Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördes förbittrade strider, som 1887 ledde till
delning af deras land, så att västra delen tillföll
Transvaal, medan den östra (kustområdet) ställdes
under brittisk förvaltning och 1897 införlifvades
i Natal. 1895 tog England i besittning det öster
om Svasiland belägna Tongaland. Uppkomsten af små
fribytar-republiker väster om Transvaal förmådde
England att 1884 intränga i Betsjuanaland, som
1886 delades i två delar: den södra delen blef som
"British Betshuana land" gjord till kronkoloni,
men 1895 genom Kap-parlamentets beslut införlifvad
i Kapkolonien; den norra delen ställdes under
engelskt protektorat och sammanslogs 1891 med det
engelska Sambesi-området. Under detta namn blefvo
då alla engelska besittningar i Central-Afrika
sammanfattade, tillsammans en areal af 1,5
mill. kvkm., från Tanganika och Njassa i norr till
Molopofloden i söder. Mellersta delen af detta
område, Matabeleriket, hade engelsmännen tagit 1888,
sedan guld där upptäckts. Det för tillgodogörande
af landets resurser bildade brittiska sydafrikanska
kompaniet mötte väl protester från Portugal, mellan
hvars kolonier på östra och västra kusten detta
land låg; emellertid godkändes bolagets anspråk
genom fördrag mellan England och Portugal 1890
och 1891. Sedan 1893 är hela Sambesiområdet under
namn af Njassaland eller Brittiska Central-Afrika
ställdt under engelsk öfverhöghet. Landet kallas
Rhodesia efter Cecil Rhodes, som 1889 bildade
sydafrikanska kompaniet, hvilket s. å. genom kungligt
skyddsbref fick uteslutande rätt att draga nytta
af Sambesiländerna. Bolaget har utöfvat en liflig
verksamhet, som medfört dels områdets utvidgande,
dels anläggning af järnvägar, telegraflinjer,
koloniseringar o. s. v., men också i första hand
framkallat kriget mellan England och de sydafrikanska
republikerna. Redan i slutet af 1895 sökte en af
Rhodos’ agenter, d:r Jameson, störta boerväldet i
Transvaal genom ett mot all folkrätt stridande infall
i detta land. Han blef dock 1 jan. 1896 slagen och
hela hans skara tillfångatagen vid Krügersdorp. Men
i okt. 1899 utbröt mellan grannstaterna ett krig (se
Boer-krigen), som slutade i maj 1902 på det
sätt, att både Transvaal (Sydafrikanska republiken)
och Oranjefristaten blefvo engelskt land.
Njassaland stöter till södra delen af Tanganika-sjön,
hvars norra ände åter endast är 200 km. aflägsen från
Brittiska Öst-Afrika. Detta land lydde urspr. under
sultanen af Sansibar och genomströfvades sedan slutet
af 1840-talet af engelska och tyska missionärer. 1887
bildades det engelska östafrikanska kompaniet,
som s. å. förvärfvade sig Mombasa och angränsande
område. 1889 vann det alla hamnplatser vid Tanas
mynningsdelta samt några öar. Samtidigt var Tyskland
i färd att skaffa sig områden i dessa trakter. Mellan
de båda makterna afslöts 1890 det bekanta fördrag,
hvarigenom England öfverlämnade Helgoland till
Tyskland, men i stället fick en fördelaktig
gränsreglering, som tillförsäkrade detsamma öarna
Sansibar och Pemba samt öfverhögheten öfver sultanatet
Vitu. Under de följande åren sökte England eröfra
det bakom liggande landet, framför allt Uganda, och
1890 vann kapten Lugard fördragsmässigt detta land
åt kompaniet, hvars samtliga höghetsrättigheter 1893
öfvergingo på den engelska regeringen. Gränsen mot
det Tyska Öst-Afrika skär Victoria Njansa utefter
1° s. br.; i v. bildar 30:e längdgraden gräns mot
Kongostaten, och i norr bildar 6:e
breddgraden samt Jubafloden gräns mot Abessinien. För
att förbereda en sammanbindning af detta land med
Egypten slöt England 1894 ett fördrag med Kongostaten,
enligt hvilket denna öfvertog förvaltningen af
Ladoområdet (en del af Egyptiska Sudan), mot det
att det själf fick "förpakta" ett stycke land från
norra änden af Tanganika till södra delen af Albert
Edvard-sjön. Detta fördrag måste dock upphäfvas till
följd af protester från Frankrike och Tyskland.
