Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aleander, Hieronymus, italiensk humanist - Aleardi, Aleardo (eg. Gaetano), grefve, italiensk skald - Aleatico, ett sött, rödt muskatellvin - Aleatorisk, som beror på tärningskast - Alecsandrescu (Alexandrescu), Grigore, rumänisk skald och politiker - Alecsandri (Alexandri), Vasile, rumänisk skald - Alecto, grek. myt. Se Alekto - Aleholmstraktaten, fördrag ingånget år 1366 - Aleik es-selam. Se Selam - Aleipterion, frotteringsrummet vid de grekiska baden - Aleko (A. pasja), turkisk statsman - Alektisk. Se Alexi - Alekto, grek. myt., en af erinyerna - Alektoromanti l. Alektryomanti, konsten att spå efter tuppars galande - Alektryomanti. Se Alektoromanti - Aleman, Mateo, spansk romanförfattare - Alemanner l. Alamanner, en germansk folkförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
italienare, år 1513 valdes. Drifven af sin ärelystnad,
sökte A. emellertid ännu högre utmärkelser i
kyrkans tjänst; han blef 1519 Leo X:s bibliotekarie,
1524 ärkebiskop i Brindisi och 1538 kardinal samt
brukades i åtskilliga uppdrag som den påfliga stolens
legat. I reformationshistorien är A. bekant genom
sitt hänsynslösa uppträdande mot Luther, hvars
kallande till riksdagen i Worms 1521 han bestämdt
motsatte sig. Hans princip för reaktionen mot den
nya rörelsen var våldets, och han yrkade bl. a., att
samtliga Luthers utgifna skrifter skulle brännas. Han
är äfven författare till det s. k. Worms-ediktet,
genom hvilket Luther och hans anhängare förklarades i
riksakt. A. har efterlämnat åtskilliga skrifter, bland
hvilka hans Lexicon græco-latinum var ett för sin tid
utmärkt arbete och hans bref utgöra en värdefull källa
till reformationshistorien. Se K. Jansen, "Aleander
am reichstage zu Worms" (1883).
J. HDR.
Aleardi, Aleardo (eg. Gaetano), grefve,
italiensk skald, f. 1812 i Verona, blef advokat
där, men kunde icke vinna befordran, emedan han var
misstänkt af den österrikiska regeringen. I sina 1845
skrifna, men försiktigtvis först 1857 tryckta Prime
storie skildrar han kampen mellan frihet och despotism
samt förutsäger Italiens enhet. Genom sitt deltagande
i revolutionen 1848 ådrog han sig fångenskap
i Mantova (1852-59). Sina lidanden i fängelset
besjöng han i Triste dramma (1859). Efter kriget
mot Österrike 1859 invaldes han i det italienska
parlamentet, och 1864 blef han professor i estetik
vid konstakademien i Florens samt sedermera ledamot
af öfverundervisningsrådet och senaten. Död 1878 i
Verona, där hans bildstod restes 1883. A:s dikter
utgåfvos i 7:e uppl. 1889. Monografier öfver honom
skrefvos af Daneo (1879) och Rosso (2:a uppl. 1900);
Trezza utgaf hans bref (1879). A:s frihets- och
fosterlandssånger verkade i hög grad eldande. Hans
skaldskap bär allvarsdrag; han fäster sig vid
betydelsefulla historiska moment och det upphöjda i
naturens skönhet. Kärleken besjunger han i ren och
djupt sedlig anda (Lettere a Maria, 1848, m. m.). Hans
dikter gjorde propaganda för Italiens pånyttfödelse.
(E. F-T.)
Aleatico (it.), ett sött, aromatiskt, rödt
muskatellvin, som beredes i synnerhet vid Florens
och på Elba, men därjämte på andra ställen.
Aleatorisk (af lat. alea, tärning), som beror på
tärningskast. - Aleatoriskt fördrag, ett fördrag,
där vinsten eller förlusten är beroende af en slump.
