Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med stiftandet af "The african association" i London
1788, hvars hufvudmål var att främja upptäckter i det
inre A., randades dagen för de systematiskt genomförda
och med stora hjälpmedel understödda undersökningarna
af det inre landet. Nigerproblemet sökte man först
lösa. Man kände Nigers lopp vid Timbuktu, men
hvarken dess ursprung eller dess riktning. Ännu på
d’Anvilles karta 1761 flöt floden österut och slutade
i en sjö djupt inne i A. Mungo Parks resa (1795–97),
som gick genom okända trakter vid Niger, upplyste,
att Niger hade ett östligt lopp och att det fanns
berg mellan Niger och västkustens floder. På sin
andra resa (1805–06) tillsatte han lifvet efter att
hafva följt flodens lopp från Bamaku till Bussa, utan
att därför frågan om hvar Niger utmynnade kommit sin
lösning närmare. Oudney, Clapperton och Denham, af
hvilka den förste dog på resan, företogo 1822–24 sin
epokgörande resa till Sudan från Tripolis; man nådde
Tsadsjön och Niger, och på sin andra resa, 1825–27,
nådde Clapperton Niger från Beninviken. Hans tjänare
Lander fullbordade, följd af sin bror, 1830 sin herres
arbete, i det äfven han söderifrån nådde Niger vid
Bussa och följde dess lopp till mynningen. På samma
resa upptäckte Lander Nigers stora biflod Binue, som
man antog vara ett aflopp för Tsadsjön och en lämplig
vattenväg till det inre. Men expeditioner utsända
af köpmän i Liverpool (1832) och af den engelska
regeringen (i början på 1840-talet) medförde inga
större resultat. Med ifver kastade sig fransmännen
öfver Timbuktu-uppgiften, som det lyckades dem att
lösa. Mollien upptäckte 1818 Senegals och Gambias
källor. Det geografiska sällskapet i Paris utfäste
1826 ett pris för den, som nådde Timbuktu, hvilket
gaf anledning till Cailliés stora resa 1827–28, som
utgick från Sierra Leone öfver Timbuktu genom Sahara
till Marokko. Engelsmannen Laing hade visserligen
redan 1825 från Tripolis kommit till Timbuktu, men
hans mord gjorde resan resultatlös. Nigerproblemet
var i allt väsentligt löst 1830, då forskningarna
efter Nilens källor trädde i förgrunden.
Algeriets eröfring af fransmännen 1830 blef af
stor betydelse för Nord-A:s framtid, man trängde
där allt djupare in, och 1847 nådde Cavaignac
oasen Figig. Detta riktade engelsmännens blickar
på det ett par årtionden öfvergifna tripolitanska
kustlandet. Richardson företog 1845 resor till Mursuk,
Ghadames och Ghat och föreslog den engelska regeringen
en expedition genom öknen till Sudan, en expedition,
som fick stor vetenskaplig betydelse genom Barths och
Overwegs deltagande. Richardson dog 1851 och Overweg
1852. Barth genomreste 1850–55 vidsträckta okända
nejder i Sudan, där han bl. a. kom till Adamaua
vid öfre Binue, trakterna kring Tsadsjön, där han
nådde 10° n. br., samt besökte Timbuktu. Efter Barth
följde Vogel (1853–56), som kompletterade dennes
forskningar, den olycklige v. Beurmann (1862),
Rohlfs (1865–67), som på en resa från Tripolis nådde
Guineabukten och därunder mellan Jakoba och Binue
beträdde alldeles ny mark, och slutligen Nachtigal,
som på sin stora resa genom öknen (1869–74) från
Tripolis till Kuka vid Tsad besökte bl. a. Tibesti,
Borku och Vadai, hvarifrån han nådde Nilen genom
Dar-For och Kordofan. I omvänd riktning – Kordofan,
Binue-Niger, Guineaviken – färdades 1880 Matteucci
och Massari genom kontinenten. Resor uppför Binue,
där Baikie 1854 kom
