Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämsta, samt lönnar, hickoryträd, askar, almar,
valnötsträd, popplar och lindar af flera slag;
Fagus ferruginea, Betula populifolia och
Platanus occidentalis; dessutom magnolior
och tulpanträd. Äfven många barrträd finnas,
dock äro dessa ej så öfvervägande som i västra
delen af N.-A. Underskogen är rikt utvecklad och
består ofta af växter med originella blad och
lysande blommor, såsom Rhododendron, Kalmia och
Azalea. Slingerväxterna tillhöra släktena Vitis,
Ampelopsis, Smilax m. fl.; slutligen finnas många
orkideer och ormbunkar. Gräsmattan har efter
kolonisationen fått en ny karaktär genom de många
europeiska arter, som utbredt sig. – Hudsonländernas
flora utmärker sig därigenom, att barrträden få
öfverhand öfver löfträden. Bland de senare är
det vanligaste kanotbjörken (Betula papyracea)
samt darrpoppeln (Populus tremuloides), alen (Alnus
viridis) och flera arter vide. Af barrträden äro de
viktigaste Picea nigra och P. alba, Abies balsamea,
tamaracken (Larix americana) och gråtallen (Pinus
banksiana). Det lägre buskaget bildas ofta af Rubus-
och Vaccinium-arter. – Den columbisk-alaskiska
floran bildar en omedelbar fortsättning af den
kaliforniska och skiljer sig från denna hufvudsakligen
genom frånvaron af Sequoia och de ständigt gröna
löfträden samt genom den sparsamma förekomsten af
andra löfträd. Det är mest barrträd, delvis förr
nämnda arter, äfven Douglas-tallen och jättecedern,
delvis nya, såsom Sitka-tallen (Picea sitchensis). –
Den arktiska floran på tundran karakteriseras framför
allt genom sin rikedom på lafvar och bildar därigenom
en skarp motsats till den sibiriska mosstundran.
Djurvärlden. Mellan Nord- och Syd-Amerikas djurvärld
råder en stor olikhet, i det att den förra omfattar
jämförelsevis yngre, den senare äldre djurformer. I
Central-Amerika mötas dessa. Wallace har därför
delat Amerika i två djur-geografiska regioner:
den nearktiska (Nord-Amerika) och den neotropiska
(Syd-Amerika). Den stora olikheten beror därpå,
att de båda kontinenterna till jämförelsevis sen
tid varit skilda, hvarjämte den nu förefintliga
bryggan mellan dem, Panama-näset, genom sin ringa
bredd icke befordrat arternas blandning. Utmärkande
för den neotropiska regionen är dess stora antal
egendomliga släkt- och art-former. Där finnas,
enl. Wallace, 8 däggdjurssläkten, som icke förekomma
annorstädes, och omkr. 100, som högst sällan träffas
i andra trakter. Å andra sidan fattas, med ett par
undantag, alla slags Insectivora, alla Viverridæ
samt nötkreatur och får, liksom öfver hufvud alla
idisslare, utom hjortar och lama, samt alla andra
hofdjur, utom tapiren och pekaris. Utomordentligt
rik är fågelfaunan, som har icke mindre än 600 arter,
hvilka ej finnas annorstädes; slutligen är rikedomen
på olika slags insekter större än på något annat
ställe. Wallace indelar denna neotropiska djur-region
i fyra subregioner. Den chilenska sub-regionen
(Patagonien, Argentina till Pilcomayo, Uruguay, Chile,
Bolivia, Peru och Ecuadors högland) karakteriseras
af harråttorna (Lagostomidæ) och lamadjuren
(Auchenia). Till den förra familjen höra chinchilla
(Eriomys chinchilla), som bebor Anderna till 3,500
m. höjd, och viscacha (Lagostomus trichodactylus),
som lefver på pampas och liknar vår kanin, men är
större. En annan gnagare från slätten är pampas-haren
(Dolichotis patagonica).
