Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Budde, Jöns, "Finlands äldste literatör". - Budde, Leopold, dansk författare. - Buddeus, Johann Franz, tysk teolog. - Buddha - Buddha-La. Se Lha-sa, sp. 1194. - Budena. Se Vodena. - Budenbergs metallmanometer. Se Manometer. - Budenz, Josef, tysk språkforskare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. k. Jöns Buddes bok (i k. biblioteket i Stockholm),
befintliga stycken: Honorius’ »Lucidarius»,
»Om S. Julianus och S. Basilissa», »Tundalus»
(utg. af Dahlgren i ofvannämnda »Skrifter
till läsn. f. klosterf.», 1875), »Guidos själs
uppenbarelse» (utg. af Dahlgren dersammast.), »Om
S. Justina och trollkarlen Cyprianus», »Den usle
biskopen Udo», »S. Bernhards betraktelser», »Om biskop
Albert den helige», »Om de tolf gyllene fredagarna»,
»Om den heliga fru Karin» (utg. af G. Stephens i »Ett
fornsvenskt legendarium», III, 1865). »Jöns Buddes
bok» utgafs i sin helhet 1895 af O. F. Hultman (i
»Skrifter utgifna af Svenska literatursällskapet i
Finland», XXXI).
Budde, Leopold, dansk författare, född d. 15 April
1836 i Holbäk, blef student 1854, men afbröt
snart studierna, beträdde 1861 lärarebanan,
erhöll 1869 föreståndarebefattningen vid en
folkhögskola och blef 1875 föreståndare för
uppfostringsanstalten Holsteinsminde (se d. o.). Han
började 1871 skrifva smärre berättelser, som
mest handla om barn, och har sedermera utgifvit
flere samlingar; ett urval af hans småhistorier
utgafs 1889. Dessutom har B. skrifvit de större
berättelserna En historie fra fattige steder (1874)
och Dödens gudsön (1886; »Dödens gudson», 1891).
E. Ebg.
Buddeus, Johann Franz, tysk teolog, f. 1667 i
Anklam, blef 1693 professor i moralfilosofi vid
Halles universitet, 1705 teol. professor i Jena och
1713 kyrkoråd i Gotha. Död 1729. I sina skrifter
intog B. en förmedlande ställning mellan ortodoxi
och pietism samt bidrog till att gifva den lutherska
dogmatiken en vetenskaplig gestalt. Här må nämnas hans
Institutiones theologiae moralis (1711) och Historia
critica theologiae doymaticae et moralis (1725).
*Buddha. Enligt hvad den nyare forskningen trott sig
kunna fastställa, hette B:s fader Suddhodana, hans
moder Maya, och B. sjelf bar namnet Siddharta. Den
gren af Sakya-ätten, hvilken han tillhörde,
kallades Gautama, ett namn, som sedermera ofta
brukades om B. sjelf. Efter de 6 åren af grubbel
och botöfningar uppenbarades, enligt sägnerna,
med ens sanningen för honom under en natt af väldig
själsstrid, utkämpad under ett fikonträd. Han var
vid sin död 80 år gammal. B. förverkligade ett af
de ädlaste menniskoideal, som någon tid haft att
uppvisa. Af medlidande med sina likar underkastade
han sig ett lif af sjelfförsakelse för att arbeta på
mångas frälsning, och icke den ringaste fläck finnes
på renheten, menniskokärleken och saktmodet hos
denne fursteson med den vises förstånd och martyrens
nitälskan. B. var en bland de många lärare, som vid
denna tid i östra Indien uppträdde mot brahmanismen,
men han fördunklade alldeles de öfriga. Han påbjöd
rent lefverne i stället för brahmanismens offer och
yttre bruk, förkunnade broderlighet och jämlikhet i
st. f. kastindelningen, upphäfde tron på vedaböckernas
gudomliga ingifvelse och lärde menniskorna huru
de skulle kunna öfvervinna tillvarons elände och
själavandringens fasor samt ingå i evig ro (jfr Nirvana,
i hvilken art. äfven de bästa nyare arbeten om B. omnämnas).
