Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alperna. Allmän öfversikt - Alperna. I. Väst-alperna - Alperna. II. Öst-alperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väst-alperna bestå af två centrala urbergszoner och
en yttre (västlig oeh nordlig) kalkbergszon, medan
Öst-alperna hafva blott en central urbergskedja,
men sedimentära bialper på båda sidorna.
I. Väst-alperna omfatta följande afdelningar. A. Den
inre gnejszonen l. Monte-Rosa-zonen. 1) Liguriska
alperna, som förena A. med Apenninerna; gränsen
dem emellan dras olika, af somliga öfver Col
d’Altare n. om Savona, af andra öfver Bocchetta
n. om Genova, af andra genom Passo di Giovi (472
m.) n. om Genova. De skiljas genom Col di Tenda
(1,873 m.) från 2) Hafs-alperna, till Col di Larche
(1,995 m.), som leder från Stura-dalen till Ubaye
(Durance). Högsta topp är Punta Argentera (3,397
m.). 3) Cottiska alperna till Mont Cenis-passet
(2,084 m.); öfver dem leder passet M. Genèvre
(1,854 m.) från öfre Dora Riparia till Durance. Den
s. k. Mont-Cenis-järnvägen går genom passet Col de
Fréjus (ej öfver Mont Cenis). Högsta topp är M. Viso
(3,843 m.). 4) Grajiska alperna till passet Lilla S:t
Bernhard (2,188 m.); högsta topp Gran Paradiso (4,061
m.). Norr om Lilla S:t Bernhard reser sig Mont Blanc,
som dock hör till den yttre gnejszonen; ö. om Mont
Blanc är passet Stora S:t Bernhard (2,472 m.). Där
börja – 5) Penninska l. Wallis-alperna till Simplon
(2,009 m.), det högsta alppartiet, om det än ej har
den högsta toppen; af dess toppar märkas Gran
Combin (4,317 m.), Dent Blanche (4,364 m.), Matterhorn
(4,482 m.), Weisshorn (4,512 m.), Dufourspetsen;
Monte Rosa (4,638 m.) och Mischabel Dom (4,554
m.). Från Rhônedalen tränger Zermattdalen in i
Monte-Rosa-gruppen. – 6) Lepontiska l. Tessin-alperna,
till Ticino-dalen och S:t Gotthardspasset (2,114 m.),
det viktigaste och berömdaste alppasset, ledande från
Reussdalen i n. till Ticino i s. – 7) Adula-alperna,
emellan Ticino och Hinterrhein, skilda från S:t
Gotthardsgruppen genom Lukmanierpasset (1,917 m.),
fr. Rhen till Ticino, i ö. Bernhardinerpasset (2,063
m.), fr. Hinterrhein till Moesa l. Mesoccodalen
Längre österut leder Splügenpasset (2,117 m.) från
Hinterrhein till Liro-dalen. Adula-gruppens högsta topp
är Rheinwaldhorn (3,398 m.), på hvilken Hinterrhein
upprinner.
B. Den yttre gnejszonen l. Mont-Blanc-zonen. 1)
Dauphiné-alperna, som skiljas från den östliga
zonen genom en dal, i hvilken Durance rinner åt
s. och Arc (biflod till Isère) åt n. Högsta partiet
är Mont Pelvoux (4,103 m.). – 2) Savoyer-alperna,
med Mont Blanc (4,810 m.), Alpernas högsta topp. – 3)
Freiburger-alperna från Rhône till Gemmipasset (2,329
m.). – 4) Berner-alperna till Aardalen (Haslidalen)
och Grimselpasset (2,164 m.), som förenar denna
med Rhônedalen, med en mångfald höga toppar, såsom
Finsteraarhorn (4,275 m.), Schreckhorn (4,080 m.),
Aletschhorn (4.198 m.), Mönch (4,105 m.) och Jungfrau
(4,167 m.). – 5) De västra Vierwaldstätter-alperna
med Dammastock (3,633 m.) i s. samt längre i n. Titlis
(3,239 m.) och v. om Vierwaldstättersjön Pilatus (2,133
m.). Med dem sammanhänger i v. Emmengruppen. Söder
om Dammastock leder Furkapasset från Rhônedalen
till Reuss, från hvars dal man öfver S:t Gotthard
eller genom den 14,900 m. långa tunneln kommer till
Ticinodalen. – 6) De östra Vierwaldstätter-alperna,
emellan Reuss, Rhen, Zürich- och Wallensjöarna. Deras
högsta del finnes i s. utefter Vorderrhein,
där Tödi, efter hvilken denna kedja kallas "die Tödi
kette", når 3,623 m. Till dessa alper hör Rigi (1,800
m.), det bekanta berget norr om Vierwaldstättersjön. –
7) Alperna mellan Zürichsjön och Bodensjön kulminera
i Curfirsten (2,309 m.) och Säntis (2,504 m.).
