Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättelser och tillägg - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återtaget förslag om ordningen för stiftandet af lagar
gemensamma för kejsaredömet och storfurstendömet. En
hemlig konferens tillsattes med endast
t. f. ministerstatssekreteraren såsom finsk medlem
gent emot åtta ryska funktionärer, och ur dess
öfverläggningar, vid hvilka general Procopé hade
ingen annan utväg än att inlägga reservation, framgick
ett kejserligt manifest af d. 3/15 Febr. 1899,
hvilket jämte bifogade »grundstadganden» innebar en
mot F. riktad statskupp. I fråga om lagar, som
beröra de allmänna riksintressena, vill manifestet,
som i landets »intimaste förening» med kejsaredömet
ser underpanten för F:s förkofran, införa en ny
ordning, i det att landtdagen om dem endast eger att
afgifva »utlåtande», medan det slutliga afgörandet
skall bero på rikskonseljen och monarken. »Lokala
lagar» för F. skola fortfarande behandlas i förut
stadgad ordning, men någon bestämmelse om hvad
som skall hänföras till »lokala lagar» eller
till »rikslagar» finnes icke, hvarför begreppet
»rikslagar» kan utsträckas efter godtycke.
I rikskonseljens öfverläggningar skola af monarken
valda ledamöter af kejs. senaten i F. deltaga, men
med ringa utsigt att kunna göra sig gällande gent
emot det af ryska funktionärer bestående flertalet.
Manifestet, hvars tillkomst i olaglig form – det
hade hvarken förelagts ständerna eller föredragits af
ministerstatssekreteraren – var uppenbar, infördes
omedelbart i »Regeringsbudbäraren» i Petersburg,
men promulgeringen i F. berodde på senatens
i Helsingfors åtgärd. Denna myndighet, som stod
under stark påtryckning från generalguvernörens
sida, beslöt enhälligt, att en underdånig
hemställan om de betänkligheter manifestet var
egnadt att framkalla skulle aflåtas till kejsaren,
men i fråga om promulgationen af manifestet, som
endast i afskrift förelåg, delade sig senaten vid
plenum d. 18 Febr. sålunda, att 10 senatorer
röstade emot promulgationen och 10 för densamma.
De sistnämnda utgjorde majoriteten, i det att vice
ordföranden i Ekonomi-departementet C. Tudeer, som
förde ordet i plenum och hade utslagsröst, hörde till
denna grupp. Prokuratorn V. Söderhjelm afgaf derefter
ett yttrande af innehåll att senaten, förrän den
skridit till promulgation, bort hos kejsaren anhålla
om återtagandet af manifestet eller utfärdandet af en
förklaring af innehåll, att dess innebörd icke vore
afsedd att minska landets ständers grundlagsenliga
rätt. Promulgationen skedde s. d. (d. 18
Febr.), hvarefter prokuratorn och vice ordföranden
i Ekonomi-departementet till Petersburg
framförde senatens und. hemställan, som gick ut
på utarbetandet af förslag till lag om behandling i
lagstiftningsväg af ärenden, berörande rikets allmänna
intressen, hvarefter proposition i ämnet skulle
föreläggas ständerna till grundlagsenlig behandling.
Desse män blefvo dock icke emottagna af kejsaren,
som vid föredragning af senatens skrifvelse
förklarade, att densamma icke föranledde till
någon åtgärd. Manifestets promulgation hade
emellertid framkallat sorg och bestörtning i hela
landet, och allmänhetens sinnesstämning gaf sig,
oaktadt det skärpta öfvervakandet, på mångfaldigt
sätt uttryck. Å ständernas vägnar afreste till
Petersburg landtmarskalken, frih. S. W. v. Troil,
samt de öfriga talmännen: ärkebiskop
G. Johansson, kommerserådet J. Kurtén och bonden K.
Wärri, med en af lagutskottet formulerad
skrifvelse. Denna innehöll, att manifestet,
som utkommit utan ständernas medverkan, icke kunde i
F. ega kraft af lag, hvarför ett ordnande af frågan
på grundlagsenlig väg begärdes. Kejsaren vägrade
att emottaga äfven desse. Vid ett medborgerligt
möte i Helsingfors d. 20 Febr. beslöts anordnandet
af en masspetition till kejsaren med anhållan,
att monarken skulle bringa manifestet till
öfverensstämmelse med grundlagarna. Denna rörelse
vann en sällspord omfattning, i det att medborgare
och medborgarinnor till ett antal af 522,931 i alla,
äfven de mest aflägsna, delar af landet d. 5 Mars och
närmast derpå följande dagar undertecknade adressen,
hvars framläggande inför monarken öfverlemnades
åt omkr. 500 representanter för F:s kommuner.
Kejsaren gaf icke häller denna deputation
audiens, utan hänvisade undertecknarna till att
genom guvernörerna vända sig till generalguvernören
för adressens insändande, en väg, som äfven togs,
med hvad utgång är ännu tvifvel underkastadt.
Tidningarna »Nya Pressens», »Aftonpostens» och
»Viborgsbladets» indragning på resp. 2, 1 och 3
månader ökade ytterligare oron och föranledde
skarpa protester. Karakteristiskt för tidpunkten
var äfven att öfverallt i landet en mängd ryska
gårdfarihandlande, s. k. Laukkuryssar, visade
sig, hvilka icke blott utbjödo sina varor, utan
äfven utspredo rykten om en förestående för den
obesutna, befolkningen, i synnerhet jordtorparna,
fördelaktig jorddelning enligt ryskt agrarsystem samt
sökte vinna underskrifter, förmodligen för något
slags motadress. Det torde kunna sägas, att detta
groft anlagda uppviglingsarbete, som kraftigt
motarbetades af allmänheten samt af guvernörerna och
underordnade tjenstemän, hvilka af senaten
fått order att öfvervaka och antasta
de olegitimerade köpmännen, knappt ledt till
något annat resultat än ökandet af den rådande
misstämningen. Den finska frågan behandlades
med stigande intresse äfven af den utländska
pressen, som ej sällan framhöll motsatsen mellan
tsarens yrkande på ökande af värnpligtstungan i
F. och de synpunkter han i sitt fredscirkulär
af d. 24 Aug. 1898 (se Ryssland. Suppl., sp. 1905)
angifvit och som vid den stundande fredskongressen i
Haag skulle komma under debatt. Under allt
detta voro ständerna sysselsatta med utarbetandet
af en ny värnpligtslag, men deras arbete
försvårades genom att tillägg eller bilagor till de
k. propositionerna gång efter annan öfversändes från
krigs-ministeriet. I ett »föredragningsmemorial»
sökte krigsministern göra den meningen
gällande, att införandet i 1878 års värnpligtslag
af bestämmelsen, att 14 af lagens paragrafer
skulle hafva grundlagsnatur skett med afsigtligt
förhemligande för dåv. krigsministern, grefve
Miljutin, hvarför dessa paragrafers grundlagskraft
ifrågasattes. Ett tillägg, som, likaledes i
form af ett krigsministerns föredragningsmemorial,
i midten af April anlände till Helsingfors, angick
närmare bestämmelser om utjämning af militärbördan
mellan Eyssland och F., hvilken skulle ske sålunda,
att F:s årliga kontingent skulle ökas till 7,200 man,
d. v. s. nästan tredubblas, att öfverskottet
utöfver det för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
