Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
japansk-nationella riktningen fortsattes efter
Koseskolan af Jamato- och Tosa-skolorna: hos den senare
framstår den japanska stilen fullt utvecklad och
skild från den kinesiska. Tosa-stilen är exklusivt
aristokratisk, skildrar med starka färger och
yttersta sirlighet hofvets och aristokratiens lif,
men utmärker sig äfven i växt- och djurmåleriet. En
reaktion mot Tosa-stilens stela sirlighet inträdde
inemot år 1400 genom Josetsu, som åter tog kineserna
till mönster och grundade en ny skola, hvars
berömdaste mästare blefvo Shiubun, Sesshiu och
Massanobu, och som utmärkte sig för en bred och
rask penselföring. Från den sistnämnde mästarens
son Kano Motonobu (1477–1559) stammar den ännu
berömdare Kano-skolan, hvilken ända till våra dagar
rivaliserat med Tosa-skolan. Kano-skolan älskar
dämpade färger, kraftiga konturer, bred pensel
samt populärare motiv i fråga om figurframställningar
(folk-sagor och favorit-gudarna, hvilka senare gerna
återgifvas på ett skämtsamt sätt). Mest egendomligt
japansk är dock en riktning, hvilken redan i 12:te
årh. inledes af den buddhistiske biskopen Toba,
men först långt senare åter framträder i den
af Ivasa Matahei (början af 17:de årh.) grundade
folkliga och profana skolan, bland hvars berömdaste
mästare märkes Hokusai (1760–1849; se denne, Suppl.),
och som väljer sina motiv ur det dagliga lifvet,
i synnerhet bland de lägre folkklasserna, och
återger detsamma humoristisk-satiriskt, stundom
frivolt och karrikatyrmässigt; äfven i landskap och
djurframställningar är denna skola framstående.
Bland Hokusais många lärjungar märkes
landskapsmålaren Hiroshigé (1776–1858). —
Det utmärkande för Japans måleri är ett ytterst
fint natursinne, en spelande lätthet och gratie
samt säker blick för det rent dekorativa. Dess
styrka ligger i landskap och djurbilder, hvaremot
menniskoframställningarna i allmänhet endast i
karrikatyren höja sig öfver en styf, uttryckslös
konventionalism. En japansk tafla (kakémono) är
mycket olik en europeisk. Den ser närmast ut som en
tapetrulle och består af en smal och hög rektangel af
siden eller papper, som hålles sträckt genom i öfre
och undre änden horisontalt löpande runda trästafvar
och på hvilken bilden i vattenfärger och tusch är
ytterst lätt utkastad, stundom knappast mer än antydd.
Ett annat slag af taflor äro de s. k. makimonoerna,
rörliga friser af högst 3/4 alns höjd, men i längd
mätande ända till 20 alnar och deröfver. De bestå
af sammanhäftade aqvareller, som skildra en rad
fortlöpande händelser eller sammanhörande scener,
såsom festtåg och dylikt.
Grafisk konst. Japans målare hafva uppnått
ett verkligt mästerskap i träsnittet tryckt i
flere olika färger, hvilket illusoriskt härmar
aqvarellens verkan. Till minne af festliga samqväm
pläga konstnärskretsar utgifva dylika träsnitt
(s. k. surimonoer), hållna i mycket dämpade och
diskreta färger. De billiga populära träsnitten
(illustrationer till romaner) utmärka sig för brokiga
och våldsamma färger och föraktas af de bildade
japanerna.
Konstindustri. Japanerna lärde sig i 16:de
årh. porslinstillverkning af kineserna, hvilka de
sedermera öfveiträffat genom sin smak, fina
naturobservation och dekorativa instinkt. Berömda arter af
japanskt porslin äro: Arita-, Hizen-, Kaga-, Kioto-
och Satsuma-fabrikaten. Icke mindre ryktbara äro
japanernas fajanser, brons- och lackarbeten samt
elfenbens- och träsniderier. Jfr: Gierke: »Japan,
malereien» (1832); Gonse: »L’art japonais» (I–II,
1833); K. Madsen: »Japansk malerkunst» (1885); Wm
Anderson: »The pictorial arts of Japan» (I–IV,
1886): Brinckmann: »Kunst u. handwerk in Japan»
(1889). J. K–e.
*Japha, G. J, dog 1892.
Japha, Luise. Se Langhans, W.
Japygia, halfö i södra Italien. Se Kalabrien.
*Jardin [ṡjardä’ng], Karel du. Se Dujardin
(äfven i Suppl.).
*Jargonium. Se Rättelser, bd 18, sp. 844.
*Jarlsberg og Laurviks amt, 2,321 qvkm.,
hade 100,957 innev. 1891.
*Jarmann, J. S., afled i Kristiania
d. 29 Mars 1894. Om hans gevär M/84 se
Eldhandvapen. Suppl. (Tabell).
*Jarochowski, K., f. 1829, d. 1888, skref äfven om
Stor-Polen under svenska kriget 1655–57 (1864) och
Radziejowski (1879). Hans historia om August II utkom
i 3 bd (1856–90) och hans »Opowiadenia historyczne»
i 6 bd (1860–86).
*Jaroslav. 2. Staden hade 70,610 innev. 1897.
Jarrah (jarra), australiskt träd, af ofantlig
ekonomisk betydelse för Vest-Australien (se d. o.).
*Jasione. Svenska namn på Jasione montana äro blåmonke
och monke.
Jasmund, halfö i nordöstra delen af Rügen. Sjöslag
emellan svenskar och danskar d. 8 Aug. 1715.
Jasper-gods. Se Wedgwood.
*Jassy. Ett universitet i J. invigdes i Nov. 1897.
Jastrow, Ignaz, tysk historiker, f. 1856, sedan 1885
docent i nationalekonomi vid Berlins universitet,
har skrifvit bl. a. Geschichte des deutschen
einheitstraums und seiner erfülhing (1884; 4:de
uppl. 1891: prisbelönt), Sozialliberal. Die aufgaben
des liberalismus in Preussen (1893) och Deutsche
geschichte im zeitalter der Hohenstaufen (under
utg. sedan 1893). J. var redaktör af »Jahresberichte
der geschichtswissenschaft» (14 bd) från 1881 till
1894, då han på grund af sina socialistiska åsigter
skildes från uppdraget.
Jászság, det magyariska namnet på Jazygien.
Jatrib. Se Medina.
Jats [djats], Eng. Se Djater. Suppl.
Jaune brillant [ṡjån brija’ng], Fr. Se Kadmium.
Jaune Indien [ṡjån ängdiä’ng]. Se Indiskt
gult. Suppl.
*Jauréguiberry, J. B., dog 1887.
*Jaurès, C. L. J. B., vardt i Febr. 1889 sjöminister
i Tirards kabinett och dog i Mars s. å.
*Java med Madura hade 25,067,471 innev. 1894,
af hvilka 251,325 kineser, 50,393 européer,
16,319 araber samt 3,066 hinduer och andra
österländingar. Jernvägarna hade s. å. en längd
af 1,614 km., deraf 977 km. statsbanor. Endast
för odling af kaffe tillämpas nu kultursystemet,
men mer än hälften af det skördade kaffet erhålles
på infödingarnas och européernas egen mark eller på
utarrenderad jord.
Java-hafvet. Se Sunda-hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