C. De franska kalk-alperna. 1) Provence-alperna mellan
mellersta Durance och hafvet. – 2) Drôme-alperna mellan
Durance och Drôme. - 3) Jura-alperna (väl att skilja
från Franska Jura) från Drôme i en båge söder om Rhône
till dess biflod Arve. – 4) Chablais-alperna mellan
Genève-sjön och Arve. – Såsom en fortsättning af de
franska kalk-alperna kan man vidare räkna Jurabergen
(se d. o.), som kallats en "förirrad gren af A".
II. Öst-alperna. A. Gnejs-alperna. 1)
Rhätiska alperna från Splügenpasset till
Etschdalen delas genom Inn-(Engadin-)dalen i en
nordvästlig och en sydöstlig del. I den förra
ligga Oberhalbstein-alperna mellan Hinterrhein-
och Oberhalbsteindalen, från hvilken senare
man genom Septimerpasset (2,311 m.) kommer till
Liro-(Bergell-)dalen och genom Julierpasset till
Engadin. Albula-alperna från Oberhalbsteindalen
(Julierpasset) till Fluelapasset (2,389 m.),
som förenar Engadin med Davosdalen. Öfver
dessa dalar leder Albulapasset (2,313 m.) från
Albuladalen till Engadin. Silvretta-alperna från
Fluela till Stanzerdalen; högsta punkterna äro
Silvrettatoppen (3,313 m.) och Piz Linard (3,416
m.). I den syd-östliga afdelningen af Rhätiska
alperna ligga Bernina-alperna mellan Maira och
Berninapasset (2,330 m.), som leder från Engadin
öfver till Addadalen (Val Tellina). Högsta toppen,
Pic Bernina, är 4,052 m. Spöl-alperna från Bernina
utefter Engadin till passet Reschen Scheideck
(1,794 m.), som förenar Inndalen med öfre Etschdalen
(Vintschgau). De högsta topparna äro Piz Languard
(3,266 m.) n. om Berninapasset och Sesvenna (3,221
m.). – 2) Ortler-alperna emellan Addadalen i v.,
Etschdalen i norr och öster (emellan dem går passet
Stilfserjoch, 2,760 m., det högsta alppasset) och
Nocedalen i söder (från denna leder Tonalepasset,
1,884 m., till Addadalen). Dessa alper ha sitt
namn af Ortler Spitz (3.902 m.), Österrikes högsta
bergstopp. Söder om Tonale ligger berggruppen Adamello
(3,564 m.), som vanligen inräknas i Ortler-alperna. –
3) Oetzthaler-alperna äro begränsade genom Etsch-
och Inndalarna i norr, väster och söder samt
genom Ziller- och Eisack-dalarna i öster, hvilka äro
förenade genom Brenner-passet (1,370 m.). Dessa alper
delas genom floddalar i tre partier: de egentliga
Oetzthaler-alperna i v. (Wildspitz 3,774 m.),
Stubaier-alperna i n. ö. och Sarnthaler-alperna
i s. ö. – 4) Hohe Tauern från Brenner till Murs
källa. Många pass leda öfver dem, de lägsta ligga
i midten, från Rienz- och Drau-dalarna i s. (de
kallas med ett namn Pusterdalen) till Salzachdalen
(Pinzgau) i norr. Bergens västligaste del heter
Zillerthal-alperna till passet Birnlücke
(2,671 m.); i dem är högsta toppen Hochfeiler
(3,523 m.). Öster om Birnlücke följa fem väldiga
bergmassiv, Venediger (3,660 m.), Grossglockner
(3,798 m.), Hochnarr (3,258 m.) och Sonnblick (3,106
m.) samt Hochalmspitze (3,355 m.). Mellan de båda
sista ligger Gasteindalen. Vid Murs källor delar sig
Öst-alpernas gnejszon gaffelformigt i en nordöstlig
och en sydöstlig arm, omslutande Murdalen, i sin
öfversta del kallad Murwinkel. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
