utvecklade han både arbetsamhet
och talang. Bland alstren af hans penna må
nämnas Studier i elektroterapi (i Upsala univ:s
»Årsskrift», 1863), en mängd bidrag till Upsala
läkareförenings Förhandlingar och till »Hygiea», De
psychiatriska systemerna (1877), Respirations- och
cirkulationsorganernas auskultation (1878),
Sinnessjukdomar och abnorma sinnestillstånd,
betraktade hufvudsakligen från rättsmedicinsk synpunkt
(1883) och en stor mängd uppsatser i medicin för
»Nordisk familjebok» åren 1881–89.
2. Björnström, Johan Herman, teolog, prest,
den föregåendes broder, föddes d. 23 Sept. 1839 i
Stockholm, blef student i Upsala 1857, filos. kandidat
1860, filos. doktor 1863 och teol. kandidat 1866,
hvarefter docentur erbjöds honom i alla de teologiska
ämnena. Sedan han 1867 utgifvit och försvarat
en med teol. fakultetens högsta betyg vitsordad
afhandling, utnämndes han s. å. till docent i
kyrkohistoria. Han tjenstgjorde 1868–75 såsom ledamot
i den teol. praktiska examenskommissionen, var 1870–71
teol. fakultetens notarie samt uppehöll vårterminen
1875 professuren i exegetik. Tillika bestridde
B. under denna tid flere presterliga befattningar;
bl. a. var han regementspastor vid Uplands regemente
1870–75 och samtidigt domkyrkovicepastor. 1873
utnämndes han till e. o. kungl. hofpredikant och
tillträdde 1875 kyrkoherdebefattningen i Katarina
församling i Stockholm. 1880 förflyttades B. till
domprostbefattningen i Vesterås, hvartill han
redan 1878 blifvit utnämnd. Han uppfördes 1884
i första rummet på biskopsförslaget i Vesterås
stift. B. bevistade kyrkomötena 1883, 1888 och 1893
såsom ombud för Vesterås stift. Vid jubelfesten i
Upsala 1877 utnämndes han till teol. doktor. Utom sin
gradualafhandling: Om den mosaiska skapelsehistorien
och dess förhållande till naturforskningens resultater
(1863) och sin docentafhandling: Om John Wiclif
och hans betydelse som en reformationens förelöpare
(I, 1868) har B. af trycket utgifvit en med förord
och anmärkningar försedd öfversättning af Hagenbachs
kyrkohistora »Den kristna kyrkans historia från
äldsta tider till 19:e årh.» (7 dlr, 1870–74,
2:dra uppl. 1883–88) och prestmötesafhandlingen
Pentatevkens messiasidé jemte aforismer om de
kristnas allmänna prestadöme etc. (1886) samt flere
liktal och strödda predikningar m. m. Under signaturen
J. H. B. har han skrifvit en mängd artiklar i »Nordisk
Familjebok». J. P.
*Björnöarna (R. Medvjesjije ostrovij), en af
5 öar bestående ögrupp i Norra ishafvet under 71°
n. br. och 162° ö. lgd, utanför Kolymas mynning vid
Sibiriens norra kust. Öarna, hvilka äro obebodda
och bestå af plutoniska bergmassor, äro märkliga för
sina jättestora, fristående pelare, hvilka uppstått
genom de lösa lagrens förvittring. Fyra dylika pelare
hafva åt den östligaste bland öarna gifvit namnet
Fyrpelareön. Likartade bildningar träffas ej allenast
på det midt emot liggande Kap Baranov, utan äfven på
en mängd andra ställen å den längre österut belägna
delen af Sibiriens nordkust. Oftast äro de hopade
tillsamman öfver betydande områden i grupper och
regelbundna rader, hvarigenom de, sedda från hafvet,
få en förvillande likhet med stadsruiner. Öarna,
som jämte en liten närbelägen ö, Krestovoi, uppgifvas
vara omkr. 1,100 qvkm., undersöktes i senare hälften
af 18:de årh. och besöktes äfven af Vega-expeditionen.
*Björnön ligger under 74° 30’ n. br. och 19° ö. lgd,
225 km. s. om Sydkap på Spetsbergen, till hvars
ögrupp den vanligen räknas, och har en areal af
68 qvkm. Ön bildar en 20–35 m. hög, ytterst ödslig
platå, som på södra och östra sidan höjer sig till
tvänne betydligare berg, Mount Misery (544 m.) och
Fogelberget, och mot hafvet slutar med ett tvärbrant
stup, ett tillhåll för ofantliga fogelskaror, som
valt ön till rast- och kläckningsplats. Platån
upptages dels af otaliga små grunda sjöar, dels
af hårda, fullkomligt jämna och kala sand- eller
klapperstensfält, dels af låga, flere kilometer långa
rös af kantiga stenar, som utan tvifvel uppkommit
genom frostens och vattnets inverkan på den blottade
berghällen. Emedan ön ligger midt i Atlantens varma
ström, har den ett i förhållande till sitt nordliga
läge mildt klimat (årstemperaturen uppgifves till
0,2° C.). Glacierer förekomma icke, och ej häller
hafva verkliga moräner eller slipade berghällar
påträffats. Vegetationen är dock till följd af markens
beskaffenhet mycket fattig. Några ytterst obetydliga
blyglans- och zinkblendeådror förskaffade ön kort
efter sin upptäckt ett alldeles oförtjent rykte för
mineralrikedom. På öns norra del träda stenkolslager
fram i dagen, hvilka äro ganska betydande och
förmodligen sträcka sig under hafvet långt norr
ut. De kunna möjligen i en framtid, då industriens
utveckling fordrar uppletande af nya kolskattkammare
i jordens inre, blifva af praktiskt värde, ehuru
ställets nordliga läge och framför allt bristen på
hamn länge torde förhindra deras tillgodogörande. Se
redogörelse för 1868 års svenska polarexpedition i
tidskr. »Framtiden», 1869.
Björsjö, bruksegendom med masugn i Norrbärke socken,
Kopparbergs län, tillhör Klotens aktiebolag.
*Björskog, socken. 5,089 har. 1,685 innev. (1894).
*Björsäter. 1. Socken i Skaraborgs län. Areal 3,740
har. 1,298 innev. (1894). — 2. Socken i Östergötlands
län. Areal 11,983 har. 1,467 innev. (1894).
Björviken, en arm af Kristianiafjorden, bildar en
del af Kristianias hamn.
*Blaas. 1. Karl von B., utgaf 1876 en
sjelfbiografi. Han dog i Wien d. 19 Mars 1894. — 2. Eugen
B., den förres äldre son, österrikisk målare, f. 1843
i Albano, studerade först under sin fader, sedan vid
akademien i Venezia samt äfven i Wien, hvarefter
han besökte Rom och Paris samt reste i Belgien
och England och sist bosatte sig i Venezia. Af
hans arbeten, som utmärka, sig för förträfflig
komposition och kraftig kolorit, må nämnas Rhetiernas
omvändelse genom S. Valentin (i en kyrka nära Meran),
Dogaressans kyrkogång, Brudfölje i Marcuskyrkan
samt många folklifs-scener, men främst Decamerone,
mötet mellan de unga flickorna och männen, som enligt
Boccaccio drogo sig undan från pesten 1348, en bild,
som i naivitet och behag närmar sig ungrenaissancens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