betydligt längre än Allen 1831, medförde inga nya
vetenskapliga resultat, förrän Flegel (1879–85)
uppträdde i dessa trakter. Mac Donalds resa 1889 på
Binue konstaterade, att källfloden Kebbi icke har
förbindelse med Tsadbäckenet. I franska koloniernas
vid Medelhafvet och i Senegal intresse låg det
att åstadkomma en förbindelse till lands genom
Sahara. 1850 började försöken att intränga från
n., af, bland andra, Duveyrier (1859–61), den
outtröttlige forskaren i Sahara, och Soleillet
(1874–78). Samma väg följde tyskarna Rohlfs
(1861–64) och Lenz (1880), hvilken det slutligen
lyckades att från Marokko nå Timbuktu och därifrån
komma till västkusten. Följdrikare voro försöken från
Senegal. Raffenel nådde 1847 väl endast Kaarta, men
under general Faidherbe (1855–65) började fransmännen
utveckla en kraftigare verksamhet. Undersökningar
gjordes i ökentrakterna norr om Senegal till Adrar och
inemot Timbuktu samt i de öfre Senegaltrakterna. Mage
och Quintin nådde 1865 Segu vid Niger, på hvilken
Caron med en kanonbåt 1887 kom till Timbuktus
hamnstad. Flere expeditioner under öfverstarna Freys
(1885–86), Gallienis (1886–88) och kapten Achinards
(1888–89) ledning hafva gjort trakterna vid öfre
och mellersta Niger och Senegal alltmer kända;
i samband därmed må nämnas Bingers stora resa
1887–88 från öfre Niger öfver staden Kong till
Elfenbenskusten, hvarifrån Treich-Laplène sändes
honom till mötes. Bingers resa medförde bl. a. två
viktiga resultat: tillintetgörandet af hypotesen om
Kongbergen samt upplysning om att några af de floder,
som falla ut på Guineakusten, upprinna n. om 10°
n. br., således nordligare än man förut antagit. På
1890-talet har ett flertal tyska, engelska och franska
expeditioner gjort landet inom Niger-bågen tämligen
kändt. 1887 och 1889 berestes öfre Niger med franska
kanonbåtar. Landet mellan Niger och Tsad har besökts
af Hartert och Staudinger (1886 och 1887) samt senare
af engelsmännen Robinson och Wallace samt fransmannen
Monteil (1890–92), som bereste hela Nord-Afrika från
S:t Louis vid Senegal till Kuka samt därifrån åt
norr till Medelhafvet. Väster om Nigerdeltat hafva,
särskildt under sista årtiondet, företagits en del
resor in i landet, bl. a. af Zweifel och Moustier,
som 1879 upptäckte Nigers källor, Bonnet, som 1875–76
undersökte Voltafloden till Salaga, samt Wolf och
v. François, som undersökte landet innanför Togo.
Liksom stiftandet af "African association" blef af
afgörande vikt för forskningen i Nigertrakterna,
blef Bonapartes expedition till Egypten
betydelsefull för Niltrakterna. Likaså Muhammed Alis
eröfringslystnad. Med egyptiska trupper framträngde
forskningsresande, och för första gången sedan
forntiden såg en europé Blå och Hvita Nilens förening
(1821). Dessa upptäckter fortsattes mot s. af Beke
(1840–43), som fann Blå Nilens källor, Pruyssenaere,
Poncet och Lejean (1859–64), Marno (1870–71) och
Schuver (1881–82), som nådde 9° n. br. Cailliaud och
Letorzek hade 1819–20 besökt oaserna i Libyska öknen,
hvilken först af Rohlfs 1869 och 1873–74 grundligt
undersöktes. – Från 1772, då Bruce lämnade Abessinien,
till 1830 besöktes detta land endast af engelska
expeditioner 1805 och 1810. Salts karta, frukten af
hans resa 1810, visar oss norra hälften af Abessinien
något så när riktig, medan allt, som ligger s. och
ö. om Tanasjön, är ytterst torftigt tecknadt. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
