Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bugge, E. S., språkforskare - Buglardini, Giuliano, italiensk målare. Signatur Julianus Florentinus. - Buglehorn. Se Bygelhorn - Bugres, indianstam. Se Se Botokuder (äfven i Suppl.). - Bugulma - Buguruslan - Buhl, Franz Amand, tysk politiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fastslaget, det B:s åsigt i princip är väsentligen riktig, om
ock en mängd detaljer icke låter sig förklara så, som
han föreslagit. I alla händelser har B. genom detta
sitt uppträdande gjort epok äfven inom mytforskningen
och kallat till lif en rik literär produktion på detta
område. I nära sammanhang med B:s uppfattning af den
nordiska mytologiens utveckling står hans åsigt,
att den äldsta norsk-isländska poesien i mycket
står uti beroende af den forniriska diktningen och
kulturen i allmänhet. Derom handla hans föredrag
Nyere forskninger om Irlands gamle aandskultur (i
Kristiania »Videnskabsselskabs forhandlinger», 1892)
och särskildt det på nya uppslag rika arbetet Bidrag
til den ældste skaldedigtnings historie (1894). Sina
äldre forskningar rörande de nordiska folkvisornas
historia har han fortsatt dels genom sina många bidrag
till 4:de och 5:te delarna af Sv. Grundtvigs stora
verk »Danmarks gamle folkeviser», dels i uppsatserna
Bidrag til den nordiske balladedigtnings historie
(i »Det philologisk-historiske samfunds mindeskrift»,
1879), Harpens kraft (i »Arkiv f. nord. filol.», 1891)
och Den danske vise om Gralver (dersammast. 1895). Som
textkritiker har han lika framgångsrikt som förr
uppträdt i flere smärre afhandlingar: Bemærkninger
til norröne digte (»Arkiv f. nord. filol.»,
1888–86), Om versene i Kormaks saga (i »Aarbøger
f. nord. oldkynd. o. hist.», 1889), Bemærkninger
til »Östnordiska och latinska medeltidsordspråk»
(i »Arkiv f. nord. filol.», 1893) och framförallt i
sina Studien über das Beowulfepos (i Paul-Braunes
»Beiträge zur geschichte der deutschen sprache»,
1887), som jämte B:s äldre uppsatser i samma ämne (i
»Tidsskrift for philologie og pedagogik», 1868–69,
och Zachers »Zeitschrift für deutsche philologie»,
1872) hör till det allra bästa, inom den rika
literaturen rörande denna den vigtigaste af alla
angelsachsiska dikter. Inom etymologien — ett
område, som B. alltid med en viss förkärlek odlat,
och med hvilket han i nästan alla sina arbeten mer
eller mindre sysslat — falla bl. a. hans Etymologische
beiträge aus dem nordischen (i Bezzenbergers »Beiträge
zur kunde der indogermanischen sprachen», 1878),
Svensk ordforskning (i »Arkiv f. nord. filol.»,
1888), Etymologische studien über germanische
lautverschiebung (i Paul-Braunes »Beiträge», 1888),
Zur altgermanischen sprachgeschichte (därsammastädes
s. å.) och hans rika bidrag till Ad. Noreens
»Ordlista öfver Dalmålet» (i »De svenska landsmålen»,
1882). Specielt namnforskning sysselsätter honom
i uppsatserna Oldsvenske navne i Rusland, (i
»Arkiv f. nord. filoi.», 1885), Folkenavnet Daner
(dersammast. 1889) och Bidrag til nordiske navnes
historie (dersammast., 1890). Mindre framgång och
erkännande än på andra områden har B. rönt vid sina
försök att lösa den jämförande språkforskningens för
närvarande kanske svåraste problem, det etruskiska
språkets tolkning och inrangerande i sina riktiga
slägtskapsförhållanden, en fråga, till hvilken B. med
