Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brianchons teorem ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brinton [bi’ntön], Daniel Garrison, amerikansk
etnolog, f. 1837 i Pennsylvania, studerade medicin
vid Yale college, gjorde 1861–62 en studieresa till
Europa och slog sig 1865 ned som praktiserande läkare
i Filadelfia. Mera betydande än hans medicinska
arbeten äro hans forskningar i Amerikas etnologi,
med hvilken han redan som student sysselsatt sig. 1884
utnämndes han till professor i etnologi och arkeologi
vid »Academy of natural sciences» i Filadelfia,
blef 1886 vicepresident i »American association
for the advencement of science» och ordförande i
den antropologiska sektionen af detta sällskap och
är derjämte professor i amerikansk arkeologi och
linguistik vid Pennsylvanias universitet. En särskild
förtjenst inlade B. genom att bilda en förlagsanstalt,
som under hans ledning uteslutande sysselsätter sig
med utgifvande af originalarbeten rörande de infödda
rasernas i Amerika språk och kultur. Jämte dessa samt
afhandlingar i tidskrifter har B. offentliggjort The
Floridian peninsula, its literary history, Indian
tribes and antiquities (1859), The myths of the New
world (1868), American hero myths (1882),
Aboriginal american authors and their productions (1883),
A grammar of the cakchiquel language of Guatemala
(1884), The lenape and their legends (1885), Essais
of an americanist (1890), Races and peoples (s. å.),
The american race (1891).
Brinz, Aloys von, tysk rättslärd, f. 1820 i Algau,
sydvestra Bajern, blef e. o. professor i romersk
rätt i Erlangen 1851 och professor i samma ämne
derstädes 1854, i Prag 1857, i Tübingen 1866 och
i München 1871. Död derstädes 1887. Hans förnämsta
arbete är Lehrbuch der pandekten (2 bd, 1857–71; ny
uppl. i 4 bd 1872–94), som står högt i afseende på
originalitet och skärpa. B. kallades 1865 till filos.
hedersdoktor i Wien och invaldes 1883 i bajerska
vetenskapsakademien. Under sin professorstid i Prag
tog B. lifligt del i politiken som ledamot af böhmiska
landtdagen (sedan 1861) och österrikiska riksdagen,
der han förfäktade de tyska intressena.
*Brioniska öarna, tolf små öar utanför inloppet till
hamnen vid Pola, försedda med utanverk till denna
stads befästningssystem. Deras stenbrott (grå marmor)
hafva i senare tid lemnat material till nybyggnader
i Berlin, Wien, München m. fl. städer.
Brioschi [-å’ski], Francesco, italiensk matematiker,
f. 1825 i Milano, blef vid 18 års ålder filos. doktor
i Pavia och 1852 professor i rationel mekanik,
differentialkalkyl och geodesi vid dervarande
universitet. Han var 1862 generalsekreterare vid
undervisningsministeriet i Turin och organiserade
s. å. en k. teknisk högskola i Milano (1895
hade den i anslag 250,000 lire; åhörare 397),
vid hvilken han sedan dess är föreståndare och
professor i hydraulik. B. utnämndes 1865 till
senator. Han kallades 1880 till korresp. ledamot
af Franska institutet och är sedan 1884 president
i vetenskapsakademien i Rom. B. åtnjuter ett högt
anseende som matematiker och har författat en stor
mängd afhandlingar i sin vetenskap, hvilka äro införda
i specialtidskrifter och lärda samfunds handlingar.
Briosco, italiensk konstnär. Se Riccio 1.
Briotte [briå’tt], S. A. Se Pomponne.
Briquetage [-āsj], Fr. (af brique, tegel), byggnadsk.,
rohbau-imitation, åstadkommen sålunda att väggytan
öfverdrages med röd eller gul puts, hvarefter derå
målas med hvit färg streck, som efterlikna fogarna
mellan tegelstenar. Den putsade ytans färg göres
vanligen genom målning, men kan verkställas äfven
genom färgtillsats i putsbruket.
Brisanta ämnen [-sa’ngta] l. brisanter (af
Fr. briser, bryta, krossa). Se Explosivt ämne och
Mina, sp. 30. Jfr A. V. Cronquist: »Om de häftiga
sprängämnena» (1886).
*Brisbane, hufvudstad i brit. kolonien
Queensland, Australien. 40 km. från floden
Brisbanes utlopp i Moretonviken och utgångspunkt
för tre jernvägslinier, består af tvänne delar,
n. och s. om floden, förenade genom en ståtlig
jernbro. 56,075 innev. (1891), med förstäderna
101,550. Staden har flere vackra parker, ett 40-tal
kyrkor, en stor parlamentsbyggnad af sandsten,
operahus, bibliotek och botanisk trädgård, men
består för öfrigt mest af oansenliga envåningshus
af tegel eller trä. Dess industri är obetydlig,
men den förmedlar nästan hela koloniens affärer
med utlandet och de andra australiska koloniernas
hamnar. Hamnen, hittills tillgänglig endast för
fartyg af högst 5 m. djupgående, har genom farledens
fördjupning gjorts tillgänglig för 8 m. djupgående
fartyg. Staden egde 1891 156 fartyg, om 20,000 tons
drägtighet. B. är säte för en anglikansk biskop och
en katolsk ärkebiskop. Anlagd 1825 såsom en filial för
de svåraste brottslingarna från Sydney, har staden,
sedan den 1842 öppnades för fria kolonister, växt
ovanligt raskt.
*Brisbane [-bēn], Sir Thomas
Macdougall, engelsk militär, astronom, född å Brisbane
house, Largs, i Ayrshire, 1773, tjenstgjorde vid
engelska armén i Flandern, Vestindien, Spanien och
Nord-Amerika till 1814, var 1821–25 guvernör för Nya
Syd-Wales, der han, vid sidan af sin ämbetsverksamhet,
å ett af honom upprättadt observatorium i Paramatta,
i närheten af Sydney, egnade sig åt astronomiska
iakttagelser, hvilka ligga till grund för The
Brishane Catalogue of stars. B. grundlade likaledes
observatoriet i Makerstown i Skotland, hvarest han
under senare delen af sitt lif vistades. Han blef
1841 general och efter Walter Scotts död president
för Royal Society i Edinburgh. Han dog 1860.
K. B.
*Brismene, socken. 2,550 har. 414 innev. (1894). Annex
till Börstig, Skara stift, Falköpings kontrakt.
Brisset [-sä], Pierre Nicolas, fransk målare,
född i Paris 1810, död derstädes 1890, studerade
i École des beaux-arts, men gick samtidigt först
hos Couder, sedan hos Picot, och den senare af
dessa hjelpte han med utförandet af hans fresk å
absis i basilikan S:t Vincent de Paul. Han vann
stora priset i historiemåleri 1840 för utförandet
af prisämnet Priamos’ död, och från Rom hemsände
han S. Laurentius förevisande kyrkans skatter
(1846). Sedan utställde han på verldsexpositionen i
Paris 1855 och utförde under senare tid dels religiösa
stycken, dels, efter 1870, krigstaflor, såsom Två
barmhertighetssystrar (1876), Halt i en skog (1880),
Tyska fångar vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