Alecsandrescu (Alexandrescu), Grigore,
rumänisk skald och politiker, f. 1812, tog
1834 afsked som militär för att såsom skriftställare
och politiker verka för oppositionspartiet. Hans
satirer och politiska fabler gjorde honom snart
populär, men väckte misshag hos de maktegande,
hvilka förvisade honom till ett kloster. Under
furst Kusa var han någon tid kultusminister. Död
1886. Saml. arb. utg. 1863.
Alecsandri (Alexandri), Vasile,
rumänisk skald, f. 1821 i Moldau, uppfostrades
i Paris och blef 1844 meddirektör vid teatern i
Jassy, för hvilken han skref lustspel och dramer
med nationella ämnen. 1859-60 var han medlem af
ministären, utnämndes 1878 till senator och var
senatens vice-president, då han 1885 vardt rumänisk
envoyé i Paris. Död därst. 1890. - A. intager en
hedersplats i rumäniska litteraturen.
Han uppsatte den inflytelserika tidskriften
"Convorbiri literare", han gaf med sina pjäser
uppslaget till poetisk behandling af fosterlandets
historia och allmogens lif, såsom lyriker gjorde
han sig omtyckt, framför allt genom sina krigssånger
under rysk-turkiska kriget 1877-78, och såsom nitisk
samlare af dittills okända rumäniska folkvisor
och folksagor har han riktat litteraturen med en
verklig skönhetsskatt (folkvisorna utg. 1853;
ny uppl. 1867). Saml. arb. i 8 bd 1873-76.
E. F-T.
Alecto, grek. </i>myt</i>. Se Alekto.
Aleholmstraktaten, fördrag, ingånget år 1366 å
Aleholms slott på Laaland, emellan hertig Albrekt
af Mecklenburg och konung Valdemar Atterdag af
Danmark. Hertig A. afträdde däri till Danmark, å
sin son svenske konungen Albrekts vägnar, Gottland,
Värend, Finnveden och södra Västergötland för att
därmed vinna bistånd af Valdemar emot konung Håkan i
Norge. Fördraget blef ej utfördt, dels därför att de
svenske stormännen vägrade gå in därpå, dels emedan
Albrekt fick bistånd af hanseaterna mot Danmark.
R. T.
Aleik es-selam. Se Selam.
Aleipterion (grek., af aleipsis, frottering),
frotteringsrummet vid de grekiska och romerska baden.
Aleko (A. pasja), turkisk statsman, son af furst
Stefan Vogorides af Samos, f. 1825, uppfostrades i
västerlandet och anställdes inom diplomatien samt
var 1876-77 ambassadör i Wien. 1879 utsågs han
för 5 år till generalguvernör öfver Öst-Rumilien
(se d. o.) och upptog då sitt egentliga namn, furst
Alexander Vogorides.
Alektisk. Se Alexi.
Alekto (grek. Alekto, lat. Alecto), grek. myt., en af
erinyerna (se d. o.).
Alektoromanti l. Alektryomanti (af grek. alektryon
l. alektor, tupp, och manteia, spådom), konsten att
spå efter tuppars galande.
Alektryomanti. Se Alektoromanti.
Aleman, Mateo, spansk romanförfattare, föddes
omkr. midten af 1500-talet i Sevilla, blef 1568
tjänsteman vid finanserna, men utvandrade på äldre
dagar - sedan en anklagelse för underslef ådragit
honom en längre tids fångenskap - till Mexico, där
han dog omkr. 1610. A. vann rykte genom Aventuras y
vida de Guzman de Alfarache, en utmärkt välskrifven
skälmroman i den af Mendoza skapade pikareskstilen
("estilo picaresco"). Första delen upplefde genast
(1599) tre upplagor. Andra delen utkom 1605, och
A. tog däri en kvick hämnd på pseud. Mateo Lujan de
Sayavedra, som utgifvit en falsk andra del, byggd på
den verklige författarens stulna manuskript. "Guzman"
är öfversatt på en mängd språk, till och med på
latin. Den utmärker sig för sedeskildringarnas
mångfald och liffullhet. Senaste uppl. 1885.
Alemanner l. Alamanner (af fhty. alah, tempel),
"tempelfolk", en germansk folkförening, hvilken
omtalas första gången 211 e. Kr. och då var bosatt
mellan öfre Main och Donau. Sedermera bemäktigade
sig alemannerna det romerska området "Agri decumates"
och utbredde sig i det nuv. Schweiz och Elsass. Från
Elsass drefvos de tillbaka genom Julianus’ seger
vid Strassburg 357, men de besatte det åter i senare
hälften af 400-talet. De utbredde sig därjämte v. om
Rhen ända ned till Mosel. Klodvig besegrade dem (496,
vid Zülpich)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
