Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Casamicciola ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbildare, och till hvilka C. sällade sig. Han är den,
som väsentligast tog intryck af Uccello. Förstörda
äro hans förnämsta fresker i hospitalskyrkan
S. Egidio. Men i Florens’ nationalmuseum, Bargello,
förvaras en följd af märkliga fresker, öfverflyttade
på duk, hvilka, målade 1435 i Villa Pandolfini,
framställa krigare och skalder i kolossalfigurer. De
äro Filippo Scolari, turkarnas besegrare, Farinata
degli Uberti, Florens’ befriare, Niccolo Acciajuoli,
konungens af Neapel storseneskalk, Dante, Petrarca och
Boccaccio. Dertill kommo den Cumaeiska sibyllan och
drottning Tomyris. De äro enkla, väldiga gestalter med
utmärkt tecknade förkortningar, men i utförandet hårda
och alltför strängt plastiska, såsom förhållandet
är med alla till denna grupp hörande bilder. I
kyrkan S. Croce, högra sidoskeppet, har C. i fresco
målat Johannes Döparen och S. Francesco, hvilka
tillsammans i en nisch representera lastan, med
kroppar, som bestå endast af skinn och ben. Slutligen
målade han 1455 i katedralen till höger om ingången
al fresco en ryttarebild af krigshöfvitsmannen
Niccolò da Tolentino, såsom motstycke till Uccellos’
på motsatta väggen målade bild till häst af den
engelske condottiere-kaptenen John Hawkwood,
som Florens 1392 tog i sin tjenst (målad 1436).
1 C. R. N.
Castalides, Lat. Se Kastalider.
Castanljus, krigsv., rödt, grönt och hvitt
signalljus, som på krigsfartyg användes
till signalering. Lyssatsen är pressad
i hylsor och försedd med en sorts veke.
H. W. W.
Castegren, Hilda Carolina, operettsångerska, dotter
till bassångaren och skådespelaren Hj. Sjöberg, föddes
i Lund d. 18 Mars 1864. Hon tillhörde Tivoli-teatern
i Kristiania 1880–85 och derefter någon tid Nya
teatern i Stockholm, trädde 1887 i äktenskap med
skådespelaren Viktor C. och har mestadels haft
engagement i Helsingfors,
men var 1893–94 anställd vid Vasateatern i Stockholm
och har flere gånger gifvit gästspel i den svenska
hufvudstaden. Fru C. är en god sopransångerska och
liffull, spirituel skådespelerska. Bland hennes roller
må det vara nog att nämna Maria i Lortzings opera
»Vapensmeden» samt titelrollerna i Lille hertigen och
det fantastiska engelska lustspelet Niobe (talrol).
*Casteja, Ch. L. B. Se Rättelser, bd 18, sp. 828.
*Castelar, E., hvars inflytande inom det republikanska
partiet under det senaste årtiondet alltmer aftagit,
har (1894) försonat sig med monarkien och gjort »en
omvändelse». Såsom skäl dertill framhöll han i ett
manifest i April 1894: »Enär det liberala partiet har
tjenat framåtskridandet och förverkligat demokratiens
rättigheter, enär det konservativa partiets billighet
har upprätthållit dem, och enär monarkien slutligen
lojalt bevarat dem, så äro äfven vi förpligtade
till samma lojalitet». Sedan 1879 är C. ledamot af
Spanska akademien.
Castellana, stad uti italienska
prov. Bari. Omkr. 8,000
innev. Bomullsspinneri. Oljeberedning.
Castelli, Guido, påfve Celestinus II:s ursprungliga
namn.
Castello-Branco, Camillo, Portugals främste
prosadiktare under 1800-talet, f. 1826 i Lissabon,
lefde från 1862 i tillbakadragenhet på ett
landtgods i prov. Minho, invaldes i portugisiska
vetenskapsakademien, adlades 1885 till visconde de
Correia-Botelho och dog för egen hand 1890. Han
skref mer än 100 band, på hvilka hans förläggare
vunno rikedom, medan han sjelf förblef i knappa
omständigheter. C.-B. skapade den portugisiska
sederomanen och odlade äfven den historiska
romanen. Han är med skäl högeligen folkkär
i sitt hemland, ty hans skildringar hafva ett
genomportugisiskt kynne, så i afseende på menniskorna
som på naturen, lefnadsvanor, nöjen, intriger
o. s. v., men i konstnärligt hänseende förete
dessa berättelser ofta stora brister. Hans bästa
romaner äro Amor de perdição (1862, flere uppl.),
Amor de salvação (1864; flere uppl.) och O retrato
de Ricardina. Mycket omtyckta äro äfven Mysterios
de Lisboa (1854–55), Onde està a felicidade? (1857),
No bom Jesus do monte (1863) m. fl. C.-B. riktade
skriftspråket med talesätt hemtade från landsmålen. Af
hans diktsamlingar är Um livro (1854, flere uppl.) den
bästa. Dessutom författade han dramer (de rönte endast
ringa framgång), literärhistoriska studier m. m.
*Castellón. 1. Provinsen uppgifves officielt hafva en
areal af 6,465 qvkm., med 292,437 innev. (1887). —
2. Hufvudstaden hade 25,193 innev. 1887.
Castellorizo. Se Castel Rosso.
Castellum Morinorum, latinska namnet på staden
Cassel (se d. o.).
Castellum Trajani, latinska namnet på staden Kastel
(se d. o.).
Castelnau [-nå], Francis, grefve, fransk resande
och naturforskare, f. 1812 i London, reste 1837–41 i
Canadiska sjöarnas då ännu föga kända område äfvensom
i Förenta staterna och Mejico och företog 1843–47
tillsammans med Eugène d’Osery, som under vägen
mördades af indianer,
läkaren och botanisten A. Weddell samt naturforskaren
Deville på uppdrag af franska regeringen en expedition
genom eqvatoriala Syd-Amerika. Från Rio Janeiro gick
färden till Goyaz, längs Araguaya och Tocantins till
öfre Paraguay och derifrån öfver Cuzco till Ucayali
samt utför denna flod och Amazonfloden tillbaka till
Para. Beskrifningen af denna såväl i geografiskt som i
naturvetenskapligt hänseende intressanta resa finnes i
Expedition dans les parties centrales de l’Amérique
du Sud etc. (6 bd resebeskrifning, 1851–52, och 8
bd af geografiskt och naturvetenskapligt innehåll,
1852–57). C. var sedermera fransk konsul i Bahia,
Kapstaden och Singapore och sedan 1862 generalkonsul
i Melbourne, der han dog 1880.
Castelnuovo, Enrico,
italiensk författare, f. 1839 i Florens, från
sin barndom bosatt i Venezia, genomgick tekniskt
läroverk och tog anställning hos ett handelshus, men
lemnade 1870 detta för att öfvertaga redaktionen
af en politisk tidning »La stampa» och erhöll
1872 en lärareplats vid högre handelsskolan i
Venezia. S. å. utgaf han en samling berättelser och
skisser, Raconti e bozzetti, som mottogs gynsamt, och
sin första roman Ii quaderno della zia. Bland hans
följande romaner må nämnas La casa bianca (1873),
Nella lotta (1880) och Due convinzioni (1885), bland
hans novellsamlingar Alla finestra (1879)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
