Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alberik. 2. A. II, "furste och alla romares senator" - Alberoni, Giulio, kardinal och spansk premiärminister - Albert, flod i norra delen af Queensland - Albert. Vissa namn skrifves omväxlande Albert och Albrekt. Se under bägge namnen - Albert (Albrekt), biskop af Riga, stiftare af Svärdsriddarorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. A. II, den föregåendes son, tillställde 932 ett
folkupplopp i Rom för den skymfliga behandling
styffadern, konung Hugo af Italien, lät honom
undergå. Hugo måste fly till Lombardiet, och A. lät
fängsla såväl sin moder Marozia som hennes son, påfven
Johannes XI. Själf fick han högsta makten i Rom under
titeln "furste och alla romares senator". A. styrde
sedan Rom med kraft och klokhet till sin död (954),
afvärjde upprepade anfall från konung Hugo och
behärskade äfven fullständigt påfvemakten. I syfte
att förena den andliga och världsliga makten i Rom
lät han före sin död adeln svärja att vid nästa
ledighet göra hans son Ottaviano, som ärfde hans
världsliga makt, till påfve, hvilket ock skedde 955
(se Johannes XII). Litt.: Gregorovius, "Gesch. der
stadt Rom im mittelalter", III (1860).
V. S-G.
Alberoni, Giulio, kardinal och spansk
premiärminister under konung Filip V, föddes
1664 i en by nära Piacenza. Fadern var en fattig
vingårdsarbetare. A. uppfostrades i en klosterskola
och väckte redan här genom sina rika själsanlag
biskopens uppmärksamhet, hvadan denne skaffade honom
inträde i det andliga ståndet och förde honom till
Rom. Efter flera väl utförda diplomatiska uppdrag
trädde A. i sitt eget lands tjänst, i det hertigen af
Parma förordnade honom till konsul vid det spanska
hofvet och upphöjde honom i grefligt stånd. I
Madrid lyckades A. under parmesanske ministerns
frånvaro genomdrifva konung Filip V:s förmälning
med prinsessan Elisabet Farnese af Parma, hvilken
han för den då i Spanien allsmäktiga prinsessan
Orsini beskrifvit såsom en svag och lättledd
kvinna. Elisabets första handling såsom regentinna
blef att med A:s hjälp aflägsna Orsini (1714). Tre
år därefter blef A. Spaniens premiärminister, grand
af första klassen och kardinal.
Såsom ledare af Spaniens öden visade A. stor
skicklighet i den inre förvaltningen: han fullföljde
de reformer, som börjat i Spanien med bourbonska
ättens tronbestigning; finanserna förbättrades,
industrien höjdes genom inkallande af skickliga
arbetare, en ny flotta på 70 linjeskepp byggdes, armén
uppbragtes till 100,000 man. Men den yttre politiken
störtade honom. För att gå drottningens önskningar
till mötes - denna ville nämligen skaffa utländska
kronor åt sina från spanska tronföljden uteslutna
barn - beslöt A. att åt Spanien söka återförvärfva
dess nyss förlorade italienska besittningar: Milano,
Neapel, Sicilien och Sardinien. Han besatte därför
plötsligt, 1717, Sardinien och 1718 Sicilien med en
präktig här. Men emot dessa Spaniens angrepp slöts
en kvadrupelallians mellan England, Frankrike,
Österrike och Nederländerna. A. å sin sida sökte
störta den hannoveranska dynastien i England genom
huset Stuarts återinsättande samt tillfångataga
hertigen-regenten i Frankrike och proklamera Filip V
af Spanien såsom förmyndare för Ludvig XV. Tillika
hade han förbundit sig med den turkiske sultanen
och de missnöjde i Ungern för att från detta håll
sysselsätta Österrike. Men idel
