Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan 1509 träffas detta nya namn både på en
karta och i en geografi. 1511 omnämnes det i ett
engelskt skådespel, 1516 begagnas det af Lionardo
da Vinci på hans världskarta och vann alltså snabb
utbredning. Spanjorerna begagnade det dock till en
början icke, utan kallade landet "Den nya världen"
eller las Indias occidentales (västra Indien); för
Syd-Amerika behöllo de under hela 1500-talet namnen
Peruana och Brasilia. Först på 1600-talet blef namnet
Amerika allmänt antaget.
Storlek, läge, gränser. A. delas i Syd-Amerika,
Central-Amerika och Nord-Amerika. Arealen af
Syd-Amerika är 17,731,896 kvkm., af Central-Amerika
1,452,811 kvkm., af Nord-Amerika 19,184,095 kvkm.;
alltså tillsammans 38,368,802 kvkm. Därtill komma den
arktiska arkipelagen med 1,301,080 kvkm. samt Grönland
2,169,750, sammanlagdt 3,470,830 kvkm. Inräknas
detta i A:s areal, så blir denna inalles 41,839,632
kvkm. A. har ett alldeles isoleradt läge, genom haf
skildt från andra världsdelar. Dock är afståndet
till Asien vid Berings sund blott 92 km. Där har
det i äldre geologiska åldrar hängt tillsammans
med Asien, liksom det öfver Grönland och Island en
gång sammanhängt med den eurasiska kontinenten. Man
antager äfven, att norra delen af Syd-Amerika genom
en brygga varit förenad med Afrika och den västra
delen med Australien. Världsdelen når sin största
utsträckning i norr och söder. Dess nordligaste udde
är Kap Columbia (på Grantland), 83° 5’ n. br. (70°
15’ v. lgd) eller, på fastlandet, Point Murchison
på halfön Boothia Felix, 71° 50’ n. br. (94° 30’
v. lgd), - udden Kap Barrow på Alaska når 71° 23’
n. br. Den sydligaste udden är på fastlandet Kap
Froward vid Magalhães’ sund, 53° 54’ s. br. (71°
18’ v. lgd), och på Eldslands-arkipelagen Kap Hoorn,
55° 59’ s. br. (67° 16’ v. lgd). Sålunda utsträcker
sig A. öfver 139 breddgrader (15,500 km.) eller,
om man frånräknar öarna, öfver 126 grader (14,000
km.). I förhållande härtill är dess utsträckning från
väster till öster obetydlig. Den är vid polcirkeln
omkr. 3,200 km., på Winnipegsjöns bredd 4,875 km.,
vid 40:e breddgraden (Philadelphias bredd) 4,250
km. samt på Syd-Amerikas bredaste ställe (Punta
Pariña-Kap San Roque) 5,170 km. (medan Afrika vid 10°
n. br. är 7,000 km. bredt). N.-A:s västligaste udde,
Kap Prins of Wales, ligger 157° 59’ v. lgd (på Alaska
65° 33’ n. br.), dess östligaste fastlandsudde,
Kap Charles på Labrador, 55° 37’ v. lgd (52° 13’
n. br.); på Newfoundland når Kap Spear till 52°
32’ v. lgd. S.-A:s västligaste udde, Punta Pariña,
ligger 81° 19’ v. lgd (4° 41’ s. br.), dess (och
hela världsdelens) östligaste, Kap Branco, 34° 46’
v. lgd (7° 9’ s. br.). S.-A:s nordligaste udde är
Punta Gallinas, 12° 24’ s. br. (71° 41’ v. lgd). I
allmänhet ligger N.-A. betydligt västligare än S.-A.;
afståndet mellan N.-A:s västligaste och S.-A:s
östligaste uddar är öfver 123 grader. Bortsedt
från nordligaste delen af N.-A., ligger världsdelen
närmare till Europa-Afrika än till Asien-Australien;
emellan den sistnämnda världsdelen och A. är vid 30°
s. br. afståndet 13,000 km.; under ekvatorn belöper
det sig till Asien till nästan halfva jordomkretsen,
medan det från Grönland till Norge är 1,500 km.,
från Newfoundland till Irland 3,200 km. och mellan
nordöstra kusten af S.-A. till närmaste punkt
på Afrikas kust (Kap San Roque-K. Palmas) 3,000
km. Största afstånden på denna sida
träffas i n. mellan Florida och Portugal, i s. mellan
La Plata och Godahopps-udden, på båda ställena
omkr. 6,500 km.
