Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almanach de Gotha, en årlig genealogisk-statistisk kalender - Almanack, äfven Almanacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Almanach de Gotha [-na’kk də], en årlig
genealogisk-statistisk kalender, hvars första årgång
utkom 1763 under titeln Almanach nécessaire, men redan
1764 erhöll sitt nuv. namn. Den innehåller namnen
på alla lefvande medlemmar af furstliga familjer,
förteckning på ambassadörer och sändebud, ministrar
(statsråd) och högre myndigheter, konsuler m. fl. –
A. de G. anses numera som de regerande furstarnas och
högadelns officiella almanack och åtnjuter ett
välförtjänt anseende för sina statistiska meddelanden.
Utgifvare är firman Justus Perthes i Gotha.
Almanack, äfven Almanacka (fr. almanac, af okänd
härledning, möjligen af koptiskt ursprung), betecknar
i regeln en skrift, innehållande kalendariska och
astronomiska uppgifter för ett bestämdt år eller
för ett begränsadt antal år. I äldre tider var det
emellertid icke ovanligt att man gaf namnet almanack
äfven åt calendaria perpetua, d. v. s. kalendariska
tabeller, gällande för hvilket år som helst, och
i nyare tider har man stundom med titeln almanack
utmärkt skrifter, som alls icke äro af kalendariskt
innehåll (jfr Kalender). I afseende på anordning
och utförlighet erbjuda almanackorna stor omväxling;
under det att några blott angifva dagarnas veckonamn
och nummer inom månaden, innehålla andra mycket
utförliga uppgifter om himlakropparnas rörelser och
förändringar samt en mängd andra notiser. I de äldre
almanackerna spela astrologiska förutsägelser en
mycket framstående roll.
De äldsta nu kända almanackerna härröra från Assyrien;
de utgöras af i tabellform uppställda meddelanden om
årstiderna och himlakropparnas förändringar. Något
utförligare äro de egyptiska almanacker, som i
senare tider blifvit funna. För öfrigt träffar man
äfven inom den klassiska litteraturen skrifter,
som skulle kunna hänföras till almanackor, och
dylika tabeller hafva sedan gammalt varit i bruk
hos hinduer, araber (af hvilka de kallats takwim)
samt perser och turkar. Till Europa synes bruket
af almanacker på 1200-talet eller möjligen tidigare
hafva kommit från araberna, hvadan en sådan skrift
också till en början kallades taccuino. Bland de
äldste almanackförfattare i västerlandet namnes Paolo
Dagomari (1281–1374); från 1300-talet och 1400-talets
förra hälft äro ganska många handskrifna almanacker
kända, ehuru själfva namnet synes varit mindre ofta
begagnadt. Tryckta almanacker förekommo redan på
1450-talet, men först genom Regiomontanus (d. 1476)
fingo sådana större spridning. Före 1400-talets
slut anträffas också almanackutgifvare icke blott
i Tyskland, utan äfven i Frankrike, Italien och
Belgien, och småningom spreds bruket att utgifva
almanacker äfven till det öfriga Europa. Under
loppet af 16:e årh. synas almanacker flerestädes
hafva börjat utkomma årligen. Vid samma tid började
man äfven att, utom de vanliga kalenderuppgifterna,
i dem upptaga en mängd astrologiska underrättelser och
förutsägelser, s. k. prognostica, samt andra
upplysningar af olikartadt innehåll. Sålunda innehöll
en af John Thybault år 1533 utgifven engelsk almanack
prognostica "om månens inflytande, om fred och krig,
om detta års sjukdomar jämte konstellationerna för de
personer, som äro under de VII planeterna, konungars
och furstars revolutioner samt om förmörkelser och
kometer". Såsom ett annat exempel på dylika profetiska
almanacker må nämnas den från 1636 och ända in
på 1800-talet (förbjuden i Frankrike 1830) årligen
utgifna beryktade franska Almanach Liégeois. Almanach
royal, som utkom i Paris 1679, innehöll underrättelser
om postgång, hoffester, marknader m. m., hvartill
sedermera, 1699, kommo meddelanden om det kungliga
husets genealogi, en förteckning öfver de högre
andlige m. m. Denna anordning vann snart efterföljd i
Preussen, Sachsen och flera andra länder. Sedermera
insatte man stundom i vissa almanacker, utom
kalendariska underrättelser och officiella
meddelanden, små berättelser, anekdoter, dikter
o. s. v. Slutligen betraktades ofta de kalendariska
underrättelserna som bisaker, och almanackerna blefvo
ett slags periodiskt utkommande böcker, hvilkas
innehåll var afsedt för nöje och undervisning. Man
fick sålunda historiska, diplomatiska, statistiska,
nautiska m. fl. slags almanacker, almanacker för
damer, för cavalierer o. s. v. Bland utlandets
almanacker må, utom de ofvannämnda, framhållas:
Kalendrier des bergers (1493–1728), Almanach de Gotha (fr. 1763),
Nautical almanac (fr. 1766),
Berliner jahrbuch (fr. 1776),
Oliver and Boyds’ new Edinburgh almanac (fr. 1837),
American ephemeris och
Nautical almanack (fr. 1855).
Om rent astronomiska efemerider med titeln almanack se
Astronomiska årsböcker.
Såsom förelöpare till de svenska almanackerna kan man
betrakta runstafvarna och därjämte äfven de små på
pergament eller papper skrifna eller tryckta uppgifter
om årets helgdagar m. m., hvilka biskoparna mot slutet
af medeltiden plägade utdela till prästerskapet. Den
första svenska almanack man känner utgafs 1540 af
Tomas Zeger (Zegerus) och är en öfversättning från
tyskan. Den första egentligen svenska almanacken anses
vara af Petrus Olai Wadstenensis (1582). Sedermera
utgåfvos almanacker af Levin Battus (1584),
P. O. Wadstenensis (1585), Jac. Erici Stockholmensis
(1587), Er. Th. Medolerus (1588), Paulinus Gothus
(Greifswald 1592) samt J. P. Blanchovius (1596). Från
och med år 1600 hafva i Sverige utkommit almanacker
hvarje år, och efter 1610, då tvenne utgåfvos, var
det icke sällsynt, att flera sådana årligen utkommo
(t. ex. 1647 fyra, 1658 sex, 1678 sju). Hvar och en af
dessa åtföljdes af ett särskildt "prognosticon", och
dylika blefvo sedermera viktiga bihang till de flesta
almanacker. De underrättelser dessa "prognostica"
innehöllo voro dock endast egnade att hos folket
underhålla vidskepelse och tro på allehanda skrock
och orimligheter. En kunglig förordning 1707 sökte
förebygga utgifvandet af dylika med oriktigheter
uppfyllda skrifter, och följden däraf blef, att man
i de flesta, som därefter utkommo, intog meddelanden
om redan inträffade tilldragelser samt därjämte
små uppsatser af undervisande art. Så t. ex. skref
Linné 1743 och 1744 "Anmärkningar om inländska
växter"; 1745 förekommer en "Historia om kyskhet
och thes belöning"; 1746 en "Nyttig underrättelse
om solens dantsande påskadagen"; 1747 "En nyttig
underrättelse om altaret på öen Delus". Detta bruk;
att låta hvarje års almanack åtföljas af en liten
uppsats af allmännyttigt innehåll, vidmakthålles
ännu. Väderleksuppgifter, som grundade sig på den
föreställningen att månskiftena utöfva ett afgörande
inflytande på väderleken, förekomma redan i de äldsta
svenska almanackerna, men upphörde 1869.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
