Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isoëtes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undervisningsministeriet 41,5 mill., inrikesministeriet
58,5, ministeriet för allmänna arbeten 81,4,
krigsministeriet 269,5, marinministeriet 99,3 samt
ministeriet för jordbruk, industri och handel nära 11
mill.). Statsskulden, som vuxit till en utomordentlig
höjd i förhållande till landets krafter, kräfver
i räntor omkr. 595 mill. lire och beräknas uppgå
till omkr. 12,5 milliarder, medan statsförmögenheten
uppgår till omkr. 4,7 milliarder. Kommunernas och
provinsernas skulder hafva vuxit i samma proportion.
Utrikesbesittningar har I. sedan några år
tillbaka skaffat sig i Afrika, nämligen Eritrea
(se d. o. Suppl.) och Somalkusten vid Indiska hafvet
mellan Djubmynningen och 8° n. br. A. Wbg.
Historia. I början af 1880-talet uppstod misstämning
mellan I. och Frankrike, bl. a. derför att
fransmännen 1881 ockuperade Tunisien, hvarest många
italienare bodde och som I. tänkt vinna. Ministèren
Cairoli föll med anledning häraf i Maj s. å., och
hans efterträdare Depretis slöt med Tyskland och
Österrike den s. k. Trippelalliansen 1882, vidtog
stränga åtgärder mot irredenta partiet samt ökade
armén från 480,000 man till 630,000 (landtvärnet
inberäknadt). Samtidigt förvärfvade I. Assab (se
Assab-bukten. Suppl.) och fick derigenom
fast fot i Afrika. Detta framkallade dock ett krig
med Abessinien, och italienarna blefvo slagna vid
Saati (Jan. 1887). Då Depretis i Juli s. å. dog, blef
Crispi utrikesminister och ministerpresident. Ehuru
han tillhört venstern, förklarade han nu, att han
icke tålde någon parlamentsregering, utan ville
häfda en stark konungamakt. I Afrika lyckades
italienarna efter kejsar Johannes’ af Abessinien
död utvidga sitt inflytande och sitt område samt
skapade kolonien Eritrea (se d. o. Suppl.). Gentemot
Frankrike började Crispi 1888 ett tullkrig, hvilket
dock under första året minskade I:s utförsel till
Frankrike till hälften, medan den franska importen
minskades med endast en tredjedel. Likaledes blef
förhållandet till Vatikanen allt sämre till följd
af lagstiftningsåtgärder, som afsågo att minska
presterskapets inflytande på politiken, och genom
det högtidliga firandet af Giordano Brunos minne
(1889). Men genom de dryga omkostnader, som
Crispis utrikespolitik medförde, försämrades
allt jämt finansernas tillstånd, och täta ombyten
af finansministrar kunde ej upphjelpa ställningen. —
1888 antogos ny strafflag, hvarigenom dödsstraffet
afskaffades, och nya kommunallagar, men mest togos
kamrarnas tid i anspråk ät finansfrågan. Tull och
andra skatter måste höjas för att täcka den årligen
återkommande statsbristen, men dock varnade Crispi för
sparsamhet i fråga om krigsväsendet, och alltför stora
summor anslogos äfven till detta ändamål. Den allmänna
meningen såg i I:s anslutning till »trippelalliansen»
orsaken till finansnöden. Missnöjet, som ökades genom
åkerbrukets svåra ställning, tog ibland uttryck i
folkoroligheter. Med mycken energi sökte dock Crispi
upprätthålla sin politik, och hänsynslöst sökte
han krossa sina motståndare, så att anarkisterna
t. o. m. sökte mörda honom (1889). Genom valen 1890
tycktes Crispis ställning blifva starkare, enär af
508 nyvalda 392 voro hans anhängare. Då emellertid
icke häller högern ville täcka statsbristen med än
högre skatter, angrep Crispi partiet med en
våldsamhet, som framkallade en brytning mellan honom
och hans förra vänner samt vållade hans afgång
(Jan. 1891). Rudini blef nu premierminister, men
han fasthöll både vid trippelalliansen och den
kostsamma kolonialpolitiken och måste i Maj 1892
vika för Giolitti, hvilken genom nya skatter och
monopol ville upphjelpa finanserna. Då det i Juni
1893 blef kändt, att Banca romana släppt ut för 60
mill. lire papperspengar, utan att ega motsvarande
realvaluta, framkallade detta våldsamma angrepp på
regeringen. Denna satt emellertid tills vidare qvar
och utarbetade förslag till arfsskatt, progressiv
beskattning m. m., för att täcka stats bristen,
medan en parlamentarisk komité höll på att undersöka
Banca romana-skandalen. Då denna komités utlåtande
i Nov. föredrogs i parlamentet, blef upphetsningen
så stor, att Giolitti, ehuru han ej var personligen
angripen i berättelsen, föredrog att afgå, och Crispi
blef i Dec. konseljpresident. Det blef en stormig
tid för den gamle partichefen. På Sicilien utbröto
allvarsamma oroligheter till följd af de stora
skatterna, och i Afrika började Menelik af Abessinien
vilja afskudda sig det italienska förmynderskapet,
hvarjämte kolonien anfölls af mahdisterna, som dock
besegrades vid Agordat (1893). Under året 1894
utbredde sig upprorsandan äfven på fastlandet;
häftigast gick det till i Massa-Carrara, flere
universitet måste stängas till följd af studenternas
våldsamma uppträdande, och anarkistattentat förekommo
både i Rom och provinserna. Crispi återställde dock
ordningen, men dermed var missnöjet icke stilladt,
och icke häller lyckades han att upphjelpa den
ekonomiska ställningen. Hans finansprogram mötte
ett sådant motstånd i kammaren, att han i Juni 1894
begärde afsked, ehuru detta icke beviljades. Ett
mordförsök, som straxt derefter gjordes mot honom,
gaf honom nya sympatier: hans finansplan antogs,
en ny lag mot anarkister likaså. Men mot slutet af
året försvagades åter hans ställning, då direktören i
Banca romana frikändes och hans fiender, i synnerhet
Giolitti, sökte göra troligt, att Crispi varit
medbrottslig i bankskandalen och att han derför
undanhållit domstolen vigtiga papper rörande denna
sak. Men med hänsynslös kraft förstod han att hålla
sig uppe (se derom Crispi. Suppl.), ända tills de
oerhörda motgångarna i det på nytt uppblossande kriget
mot Abessinien i slutet af 1895 och början af 1896
(se derom Eritrea Suppl. och »Italienarna i Afrika»,
i Krigsvet. akad:s tidskr., 1896) framkallade en så
våldsam storm emot honom, att han i Mars 1896 tvangs
att afgå. Under hans efterträdare, Rudini, har den
italienska regeringen med mycken energi uppträdt vid
de andra stormakternas sida i de grekisk-turkiska
förvecklingarna 1897 för att hejda grekernas
försök att annektera Kreta, samtidigt med att en
mängd italienska frivilliga deltagit på grekernas
sida i deras krig April–Maj s. å. i Tessalien
mot turkarna. (Se Rättelser, bd 18, sp. 844).
J. Fr. N.
*Italienska literaturen har under de två senaste
årtiondena icke många nyuppträdande förmågor af
betydenhet att uppvisa, och utvecklingen rör sig
fortfarande i de spår, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