Äfven Egypten lyder nu faktiskt under England. Man
kan räkna detta ifrån 1882, då England sände en
armé för att nedslå Arabi pasjas uppror. Sedan den
tiden hafva engelsmännen låtit sina trupper stanna
i Egypten, obekymrade om Frankrikes, Rysslands och
Turkiets protester, och de ha befäst sitt välde
genom flera för landet högst gagneliga företag samt
genom att återeröfra det genom mahdin från Egypten
tagna Sudan. Sistnämnda företag började 1896 under
Kitcheners anförande och framgick sakta men säkert:
i aug. 1896 intogs Abu Hamed, i okt. s. å. Dongola, i
sept. 1897 Berber, och 1 sept. 1898 slogos mahdisterna
i grund vid Omdurman, hvarigenom målet var uppnådt.
I nordöstra Afrika eger slutligen England vid
Adenviken en del af Somalikusten med städerna
Zeila och Berbera (sedan 1884); genom fördrag 1887
bestämdes områdets gränser mot det franska Obok och
1891 mot det italienska Eritrea. Den närliggande
ön Sokotra förklarades 1886 för engelsk koloni. Af
de afrikanska öarna eger England Seychellerna
(sedan 1794), Mauritius (1810), Admiranterna (1814),
Ascension (1815) och S:t Helena (1657). Det engelska
kolonialväldet i Afrika har från 1882, då det utgjorde
718,000 kvkm. med 2,6 mill. inv., efter eröfringen af
de båda boerrepublikerna 1902 tillväxt så, att det
numera utgör 5,037,130 kvkm. med 38,5 mill. inv.,
Egypten oberäknadt.
Tyskland beträdde sent kolonialpolitikens väg; när
det skedde var det mesta och bästa taget af andra,
och det fick därför nöja sig med mestadels mindre
värdefulla områden. Dess första koloni var Tyska
Sydväst-Afrika, som leder sitt upphof därifrån,
att en bremisk köpman Lüderitz 1882 köpte området
kring Angra Pequena af infödingarna för 200 gevär
och 2,000 mark. Detta område togs 1884 i det Tyska
rikets beskydd. Då under tiden Lüderitz äfven bragt
landet norrut och söderut i sin ego, förklarades
hela området från Oranjefloden till 18° s. br. för
tyskt, hvilket af England – icke utan motsägelser –
godkändes 1884; dock med undantag af Walfisch-bay
(se ofvan). Den norra gränsen reglerades genom ett
tysk-portugisiskt fördrag af 1886 så, att Kunene och
Kubango under vissa sträckor skulle markera gränsen,
som från den senare floden gick öfver till Sambesi
vid Katima-Mololofallen. I öster går gränsen från
Oranje mot norr först efter 20:e, sedan efter 21:a
längdgraden, utom längst i norr, där en smal tunga
går fram till Sambesi. Det var äfven år 1884, som
tyska regeringen förklarade Kamerunkusten lagd under
Tysklands protektorat. Genom strider med infödingarna
och fördrag med grannstaterna har sedan landet fått
sina nuvarande gränser. Den västra gränsen bestämdes
genom tysk-engelska öfverenskommelser 1893, den
södra genom en traktat med Frankrike 1885 och den
östra genom en ny öfverenskommelse med detta land
1894. I norr sträcker sig kolonien till södra stranden
af Tsadsjön. – Togoland på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
