Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Æmilius Paullus, Lucius - Ænaria, det latinska namnet på ön Ischia - Æneas, grek.-rom. myt. - Æneas-råttan, Didelphis murina Lin., zool. - Æneas Sylvius. Se Pius II - Æneiden, lat. Æneis, berömdt fornromerskt epos. Se Æneas och Vergilius - Æoler. Se Eoler - Æolipil. Se Eolipil - Æolisk. Se Eolisk - Æolus, grek. myt. Se Aiolos - Æon (grek.). Se Eon - Æpyornis. Se Æpyornithes - Æpyornithes, zool. - Æqu-. Se Ekv- - Æquer, ett öster om latinerna bosatt fornitaliskt bergsfolk - Æquitas, rom. myt. - Æra (lat.), tidräkning; tidehvarf - Ærarii, i det forntida Rom, den lägsta klassen af medborgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Æmilius Paullus, Lucius, tvenne gånger romersk
konsul, stupade 216 f. Kr. i det för Rom olyckliga
slaget vid Cannæ, till hvilket han tvangs af sin
ämbetsbroder, Terentius Varro. – Hans son, den
kraftfulle Lucius Æmilius Paullus, med tillnamnet
Macedonicus, besegrade i sitt andra konsulat den
macedoniske konungen Perseus vid Pydna, 168 f. Kr.,
och vann ett så rikt byte, att de romerske medborgarna
befriades från förmögenhetsskatt. – Hans son Publius
vardt berömd under adoptivnamnet Scipio Africanus d. y.
Ænaria, det latinska namnet på ön Ischia.
Æneas (grek. Aineias). grek.-rom. myt., en af
den antika sagohistoriens mest frejdade hjältar,
enligt Homeros son af Afrodite och Anchises, konung
i Dardanos. När det trojanska kriget utbrutit,
deltog Æ. i början icke däri; först när han med sina
hjordar blifvit på Idaberget öfverfallen af Akilles,
drog han med sina dardaner till Troja för att hjälpa
sin släkting Priamos. Där blef han näst Hektor den
tappraste kämpen på trojanska sidan. Såsom son af
en gudinna och därjämte utmärkt för fromhet och
vishet, är han en gudarnas älskling och skyddas af
dem i striden, särskildt af Afrodite och Apollon. Ur
kampen med Akilles räddas han af Poseidon; ty –
säger Homeros – den fromme hjälten och hans ätt i
fjärmaste led skola efter den af Zeus hatade Priamos’
och hans familjs undergång härska öfver det troiska
folket. Enligt Homeros synes således Æ. hafva
kvarstannat i Troas.
Sagan om Æ:s färd till främmande länder förskrifver
sig från grekiska historieskrifvare och skalder
efter Homeros, bland hvilka Stesichoros (omkr. år 600
f. Kr.) är den förste, som låter Æ. med de trojanska
penaterna och palladiet komma till Hesperien
(Italien). Timaios (omkr. år 300 f. Kr.) är den
egentlige sagesmannen för den sedermera gängse
berättelsen om Æ:s ankomst till Latium. Efter hand
utbreddes och stadfästes alltmer föreställningen om
Æ. såsom grundläggare af Lavinium och stamfader för
det romerska folket. Bestämdast framträder sagan
hos Vergilius i hans romerska nationalepos Æneiden
(lat. Æneis). Sedan Æ. hjältemodigt deltagit i
trojanernas sista förtviflade strid mot grekerna,
uppmanas han af sin moder att återvända till sin
faders hus för att frälsa de sina. Ur den brinnande
staden räddar han således de trojanska penaterna,
sin lame fader, som han bär på sina skuldror,
sin lille son, Iulus, och sin maka, Kreusa. Denna
sistnämnda förlorar han dock under flykten. Efter
långa irrfärder, under hvilka han besöker Tracien,
Delos, Kreta, Epirus, Sicilien och Kartago (se Dido),
landstiger han i Italien vid Cumæ. Där uppsöker
han sibyllan och nedstiger, vägledd af henne, till
underjorden för att träffa sin aflidne fader. Denne
visar honom hans blifvande ättlingar och förtäljer
deras kommande öden. Därefter anländer Æ. slutligen
till Latium, där konungen i Laurentum, Latinus,