Naturbeskaffenhet. Kustbildningen är högst olika för
N.-A. och S.-A. Det senare har till och med mindre
utbildad kust än Afrika, i det att endast 1 % af
dess yta är öar eller halföar (i Afrika 2 %), men i
ersättning eger det hvad Afrika saknar: floder, som
äro segelbara från hafvet djupt in i kontinenten. I
N.-A. åter stiga (enl. Penck) öar och halföar till
25 % af kontinentens areal (de västindiska öarna
inräknade), alltså nästan detsamma som Europa,
med 27 %. S.-A. har väl på sydligaste delen af sin västkust
en stor skärgård och en mängd fjordar, men n. om 40°
s. br. går kusten nästan alldeles utan vikar och öar
rakt åt norr till Arica, där den böjer sig åt n. v.,
bildande Arica-bukten. Strax söder om ekvatorn möter
därpå Guayaquil-viken med Puna-ön; emellan denna
och Panama-viken är väl kusten ej fullt så enformig
som sydligare, men dock föga utvecklad. Den östra
kusten eger likaledes i s. några grunda bukter
(S:t Georgs, S:t Mathias och Bahia-Blanca samt,
af större betydelse, La Platas estuarium och
Patos-lagunen), men blir nordligare lika enformig
som västkusten, med det undantaget, att där många
floder med trattformiga mynningar utmynna, viktigast
Amasonfloden, hvarjämte särskildt i Brasilien en
del relativt små, men för sjöfarten viktiga vikar
finnas. Eldslandet i s. och Falklandsöarna n. ö. därom
äro de enda öarna af betydenhet. I S.-A:s norra
kust inskära Maracaibo-golfen mellan Goajira-halfön
i v. och Paraguana-halfön i ö., sammanhängande med
den stora kustsjön Maracaibo-lagunen; längre i v.,
vid Panama-näset, finns Darien-golfen, fortsatt af
Uraba-viken. I närheten af kusten träffas där en rad
öar, Leeward-öarna ö. om Maracaibo samt Trinidad,
genom Paria-golfen skild från fastlandet. C.-A. är
världsdelens mest ledade parti. Kontinenten
är där sammanträngd till ett näs mellan Stilla
hafvet i v. samt Karibiska hafvet, Yucatan-sundet
och Mexikanska viken i ö. I sin sydligaste och
smalaste del, där det heter Panama-näset, är det
blott 46 km. bredt; nordligare utvidgas det till
Honduras-halfön, och n. därom tränger Honduras-viken
in från Karibiska hafvet, skiljande Honduras från
Yucatan-halfön (176,000 kvkm.). Väster om Yucatan,
som submarint fortsattes af Campeche-banken, bildar
Mexikanska viken den halfrunda Campeche-bukten,
hvars låga stränder, liksom Mexikanska vikens, äro
garnerade med en rad laguner. Den västra kusten
har många små vikar, bland hvilka Nicoya-bukten,
Fonseca-bukten och Tehuantepec-bukten äro de
viktigaste. Från den senare leder Tehuantepec-näset
öfver till Campeche-bukten i n. Till C.-A. räknas
ock Kaliforniska halfön (143,000 kvkm.), skild från
kontinenten genom Kaliforniska viken. Hvad som dock
allra mest ger C.-A. omväxling, är den rad af öar,
som i ö. skiljer Atlanten från A:s stora medelhaf,
Karibiska hafvet och Mexikanska viken. Från söder
räknadt först de vulkaniska s. k. Små Antillerna,
som i en mot ö. böjd bågo gå från Trinidad till Stora
Antillerna (Portorico, San Domingo l. Haiti, Cuba och
Jamaica). Norr om dessa ligga på en grund bank de
mestadels af koraller bildade Bahama-öarna. N.-A:s
västra kust har till 49° n. br. blott en inskärning
af betydelse, San-Francisco-bukten; nordligare möter
en rik skärgård, och kusten är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
