Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
området och sålunda göra dess klimat tämligen
ensartadt.
I fråga om nederbördens fördelning på olika årstider
råder en skarp motsats mellan det östra området (ö. om
100° v. lgd), som har öfvervägande sommarregn, och
det västra området (Klippbergen och västra kusten)
med vinterregn och regnfattig sommar. I den östra
klimatzonen har hela området från Mexikanska viken
till polcirkeln riklig nederbörd på sommaren; längst
i söder (i Florida) äro nederbördsförhållandena rent
tropiska (regntid juni–september). På Mexikanska
vikens kust uppträda tre regnmaxima: i juli–augusti,
i mars och i december. I de angränsande staterna
Alabama, Tennessee, Arkansas och Mississippi är
vårmaximum störst, medan sommarmaximum kommer i andra
rummet. Dock uppträder regn här ganska rikligt under
hela året. De centrala staterna, såsom Manitoba,
hafva däremot ett utprägladt sommarmaximum, men
regnfattig vinter. Vid Atlantiska kusten aftager
nederbörden mot norr. Södra delen af denna sträcka
har sitt maximum i juli och augusti, norra delen
(n. om 44° n. br.) i maj och augusti. I Hudson och de
öfre Ohio-dalarna härska försommarregn, i Nya England
och angränsande delar af Canada kommer därtill starkt
höstregn samt i kustområdet vid S:t Lawrenceviken
äfven vinterregn. Detta förhållande, att nederbörden
hufvudsakligen faller på sommarhalfåret i östra
N.-A., är naturligtvis i hög grad gynnsamt för
dess åkerbruk, helst nederbördens mängd är så stor,
att det trots den stora sommarvärmen icke uppstår
någon vattenbrist. Störst är den årliga regnmängden
vid golfens kust samt i närmast angränsande stater,
där den i medeltal stiger till 1,420 mm. Området
öster om Alleghany-bergen har 1,120 mm., själfva
kusten ända till 1,270 mm. Själfva bergskedjan är väl
regnfattigare, men nederbörden i dess inre längddalar
stiger dock till 960 mm. Mississippidalen har en från
s. mot n. aftagande regnmängd mellan 1,300 mm. och
800 mm.; närmast väster om Alleghany-bergen sträcker
sig ett tungformigt område upp till 39° n. br. med
större nederbörd (mer an 1,120 mm.). Källan för
all denna nederbörd är Mexikanska viken; därför
utöfva Alleghanybergen nästan intet inflytande
på dess fördelning. Också aftager nederbörden
med afståndet från viken mot v. och n. I norra
Minnesota och Wisconsin är den 660 mm., vid Winnipeg
blott 580 mm., hvilket dock är mycket för ett så
kontinentalt område. Hastigast aftager regnmängden
mot v., och 100:e meridianen är en tämligen exakt
gräns för ett nederbördsområde af 510 mm.; blott i
Texas går det regnrikare bältet något västligare,
till 102° v. lgd, och i norden upphör det redan
vid 96° v. lgd. I följd af den höga sommarvärmen
är i detta område gränsen för 500 mm. nederbörd
också gränsen för åkerbruket, såvida ej konstgjord
bevattning användes. Väster om 100° börjar alltså
den torra regionen, som står i en så skarp motsats
till den östra delen af N.-A. Sommarnederbörden är
här icke öfver 150 mm. Detta torra bälte sträcker
sig ända till Stilla hafvets kust. Här finnes åter,
norr om 41° n. br., ett område med rik nederbörd
(1,730–3,000 mm.). Allra störst synes nederbörden
här vara i trakten af Drottning Charlottas ö, men
längre mot n. aftager den (Sitka 2,070 mm.). Orsaken
till denna stora regnmängd på nordvästra kusten är
densamma som till nederbörden på Norges
och Skottlands västkuster (varma hafsströmmar),
med an det inre områdets regnfattigdom beror därpå
att ingen konstant och regelmässig tillströmning af
fuktig luft från Mexikanska viken eger rum och de
i området förhärskande västliga vindarna i följd af
bergens riktning måste vara vattenfattiga. I södra
delen af Klippbergen, i Nevada, västra Utah och södra
Kalifornien går den årliga nederbörden blott till
200 mm. och sjunker än lägre vid nedre Colorado och
Rio Gila (Fort Yuma har blott 100 mm.). Norra delen
af högslätten mellan Klippbergen och Kustbergen har
mellan 200 och 360 mm.; vintern är här så torr, att
det frostbrända gräset torkar till hö och blir ett
godt vinterbete för kreaturen.
Äfven på vindförhållandena utöfvar N.-A:s egendomliga
ytbildning ett stort inflytande. Då inga tvärberg
skilja de norra och södra delarna, såsom i Europa och
Asien, komma deras mycket olika lufttryck att mer
omedelbart inverka på hvarandra: de atmosfäriska
rubbningarna i den ena trakten utjämnas därför
snabbt och våldsamt genom lufttillflöde från den
andra. Våldsamma stormar, skyfall och elektriska
urladdningar karakterisera härigenom klimatet. Dessa
företeelser äro allra vanligast i gränsområdet mellan
olika klimatbälten; i trakten ai Saskatchewan,
de stora sjöarna och S:t Lawrence, hvilken är
N.-A:s mest frekventa stormbana, vidare vid östra
foten af Klippbergen, där de s. k. "blizzards" och
"northers" utveckla sin största våldsamhet och där
de fruktansvärdaste af alla hvirfvelstormar, de
s. k. "tornados", ha sitt egentliga hemvist. Andra
viktigare stormbanor äro den atlantiska kustslätten
och nedre Mississippi-dalen från Mexikanska viken mot
n. v. Stormhastigheten är i medeltal dubbelt större
i N.-A. än i Europa, och tornados sopa ofta bort hela
städer. Deras bana är vanligen blott 100–500 m. bred,
och deras kraft är vanligen uttömd efter ett lopp af
60–80 km., men deras största rotationshastighet har af
P. Finley beräknats till 3,200 km. i sekunden. Vida
mindre snabbt röra sig de s. k. "hurricanes" i det
atlantiska kustområdet, men i stället utsträcka de
sin ödeläggelse öfver mycket större områden. De
egentliga tornadosmånaderna äro april–augusti,
hurricane-månaderna däremot september–oktober. Båda
vindarnas förhärskande riktning är från s. v. till n. v.
4. Det arktiska Nord-Amerika. Ehuru
vintertemperaturen i detta område ej sjunker
till samma minima som i norra Sibirien, så är
dock årsmedeltemperaturen här lägre, i det att
den i den arktiska övärlden håller sig mellan
- 16° och - 20°. Den kallaste månaden är februari;
dock understiger månadens medeltemperatur icke
- 40°. Däremot nedtryckes årsmediet af den låga
sommartemperaturen, som under den varmaste månaden
i medeltal icke är mer än 3–5°. Nederbörden är icke
synnerligen stor; största snömängden faller icke under
vintern, utan under höst och vår. De förhärskande
vindarna under både vinter och sommar äro nordvästliga
eller nordliga.
Växtvärlden Central-Amerika och norra delen af
Syd-Amerika tillhöra i sina lägre delar den tropiska
växtzonen, medan Mexicos högslätt utmärkes af
subtropiska växtformer. Vegetationen i C.-A. ordnar
sig efter de tre ofvan nämnda höjdzonerna sålunda:
i det varma bältet är den alltigenom tropisk, i det
tempererade utgöres den af ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
