Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alfieri. 1. Vittorio A., grefve, italiensk dramaturg - Alfieri. 2. Cesare A., sardinsk statsman - Al fine, it., mus., till slutet - Alfit, gottländskt namn på skärfläckan - Alf Knutsson af Tre rosor, stor norsk jordegare - Alfkors eller Älfkors, vidskepligt tecken - Alf-luckrare, landtbr., åkerbruksredskap - Alfons, män som underhållas af prostituerade kvinnor - Alfons. Konungar af Aragonien och Navarra - Alfons. 1. Alfons I - Alfons. 2. Alfons V, den ädelmodige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslappning, ville han egga dem att återvinna sin
forna kraft och frihet. Därigenom blef han ock en
reformator af den italienska tragedien. Gentemot en
Metastasios vekliga operakaraktärer satte han personer
af romersk stränghet, gentemot den förres smältande
språk en hård, lakonisk stil. Dessutom skar han bort
några lyten, som vidlådt det pseudoklassiska dramat,
såsom dess konventionella galanteri, dess öfverdrifna
"point d’honneur" (ett från Spanien inkommet drag),
dess ständiga "förtrogna", hvilka såsom skuggor
åtföljde hufvudpersonerna, dess oupphörliga talande
afsides o. s. v. Men i sin sträfvan efter enkelhet
och kraft blef han torr och abstrakt. A:s sorgspel
äro till antalet 21. Berömda bland dem äro Bruto,
Filippo II, Saul, Maria Stuarda, Antigone, Virginia,
Agamemnone, Timoleone, Octavia, Merope, Oreste,
Abel m. fl. A:s sex lustspel äro misslyckade. Han
öfversatte äfven antika skalder och Sallustius samt
skref oden, sonetter till kärlekens och vänskapens
lof, Misogallo (en samling straffsonetter, riktade
mot fransmännen), några prosaskrifter och en högst
intressant själfbiografi (2 bd, 1804; "Märkvärdiga
händelser ur V. Alfieris lefnad", 1819-20). Hans
samlade arbeten (22 bd) utgåfvos i Pisa 1805-15
(senaste uppl. 1902 o. f., i 12 bd), hans bref
utgåfvos samlade 1890. Hans Filippo II finnes i
svensk öfversättning af Cervin-Stéenhoff (1831) och
af G. Bergström (1875). A:s biografi skrefs af Zezon
(1835), Centofanti (1843), Teza (1861) och Bertana
(1902).
2. Cesare A., af samma släkt, markis af
Sostegno, sardinsk statsman, f. 1799 i Turin,
d. 1869, egnade sig först åt den diplomatiska
banan. Karl Albert af Sardinien kallade honom 1831
till ordförande i reformkommissionen, på hvilken
plats A. särskildt verkade mycket till fromma för
universitetsväsendet. Efter slaget vid Custozza var
han 1848 en kort tid premiärminister, därefter vice
president i senaten och 1856-60 dennas president. Jfr
Berti, "Cesare A." (1877). - Hans son Carlo Alberto
A., f. 1827, d. 1897 såsom senator, deltog i den
liberala reformrörelsen och var till det sista ifrig
franskvän. Han skref bl. a. Conservazione, libertà,
democrazia (1880) och stiftade 1874 i Florens
ett institut för sociala vetenskaper och juridik,
uppkalladt efter hans fader.
Al fine, it., mus., till slutet. Se Da capo.
Alfit, gottländskt namn på skärfläckan.
Alf Knutsson af Tre rosor, stor norsk jordegare i
15:e årh., härstammade från en svensk familj. Genom
arf hade han kommit i besittning af godset Giske,
på Söndmöre, samt andra stora besittningar både
västanfjälls och sunnanfjälls. Såsom medlem af
norska riksrådet var A. städse böjd för anslutning
till Sverige och uppträdde alltid som afgjord
motståndare till förmannen för det danska partiet,
Hartvig Krummedike, hvilket fientliga förhållande
sedermera gick i arf till bägges barn och blef af stor
betydelse i Norges historia. Under någon tid var han
befallningsman på Bergenhus slott, men lefde för det
mesta på sina gårdar, Grefsheim på Hedemarken och
Finnen på Voss. Han dog 1495 eller 1496. Jfr Knut Alfsson.
Y. N.
Alfkors eller Älfkors, på allmogemålet
Ellakors, ett mystiskt, vidskepligt tecken, som ofta
finnes inristadt på byggnader och andra föremål. Det
förekommer under tvenne olika former. Den
ena är en femhörning, pentagram, af vår allmoge
ofta nämnd femuddakors, hvilken användes redan af
pythagoréerna och under hela medeltiden spelade en
viktig roll såsom förment skydd mot onda makter,
trolldom m. m. Detta tecken nyttjas ännu i Sverige,
ristadt eller måladt på portar, dörrar, väggar
och husgeråd, för att skydda mot ondt. Namnet
antyder, att man särskildt fruktade alfer,
eller älfvor, hvilka folktron under tidernas lopp
tillade förmåga att skada människor och djur. -
Den andra formen, det bland särskildt den skånska
allmogen ännu brukliga ellakorset, består af en
rund eller aflång silfverplåt, hvarpå ett kors är
inristadt. Ellakorset bäres i ett snöre om halsen
och måste, för att ega tillbörlig kraft, smidas trenne
torsdagsaftnar å rad af från nio håll hopsamladt, ärfdt
silfver. I en eller annan ort skulle det dessutom
ligga på altaret i en kyrka tre efter hvarandra
följande söndagar. Se vidare Samfundets för Nordiska
museets främjande "Meddelanden", 1886 s. 19 ff.,
samt J. E. Rietz, "Svenskt dialekt-lexikon", s. 117.
(N. E. H.)
Alf-luckrare, landtbr., åkerbruksredskap, med
hvilket alfven å den odlade jorden luckras utan att
läggas i dagen. Alf-luckrarna äro af järn, med tre
ställbara, framåt krökta, mot spetsen skarpa och något
utplattade, grofva järnpinnar. När alf-luckraren
köres uti en fåra, som öppnats af en vanlig plog,
sönderbryter och öppnar den alfven, som ånyo
täckes af matjord, då åkerplogen åter går fram öfver
fältet och upplägger en ny plogtilta. Alf-luckrare
brukas dock numera knappast. Samma arbete utföres
till större bredd med grubber (se d. o.).
J. A. (H. J. DFT.)
Alfons (fr. Alphonse), benämning på sådana män,
som underhållas af prostituerade kvinnor dels såsom
deras älskare, dels för att "kasta ut" deras plundrade
besökare. I flere länders lagstiftning, exempelvis
Danmarks, äro straff utsatta för dylika individer.
Alfons (sp. o. it. Alfonso, port. Affonso).
Konungar af Aragonien och Navarra. - 1. Alfons I,
med tillnamnet </i>el batallador</i>, "krigaren", därför att
han deltagit i 29 drabbningar, efterträdde 1104 sin
broder Peter I och regerade till sin död, 1134. Han
förmälde sig 1108 med den kastilianska prinsessan
Urraca, i hopp om att med hennes hand vinna Kastiliens
krona, men måste, då hans gemål motarbetade dessa
planer, slutligen uppgifva sina anspråk på Kastilien,
hvarefter äktenskapet upplöstes. Med större framgång
förde han krig mot morerna, eröfrade 1118 Saragossa,
som han gjorde till sitt rikes hufvudstad, och
framträngde sedan genom Valencia och Murcia till
Granada.
2. Alfons V, den ädelmodige, f. 1400, efterträdde
1416 sin fader, Ferdinand I. Kallad till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
