Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dramatiska teatern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höger- och venstervridande samt optiskt inaktiv
glukos, af hvilka den högervridande är det vanliga
drufsockret, som härstammar från sorbit, icke, som
man förut trott, från mannit. P. T. C.
Drummond [drö’mmönd], Henry, skotsk geolog, teologisk
skriftställare, f. 1851 i Stirling, studerade
teologi och naturvetenskaper vid Edinburghs och
derefter vid Tübingens universitet. Han blef 1877
e. o. och 1884 ord. professor i naturvetenskaper
vid Free church college i Glasgow. D. reste med
prof. Geikie i Klippbergen och sydligare hälften af
Afrika för botaniska och geologiska undersökningar
samt utgaf skildringen Tropical Africa (1888, 3:dje
uppl. 1890; »Central-Afrika», 1890). Sistn. år reste
han i Australien och Japan. D:s arbete The
natural law in the spiritual world (1883, omkr. 30
uppl.; »Naturens lagar och andens verld», 1888,
4:de uppl. 1891; ny öfvers. s. å.) söker uppvisa,
att samma lagar äro måttgifvande för naturens verld
och för andens, särskildt det religiösa och etiska
lifvet. Ehuru D. deri med lärdom och skarpsinne sökte
lägga en vetenskaplig grundval för kyrkans lära,
angreps han i en mängd motskrifter från ortodoxt
håll. Stor spridning hafva äfven åtskilliga föredrag
af D. vunnit, bl. a. The greatest thing in the world —
love (1890; tre svenska öfvers, s. å.) och The program
of christianity (1891; två svenska öfvers, s. å.). I
The ascent of man (1894; »Människans utveckling»,
s. å.) vill han häfda tillvaron af vissa altruistiska
l. osjelfviska faktorer i det »naturliga urvalets»
process.
Drumont [drymå’ng], Édouard Adolphe, fransk
skriftställare, född i Paris 1844, vardt medarbetare
i en mängd pressorgan och utarbetade praktverket Les
fêtes nationales à Paris (1878) samt ett af Franska
akademien prisbelönt arbete öfver de historiska
minnena i Paris (Mon vieux Paris, 1879), hvarefter han
sökte på fransk botten öfverflytta den antisemitiska
rörelsen medelst sina pepprade arbeten La France juive
(2 bd, 1886; många uppl.), för hvilket han dömdes till
böter, La fin d’un monde (1888; »En döende verld»,
s. å.), La dernière bataille (1890) och Le secret
de Fourmies (1892), hvilka publikationer invecklade
honom i några dueller. Han har vidare i offentliga
föredrag gifvit luft åt sitt judehat.
Drupa, bot. Se Stenfrukt.
Drus, bot., kallas en samling af med hvarandra
hopväxta kristaller, vanligen af oxalsyrad kalk, som
ofta uppstår i cellerna hos särskildt dikotyledona
växter såsom en produkt vid ämnesomsättningen. Jfr
Assimilation. Suppl., sp. 426. G. A.
Drusig struktur, miner. Se Drus och Malm 1.
Drusjina. Se Druzjina. Suppl.
Drusjinin. Se Druzjinin. Suppl.
Druthmar, Kristian, munk i klostret Corbie i
Picardie i förra hälften af 800-talet, kom mot
midten af årh. till Stablo i stiftet Liège och
förklarade för dervarande munkar den hel. skrift
samt sammanskref för dem en kommentar till Mattei
evangelium, som fördelaktigt utmärker sig för klarhet
i framställningen och framhåller den historiska
betydelsen såsom grunden till all insigt, hvilken
först måste utforskas och hvilken den mystiska är
underordnad. Han var följaktligen en
motståndare till den af Paschasius Radbertus
formulerade transsubstantiationsläran. D. var en af
medeltidens lärdaste skrifttolkare, framstående i
synnerhet genom språkkunskaper, hvarför han ock fick
tillnamnet Grammaticus.
Druzjina (Drusjina), riktigare form för Druchina
(se d. o.). Jfr bd 14, sp. 1544–45.
Druzjinin, Aleksandr Vasiljevitj, rysk romanförfattare
och kritiker, f. 1824 i Petersburg, d. 1864,
utgaf tidskriften Läsebiblioteket och handhade den
journalistiska kritiken ur rent estetisk synpunkt,
men utmärkte sig mera i essayn. Grundlig kännare af
engelska literaturen, skref han värdefulla studier
öfver Sheridan, Shakspere, Crabbe, Scott m. fl. och
öfversatte några Shakspere-dramer. D. författade
tre större berättelser, af hvilka den bästa, Polinka
Sachs (1847), är genomträngd af sådan känslovärme
och djup lifsuppfattning, att den hör till ryska
novellistikens prydnader. Han tog initiativet till
den 1859 i Petersburg stiftade understödskassan för
hjelpbehöfvande skriftställare och lärde.
Dryandra, bot., växtslägte. Se Proteaceae.
*Dryas octopetala, bot., har under istiden varit
utbredd ej blott i de trakter, der den nu finnes, utan
äfven vida längre söderut. Se vidare Fjällsippan.
Dryas-zonen, geol., den senglaciala
sötvattensaflagring, som hvilar omedelbart på
istidens morän och som karakteriseras genom sådana
arktiskt-alpina växter som Dryas octopetala,
Salix polaris, S. herbacea, S. reticulata,
Betula nana m. fl. Aflagringen utgöres vanligen
af lera eller sand, stundom af gyttja eller
snäckgyttja. Af djurlemningar från denna zon
må, utom sötvattensmollusker och ostrakoder,
nämnas ren samt ett litet arktiskt kräftdjur,
Lepidurus (Apus) glacialis. Jfr Fjällsippan.
A. G. N.
Dryckeskonung. Se Arbiter bibendi och Symposion.
*Dryobalanops. Borneén, beståndsdel af den
s. k. kamferoljan hos Dryobalanops, har den för
en terpén vanliga sammansättningen C10 H16 (ej C20
H16). — Den vanliga kamfern är att uppfatta såsom
borneokamferns (borneolens) keton (se Aceton).
C. G. S.
*Dryselius, E. B., föddes i Ljungby socken, Kronobergs
län.
Držić [derṡitj], Georg. Se Serbiska språket och
literaturen, sp. 902.
*Dråp. Efter den ändring Norges strafflag 1889
undergått behandlar denna lag sådana fall, då någon
genom uppsåtlig misshandel dödat annan utan att hafva
haft uppsåt att dräpa, icke vidare såsom dråp, utan
såsom misshandelsbrott. För uppsåtligt dråp (uttrycket
dråp då taget i inskränkt betydelse, så att det ej
inbegriper mord) förekommer ej längre dödsstraff
(det fall allena undantaget, då sådan gerning begås
af den, som redan är underkastad straffarbete på
lifstid). Äfven i Finland är numera enligt den
nya strafflagen af 1889 högsta, straffet för detta
brott (i lagen benämndt »viljadråp») straffarbete
(»tukthus») på lifstid, under det att deremot för mord
kan dömas till dödsstraff. För vållande till annans
död stadgar denna lag fängelse i högst tre år eller
böter ej under 50 mark. J. H–r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