gifver honom och hans män ett stycke land och med
Æ. trolofvar sin enda dotter, Lavinia, hvilken enligt
en spådom var bestämd åt en främling. Emellertid
var Lavinia redan förut lofvad åt rutulernas furste
Turnus. Förbittrad öfver förlusten af sin trolofvade,
börjar denne ett krig mot främlingarna. I detta
söker Turnus sedan hjälp hos den etruskiske konungen
Mezentius, Æ. åter hos arkadiern Euander, som bosatt
sig på den plats, där Rom sedermera uppstod. Efter
flere strider nedlägger
slutligen Æ. sin medtäflare i en tvekamp, hvarefter
han äfven själf försvinner från jorden. Han dyrkades
sedermera som stamgud (Jupiter indiges) i en
tempellund vid floden Numicius. Æ:s son Ascanius,
hvilken än anses vara densamme som Iulus, än
uppgifves vara född af Lavinia, lämnade det af fadern
grundlagda Lavinium och anlade själf vid Albanska
berget en ny stad, Alba Longa. Där hade Æ:s ättlingar
härskat en lång följd af år, då tvillingbröderna
Romulus och Remus, den albanske konungen Numitors
dottersöner, nära Tiberns utlopp anlägga staden
Rom, hvars förste konung Romulus blef. Således
göres Æ. af sagan till stamfader för Roms förste
konung. Äfven kejsar Augustus räknade från honom
sina anor, sedan han genom adoption inträdt i den
Iuliska släkten, som ansågs härstamma från Æ:s son
Iulus. – I sagan framträder den "fromme" Æ. såsom
representant för den gudsfruktan och den plikttrohet,
hvilka den romerska folkandan satte så högt. Jfr
Förstemann, "Zur geschichte des Æneasmythus" (1894).
J. F. J.*
Æneas-råttan, Didelphis murina Lin., zool., en i
Guyana allmän pung-råtta, med förkrympt pung. Till
storlek och utseende påminner den rätt mycket om vår
vanliga svarta råtta, ehuru den förras färg stöter
mera i rödt. Sitt namn har den fått af det sätt,
på hvilket modern bär sina ungar, sedan de blifvit
tillräckligt utvuxna för att kunna lämna spenarna. Då
nämligen pungen är alltför litet utvecklad för att
kunna hysa de små, tager modern dem på sin rygg,
öfver hvilken hon böjer framåt sin fjälliga, blott
vid basen håriga svans, och kring denna slingrar hvar
unge sin svans för att hålla sig fast.
F. A. S.*
Æneas Sylvius. Se Pius II.
Æneiden, lat. Æneis, berömdt fornromerskt epos. Se
Æneas och Vergilius.
Æoler. Se Eoler.
Æolipil. Se Eolipil.
Æolisk. Se Eolisk.
Æolus, grek. myt. Se Aiolos.
Æon (grek.). Se Eon.
Æpyornis. Se Æpyornithes.
Æpyornithes, zool., en numera fullständigt
utdöd grupp bland de strutsartade fåglarna
(Ratitæ). Sparsamma rester (lårben, skenben,
mellanfotsben, kotor) och flere ägg hafva blifvit
funna i de yngre (alluviala) aflagringrarna på
Madagaskar. Lämningarna tyda på en fågel af gigantiska
proportioner. Sålunda äro äggen af den största
dithörande arten (Æpyornis maximus) 34 cm. långa och
öfver 22 cm. breda, nästan tre gånger så stora som
strutsens ägg. Æpyornis-arterna, hvilka måhända äro
besläktade med de nyzeeländska Dinornis-formerna,
hafva lefvat äfven efter människans uppträdande.
L-E.
Æqu-. Se Ekv-.
Æquer, ett öster om latinerna bosatt fornitaliskt
bergsfolk, som under mer än ett århundrade bekrigade
Rom och först i andra samnitkriget (omkr. 300
f. Kr.) fullkomligt underkufvades.
Æquitas, rom. myt., personifikation af billigheten
och rättvisan, afbildad som en kvinna med vågskål
och ymnighetshorn. Jfr Justitia.
Æra (lat.), tidräkning; tidehvarf.
Ærarii (lat., af æs, plur. æra, koppar, mynt), i
det forntida Rom, enligt Servius Tullius’ författning,
den lägsta klassen af medborgare, hvilka ej erlade
vanlig förmögenhetsskatt, utan endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