sin omisskänliga håg för vanskliga uppgifter alltid
känt sig dragen. Hans något äldre, omfångsrika arbete
Beiträge zur erforschung der etruskischen sprache
(I; i Deeckes »Etruskische forschungen», 1883; II:
i Bezzenbergers »Beiträge», 1886) anses allmänt såsom
väsentligen förfeladt. Deremot förefaller det
icke omöjligt, att hans snille ledt honom åt rätt
håll, då han i uppsatsen Der ursprung der etrusker
durch zwei lemnische inschriften erläutert
(Kristiania »Videnskabsselskabs förhandlinger», 1886)
söker anknyta etruskiskan icke, såsom förr, till de
italiska språken, utan till armeniskan. Äfven till
detta sistnämnda, hittills så ofullständigt undersökta
språks utredning har B. kraftigt medverkat genom
sina Beiträge zur etymologischen erläuterung der
armenischen sprache (Kristiania »Videnskabsselskabs
forhandlinger», 1889), och äntligen söker han knyta
ännu ett band mellan Orienten och Occidenten genom
uppsatsen Über den einfluss der armenischen
sprache auf die gotische (Brugmann-Streitbergs
»Indogermanische forschungen», 1895). Talande
vittnesbörd om den »beundran, kärlek och tacksamhet»,
hvarmed B. omfattas från yngre medforskares sida,
utgöra de båda festskrifter, som till hans ära
publicerats, den ena af (en svensk och sju norska)
»taknemmelige elever» vid hans 25-årsjubileum
såsom professor, 1889, den andra (»Uppsalastudier»)
af fjorton svenska vetenskapsmän på hans 60-åra
födelsedag. 1893. — B. är ledamot af Vet. soc. i
Upsala (1872), svenska Vet. akad. (1878) och
Vitt. hist. o. ant. akad. (1881). Ad. N–n.
Bugiardini [-djardīni], Giuliano, italiensk målare,
som på sina verk vanligen tecknar sig Julianus
Florentinus, född i Florens 1475, död derstädes
1554, är bekant hufvudsakligen genom sin vänskap
med Michelangelo, som var hans medlärjunge hos
Domenico Ghirlandajo. Senare öfvergick han till
Mariotto Albertinelli och var äfven medhjelpare åt
Michelangelo. Han var verksam förnämligast i Florens,
men en tid äfven i Rom och Bologna. Hans stil var
en blandning af de olika inflytelser, af hvilka han
träffades. Så lutar en Madonna (i Florens Uffizi)
åt Lionardo, S. Katarinas martyrium (i S. Maria
Novella, Florens) åt Michelangelo, som enligt Vasari
skall hafva varit upphof till kompositionen. Men
vanligast påminner han om Mariotto och Fra
Bartolommeo. För öfrigt finnas af honom Johannes
döparen (i Milano, kyrkan S. Maria delle grazie),
Maria med Jesusbarnet och helgon, (i Berlins museum),
Madonna med Johannes döparen (i Leipzigs museum),
S. Katarinas förlofning och Johannes i öcknen
(i Bolognas pinakotek) o. s. v. C. R. N.
Buglehorn. Se Bygelhorn.
Bugres, indianstam. Se Botokuder (äfven i Suppl.).
*Bugulma hade nära 13,000 innev. 1889.
*Buguruslan hade 20,500 innev. 1889.
Buhl [boul], Franz Amand, tysk politiker, f. 1837 i
Ettlingen (Baden), förvärfvade i Heidelberg filos.
doktorsgrad i naturvetenskaperna och egnade
sig derefter åt skötseln af sina vingårdar i
Pfalz. Han var 1871–93 medlem af tyska riksdagen,
der han tillhörde det nationalliberala partiet
och 1887–90 var utsedd till riksdagens första
vicepresident. 1881 genomdref han införandet af
tull på utländska drufvor och antagandet af en lag
mot vinförfalskning. B. hade äfven betydande andel
i lagarna om sjuk- och olycksfallsförsäkring samt
invaliditets- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