Flera kattarter förekomma, såsom puman (Felis
concolor), jaguaren (Felis onca) samt pampas-katten;
dessutom en vargart, aguará (Canis jubatus), räfven,
huronen (Galictis vittala), fisk-uttern, lobo
(Lutra paranensis), vidare Cavia australis, rådjuret
(Cervus rufus) och gördeldjuren. I Parana-floden
lefver vattensvinet, carpincho (Hydrochoerus
capybara) och nutria (Myopotamus coypus). I äldre
tider ha dessutom funnits flera nu utdöda djur,
såsom jättetrögdjuret (Megatherium och Mylodon),
jättebältdjuret (Glyptodon) och den flodhästliknande
Toxodon m. fl. Släktet Auchenia omfattar djur,
som stå kamelen nära samt äro Patagoniens och
Hög-Andernas förnämsta hus- och jaktdjur, näml. laman
(A. glama) och alpackan (A. alpaca), skattad för
sin fina ull, de enda husdjur af däggdjurens klass,
som infödingarna egde, samt vicuñan (A. vicugna)
och guanacon (A. huanaco), i Patagoniens öknar och
stäpper. Bland andra däggdjur må nämnas kamråttan
(Ctenomys) i Atacama, den chilenska björnen (Ursus
ornatus), Anderhjorten, mer än 20 arter möss,
stinkdjuret, mårdar och bältdjur. Af fåglar märkas
först kondoren, peruanernas heliga fågel, som åt
n. går ända till Sierra Nevada de Mérida, vidare
strutsar, nandu, af två arter (Rhea americana och
R. Darwini), samt bland vattenfåglar chajá (Palameda
chavaria), den i stora svärmar förekommande Halieus
brasiliensis äfvensom den svarthalsade svanen
(Cygnus nigricollis) och den mindre, hvita svanen
(C. coscoroba). I de inre trakterna finnas många
arter papegojor, kolibris m. m. Ormar äro i detta
område sällsynta. – Den brasilianska subregionen
omfattar hela den öfriga kontinenten. Af apor
saknas alldeles de människoliknande; i storlek
komma de liksom de flesta andra däggdjur efter det
östra halfklotets. Mest bekant är bölapan samt
den med lång gripsvans försedda Ateles. Mycket
betecknande för området äro trögdjuren, myrätarna,
tapiren, jaguaren och lamantinen. Flädermössen
äro representerade af 8 släkten. Synnerligen
rik är fågelfaunan både på individer och på
egendomliga arter, allra mest i Andernas östra
sluttningar. Märkligare former äro paraplyfågeln vid
Rio Negro (Cephalopterus), klipphönan (Rupicola),
tukanen (Ramphastus magnirostris), skäggkolibris,
hokkohönan. – Djurvärlden i den västindiska
subregionen ådagalägger, att Antillerna en gång stått
i förbindelse med S.-A., aldrig med N.-A., men att
denna förbindelse afbröts, innan de större däggdjuren
kommit öfver. Antillerna sakna Jaguar och puma, apor
och trögdjur, myrätare, bält- och pungdjur. Däggdjuren
representeras af några släkten gnagare och flädermöss
samt en art insektätare; till de förra hör det
enda något mer betydande däggdjuret på öarna,
aguti (Dasyprocta). Fågelfaunan har i det hela en
sydamerikansk prägel. Fåglarna äro dock icke så många
och vackra som i S.-A., men mycket egendomliga, och af
95 släkten äro 31 egna för dessa öar. Ormar förekomma
i mängd, bl. a. på Martinique och S. Lucia den mycket
giftiga lansormen (Trimeresurus lanceolatus);
af amfibier äro trädgrodorna egendomliga. Den
centralamerikanska subregionen bildar, som nämndt,
ett öfvergångsområde till N.-A:s fauna. Den är framför
allt rik på fåglar och insekter. Af däggdjur märkas
en tapir (Elasmognathus Bairdi) och några råttarter,
som äro för området egendomliga; eljest uppträda mest
sydamerikanska djurslag. Den europeiska råttan har
blifvit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