B. predikade på folkspråket och talade gerna i liknelser.
Hans kärlek till alla skapade varelser ledde honom
ända till att uppställa det upphöjda sedebudet om
umgällandet af ondt med godt. Buddhaismen erbjuder
det ensamstående exemplet af en mäktig religion,
som under sin storartade mission bland så många
folk (den räknar ett större antal bekännare än
någon annan troslära) aldrig gått till väga med
våld eller utöfvat religionsförföljelse. Men de råa
orientaliska folk, som antoge buddhaismen, omklädde
med sina äldre vidskepliga föreställningar sin nya
tro och förmörkade sålunda dennas kärna, som är
dygd och broderlig kärlek. Deraf den helgonkult
och reliktjenst, som under ett öfvermäktigt
prestväldes hägn utbildat sig inom buddhaismen,
deraf den hopgyttring af naturvidriga, fantastiska
legender och dunkel metafysik, som vanställt denna
så sublimt enkla lära. Emellertid har densamma äfven
i Främre Indien, ehuru tidigt utträngd, utöfvat ett
välgörande inflytande på seder och tänkesätt samt
tryckt sin prägel på den nyare brahmanismen. I Kina
kallas B. med namnet Fo (se äfven Kina, sp. 693). Om
buddhaismen i Tibet se Lamaismen; om palispråket och
de sydbuddhistiska urkunderna se Indiens språk och
literatur, sp. 561–562. B. är vackert besjungen
i diktverket »Asiens ljus» af Edwin Arnold (se
denne. Suppl.).
Buddha-La. Se. Lhasa, sp. 1194.
Budena. Se Vodena.
Budenbergs metallmanometer. Se Manometer.
Budenz, Josef, tysk språkforskare, född d. 13
Juni 1836 vid Fulda, studerade först klassisk
filologi, men vanns genom Benfey för jämförande
språkforskning och kom sedan af en tillfällighet att
vända sina vetenskapliga forskningar uteslutande åt
magyariskan och öfriga språk inom den finsk-ugriska
språkgruppen. Fattig, utan alla tillgångar, kom han,
22-årig, sedan han tagit doktorsgraden i Göttingen,
till Ungern, fast besluten att der grundligt
tillegna sig dess språk för att på säkrare och
bredare grundval kunna bygga vidare. Han var först
lärare vid gymnasiet i Stuhlweissenburg, blef 1861
genom Hunfalvys bemedling underbibliotekarie vid
ungerska vetenskapsakademien och började 1868, såsom
docent i ural-altaiska språk, hålla föreläsningar
vid universitetet, der han 1872 erhöll en för honom
upprättad ord. professur, som han innehade till sin
död, d. 15 April 1892. Sin vetenskap riktado han
med ett stort antal framstående, i vissa afseenden
grundläggande fackskrifter och större arbeten (nästan
alla på magyariska språket), af hvilka såsom de
förnämsta här anföras: Öfver verbalprefixen meg och
el i magyariskan (1863) Tjeremissiska studier (1864),
Kiva-tatarerna (1865), Till magyarisk verbalbildning
(s. å.), Tjeremissisk skogs- och bergsordbok (1866),
Förvantskaper mellan magyariskan och de finsk-ugriska
språken (1868), Verba denominativa i ugriska
språken (1872), Finn nyelvtan (Finsk grammatik,
1873; ny uppl. 1880), Moksja- och erza-mordvinsk
grammatik (1876), Magyar-ugor összehasonlito szótár
(Magyarisk-ugrisk jämförande ordbok, 1873–81), hans
hufvudarbete, belönt med akademiens stora pris,
ljud- och en del af flexionsläran af en jämförande
grammatik öfver de ugriska språken (1884, 87) samt
korta mandsjuiska och mongoliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
