Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carola ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hälst stora cykler af legendbilder på väf för
»scuole» (gillehus). Hans förnämsta verk (1490–95)
är i Scuola di S. Ursula 9 (icke 8) bilder ur
helgonets legend, af hvilka n:o 2, en stor duk, som
framställer Engelske konungens gesandter inför konung
Marus, begärande Ursulas hand för sin herres son,
finnes i Venezias akademi. Framställningen är klar
och färgen utmärkt. Bland öfriga cykler må nämnas
en sådan utförd för Scuola di S. Stefano med fem
bilder ur martyrens lif, af hvilka fyra äro spridda,
Stefanus viges till diakon (1511) till Berlin,
Stefanus predikar till Louvre, hans disputation med
de skriftlärde (1514) till Brera i Milano och hans
Stening (1515) till Stuttgart. Landskapen, t. ex. i
predikan, äro förträffliga och de orientaliska
drägterna praktfulla. Af andaktsbilder finnas få
af honom, och han lyckades mindre i sådana. Den
lidande Kristus med två änglar (1496, nu i Wien)
är frånstötande genom brist på uttryck, och Marias
begrafning (1508, nu i Ferraras galleri) ser mycket
ålderdomligare ut än bilder ur de berättande cyklerna
från tidigare år; apostlarna kring sarkofagen äro
utmärkt karakteriserade, men Kristus i höjden (med
Marias själ i form af en liten figur på en molntapp i
handen) är dock alltför barnslig för sin tid. Deremot
i en annan bild, Jesus frambäres i templet (1510,
nu i Venezias akademi), visar han sig inspirerad
af Giovanni Bellini och har lyckats bättre. Om
madonnan i Sveriges Nationalmuseum heter det i
sista katalogen på franska af 1893: »Attribué à».
C. R. N.
*1. Carpelan, V. Sjösegern 1759 vanns i
Stettiner-haff.
*2. Carpenter, W. B., afled till följd af en
olyckshändelse 1885.
Carpentier [karpangtie’], Marie. Se Pape-Carpentier.
Carpentoracte, fordom namn på Carpentras (se d. o.).
Carpini, Giovanni Piano (Johannes de Plano C.),
italiensk resande i medeltiden, synes hafva varit från
Umbrien, hvarest i närheten af Perugia ligger en ort,
som fordom hette Pian del Carpine, men nu kallas Piano
della Magione. Han var kamrat med och lärjunge till
franciskanordens stiftare Frans af Assisi och var
knappast yngre än denne (f. 1182). Han hade stort
anseende inom orden och tog en framstående del i
dess utbredning i norra Europa, var efter hvartannat
custos i Sachsen, provinsial i Spanien (kanske äfven
i Tunis) och i Köln. På sistnämnda ställe var han,
då mongolerna genom sin seger vid Liegnitz (1241)
hotade den europeiska kristenheten. Fyra år senare
(1245) utsågs han af påfven Innocentius IV att leda
den beskickning, som påfven då sände till mongoliska
och andra asiatiska furstar i det sannolika syftet
att vinna tillförlitliga underrättelser om horderna
och deras afsigter. Legaten afgick från Lyon, der
påfven då vistades, påskdagen 1245, förenade sig
i Breslau med en annan minoritbroder, en polack,
Benedictus, som skulle vara tolk, och reste derifrån
förbi Kiev öfver Dnjepr och Don till Volga, der kan
Batu hade sitt läger. Af denne befalldes de resande
att begifva sig till stor-kanen i Mongoliet. Resan
gick öfver floden Jaik (Ural) n. om
Kaspiska hafvet och Uralsjön till Jaxartes, och d. 22 Juli
1246 hunno de resande stor-kanens läger Sira Ordu
(»gula tältet») nära floden Orchon. Der fingo de
bevittna Gajuks utnämning till stor-kan (sedan Oktais
död 1241 hade det varit ett interregnum utan någon
officielt erkänd stor-kan) på en riksförsamling,
»kurultai», besökt af 3–4 tusen ombud från alla
delar af Asien och östra Europa, hvilka med tributer
och skänker hyllade den nye stor-kanen. Efter att i
Nov. hafva erhållit ett bref från Gajuk på mongoliska,
arabiska och latin till påfven anträdde C. återfärdern
under vintern och framkom efter svåra lidanden till
Kiev i Juni 1247. Ej långt derefter utnämndes han
till ärkebiskop af Antivari i Dalmatien, men synes
ej länge hafva öfverlefvat resans besvärligheter,
ty hans efterträdare i ämbetet var död före April
1253. Sina erfarenheter under resan samlade C. i ett
arbete, som i ett manuskript kallas Liber tartarorum,
i ett annat Historia Mongalorum, quos nos tartaros
appellamus. Det är deladt i 8 kapitel, behandlande
tatarernas land, klimat, seder och bruk, religion,
karakter, historia, politik och stridssätt. Liksom
några andra ryktbara medeltida reseberättelser röjer
det en fullständig frånvaro af författarefåfänga
och innehåller äfven i sista kapitlet, som berör de
trakter, genom hvilka resan gick, knappast något om
författarens person. Såväl i literärt som i annat
hänseende är det underlägset Rubruquis’ arbete,
men det eger dock stort värde, och en bildad mongol
i våra dagar, Galsang Gombojev, har intygat dess
stora tillförlitlighet. Hakluyt (1598) och Bergeron
(1634) publicerade delar af detsamma; fullständigt
utgafs det först 1839 af d’Avezac i 4:de delen af
Geogr. sällskapets i Paris »Recueil de voyages et
de mémoires». Der meddelas ock en kort berättelse af
C:s följeslagare Benedictus Polonus.
Carpites, paleont. Se Carpolithus.
Carpodacus, zool., rosenfinkslägtet, tillhör
fam. Fringillidae och ordn. Passeres inom foglarnas
klass. Dithörande foglar stå domherreslägtet
(Pyrrliula) mycket nära, men skilja sig från detta
derigenom att tarsen är kortare än mellantån; från
de likaledes närbeslägtade kanariefoglarna skilja
de sig genom sina starkt krökta och sammantryckta
klor. I Sibirien och Ryssland lefver rosenfinken
(C. rosea). L–e.
Carpophyllum, Lat., bot. Se Fruktblad.
*Carpzov. 2. J. B. C. var broder till C. 1. —
4. J. G. C. Se Bibelkritik. Suppl., sp. 822.
Carraca, La, örlogshamn. Se San Fernando.
*Carranza, B., vardt ärkebiskop af Toledo 1557.
*Carrara hade 14,600 innev. 1881 (30,094 i hela
kommunen). Dess hamnstad är Avenza, hvarifrån årligen
exporteras omkr. 70,000 ton marmor till ett värde af
5–6 mill. lire.
Carrée [-rē] l. Carré, Michiel, holländsk målare, f. i
Haag inemot 1657, d. i Alkmaar 1727, var lärjunge af
sin äldre broder Hendrik och af Claes Berchem. Efter
att hafva varit bosatt i Haag, Amsterdam och, sedan
1692, i London blef han 1697 utnämnd till hofmålare
vid brandenburgska hofvet och arbetade sedan för
konung Fredrik I i Preussen, vid hvilkens död (1713)
han återvände till Amsterdam. Han slog sig senare
ned i Alkmaar, der han 1725 blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