motgångar mötte alla hans företag, och det
visade sig, att en stor politik icke skapas genom
ränker och intriger. Engelsmännen slogo 1718 den
spanska flottan i grund vid Siciliens kust. De
mot Frankrike och England inledda stämplingarna
upptäcktes genom arresteringen af en A:s agent i
Frankrike, hvartill kom, att Österrike slöt fred med
Turkiet. En öfverlägsen fransk här trängde öfver
Pyrenéerna. Den flotta, som A. sände till huset
Stuarts hjälp, förstördes genom en storm, under det
engelsmännen härjade Galiciens kuster. Spaniens
ställning var förtviflad, och det stod ensamt
mot hela Europa. Filip och drottning Elisabet sågo
sig nödsakade att gå in på de allierades villkor,
och som en följd däraf blef A. 5 dec. 1719 afskedad
från alla sina ämbeten samt befalld att inom 8 dagar
lämna Madrid och inom 3 veckor Spanien. Af påfven
Klemens XI hotad med process för det sätt, hvarpå
han kommit åt kardinalshatten, uppehöll han sig
under ett års tid i ett kloster i Apenninerna. Men
efter Klemens XI:s 1721 inträffade död blef han af
kardinalkollegiet fullkomligt frikänd, tog plats i
konklaven och gaf sin röst åt Innocentius XIII, hos
hvilken han sedan alltid stod i ynnest. Hos Benedikt
XIII (påfve 1724) föll A. i onåd och måste draga sig
tillbaka till sina gods, hvaremot han af följande påfvar
utnämndes till legat af Ravenna och Bologna. Sina
sista år tillbragte han i Piacenza, hvarest han
dog 1752, efterlämnande en ofantlig förmögenhet.
(R. F.)
Albert [ä’lb*t], betydlig flod i norra delen af
Queensland, utfaller i Carpentariaviken; heter i sitt
öfre lopp Gregory.
Albert. Flera furstars namn skrifves omväxlande Albert
och Albrekt (</sp>Albrecht</sp>). Se under bägge namnen.
Albert (Albrekt), biskop af Riga, stiftare
af Svärdsriddarorden och grundläggare af
Östersjöprovinsernas germanisering, född i midten
af 1100-talet, tillhörde, enligt den vanligaste
uppgiften, en bremisk riddarsläkt, Appeldern. Han
var kanik i Bremen, då han 1199 upphöjdes till
biskop af Livland, där en liten kristen koloni nyss
gått under, men där han beslöt att med kraft utbreda
kristendomens och kyrkans välde. På våren 1200 landade
han med en liten pilgrimsflotta vid Dünas mynning,
anlade 1201 staden Riga, som blef biskopssäte,
och stiftade 1202 till hedningarnas bekämpande
orden Bröderna af Kristi ridderskap, vanligen kallad
Svärdsriddarorden. Männen i sitt följe gaf han borgar
inom landet i förläning och lade därigenom grunden
till stiftsridderskapet. Understödd af påfvens
aflatsbref, som skänkte fullständig syndaförlåtelse
för en korsfärd till Livland, lyckades han på
sina tidt och ofta företagna resor till Tyskland -
hvilka stundom utsträcktes till Rom - draga en mängd
pilgrimer till kamp i Livland, och med riddarnas och
pilgrimernas hjälp eröfrade han inom kort länderna på
ömse sidor om nedre Düna. 1207 mottog han Livland
såsom län af Tyska riket; s. å. afträdde han åt
Svärdsriddarorden en tredjedel af det då eröfrade
området, men råkade sedermera med orden i makttvister,
som gåfvo uppslag till hundraåriga stridigheter
(se Svärdsriddarorden och Tyska orden). A. underlade
sig vidare Semgallen (1219); äfven Estland sökte han
vinna, men då hans försök misslyckades, tillkallade
han konung Valdemar Seir, som för egen räkning
eröfrade landet (1219). Däremot intog och kristnade
A. ön Ösel (1227). I
Tryckt den 11/9 03
1 b. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
