Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alluvial-lera och Alluvial-sand, geol., svämlera och svämsand - Alluvial-sand. Se Alluvial-lera - Alluvion, jur., ett egoområde utvidgas genom uppgrundning af stranden - Alluvium l. Alluvialbildning, geol., aflagring - Allvar, rättare alfvar - Allvin, Jonas, topograf - Allvis, en dvärg som friar till Tors dotter - Allvismal, en af de mytiska sångerna i den äldre Eddan - Allyl, kem., en organisk radikal - Allyl-alkohol, kem., allyls förening med hydroxyl - Alm, Ulmus montana Sm., bot., ett vanligen medelstort träd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för växtligheten står svämleran ganska högt i värde.
- Svämsand är stundom något mörkfärgad
af inblandade växtlämningar och mylla samt
likaledes ej sällan aflagrad på gyttja och torf.
Mäktigheten af svämleran och svämsanden är
sällan mera än 1-2 m., ofta knappt hälften.
E. E.
Alluvial-sand. Se Alluvial-lera.
Alluvion (lat. alluvio, vattenflöde, uppsvämmad jord
eller mark), jur., den art af accession, som
består däruti, att stranden af ett egoområde utvidgas
genom uppgrundning. Egaren till stranden blifver egare
jämväl af den utvidgning stranden sålunda vunnit.
Alluvium (lat. alluvium, vattenflöde, öfversvämning)
l. Alluvialbildning, geol., sådan aflagring af
sand, lera och grus eller andra ämnen, som blifvit
bildad under den historiska tiden och som ännu i
dag på många ställen fortfarande bildas, antingen på
sådana ställen af fasta landet, hvilka tillfälligtvis
öfversvämmas af vatten, eller i insjöar och haf. Till
alluvium hänföras ock: de massor af sand och grus,
som hopvräkas längs hafskusterna; de årligen i omfång
tilltagande marsklanden (t. ex. vid norra Tysklands
kuster); de tillökningar af land (deltabildningar),
som pågå vid flera af de större flodernas mynningar;
bottenfyllningarna i strömmar och andra vattendrag
samt de sand- och slambäddar, som vid dessas
öfversvämningar kringspridas och afsättas på de
angränsande slättmarkerna; de bankar, som t. ex. flere
italienska floder bygga upp, och den fruktbara jord,
som Nilen genom sina öfversvämningar utbreder öfver
Egypten. Tages ordet i en vidsträcktare bemärkelse,
kunna dit räknas äfven torf och gyttja, bildningar af
sjö- och myrmalm, kalktuff, källornas afsättningar,
korallöar, de från nuvarande glaciärer härrörande
grus- och sandlagren m. m. Alluvier karakteriseras
genom de ej sällan däri inneslutna lämningarna af
sådana djur och växter, som ännu finnas lefvande på
den trakt, där alluviet bildas, och de innehålla
därjämte, stundom af människohand tillverkade
föremål. Emellan de alluviala bildningarna och
de äldre (diluvium), som äro bildade långt
före den historiska tiden och som stundom innehålla
fossila lämningar efter flere numera utdöda djur och
växter, kan man, lika litet som emellan de föregående
geologiska formationerna, uppdraga någon bestämd
gräns. Ofta sammanfattas alluvium och diluvium under
någondera af benämningarna posttertiär-
eller kvartärformationen.
E. E.
Allvar, rättare alfvar (se d. o.).
Allvin, Jonas, topograf, f. 1777 i Västra Tollstads
socken i Östergötland, måste själf sörja för sin
utkomst och blef typ för en svensk autodidakt "ur de
djupa leden". Hvad han själf lärt af en, lärde han åt
en annan, mot villkor att af denne få lära någonting
nytt o. s. v. Vid trettio års ålder
- sedan han varit lektör, musiker, informator
och landskontorist - tog han landtmäteriexamen.
1830 blef han förste landtmätare i Jönköpings län,
och 1849 erhöll han afsked. Den noggranna
kännedom, som han vann om flera härad i nämnda län,
använde han, under de sista årtiondena
af sitt lif, som författare af topografier
öfver följande härad: Västbo (1846), Östbo (1852),
Mo samt Norra och Södra Vedbo (1857) och Vista (1859),
alla beskrifningarna publicerade jämte kartor
och planscher. Tidigare hade han för Jönköpings
hushållningssällskaps
handlingar författat flera sockenbeskrifningar
och, 1839, utgifvit Strödda anteckningar
angående Jönköpings stad och dess omgifning
(med en karta). A. dog i Grenna 12 apr. 1866.
H. W.
Allvis (isl. Alvíss), en i nordiska mytologien omtalad
dvärg, som friar till Tors dotter och uppehålles af
Tor genom mytologiska spörsmål, tills solen går upp,
vid hvars anblick han förvandlas till sten. Se
Allvismal.
Allvismal (isl. Alvíssmál), en af de mytiska sångerna
i den äldre Eddan. I ett samtal mellan Tor och dvärgen
Allvis anför den ord ur de olika världarnas språk. Jfr
Allvis.
Allyl (af lat. allium, lök, emedan det luktande ämnet
i lök är en förening af allyl), kem., en organisk
radikal af sammansättningen CH3-CH=CH eller C3H5,
hvars svafvelförening, (C3H5)2 S, är lökolja. Allyl
utgör äfven en beståndsdel i flyktig senapsolja,
C3H5-N=CS.
P. T. C.*
Allyl-alkohol (jfr Allyl och Alkohol), kem.,
allyls förening med hydroxyl, en alkohol, som erhålles
genom destillering af glycerin med oxalsyra.
Alm, Ulmus montana Sm., bot., af nat. fam. Ulmaceæ,
är ett vanligen medelstort träd med yfvig
[bildtext]
1. Blommande årsskott. 2. Gren med fruktsamling och
blad. 3. Blomma. 4. Pistill. 5. Frukt.
6, 7, 8. Frö.
9. Årsskott med 2 blom- och 3 bladknoppar.
och lummig krona, som (äfven under vintern) lätt
igenkännes därpå, att de horisontalt utstående
kvistarna äro tvåsidigt ordnade, hvilket är en
följd däraf, att blad och knoppar äro ställda på
samma sätt. De knappt skaftade bladen äro något
bredare mot den utdragna spetsen: deras egendomliga
sträfhet förråder trädets släktskap med nässelfamiljen
(Urticaceæ) och dess samsläktingar (humle, hampa
m. fl.). Blommorna, som slå ut, innan ännu bladen
börjat utveckla sig, äro, i motsats till våra flesta
träd, samkönade och samlade i täta, klotrunda,
bruna gyttringar. Frukterna, som mogna redan före
midsommar, äro enfröiga, platta och rundade, med
mycket bred hinnkant. I vildt tillstånd växer almen i
ängsbackar och på dylika ställen öfver större delen
af vårt land; i Norrland är den dock mera sällsynt
(till Jämtland och Ångermanland). Att den blifvit
ett af våra allmännast planterade träd, kan ej synas
underligt, om man känner dess många "dygder"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
