Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Animal magnetism, en benämning kommen i bruk genom Anton Mesmer, läkare i Wien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fluidum, sade Mesmer, åstadkommer hafvets ebb och
flod, så verkar det äfven i människornas nervsystem
en svallande rörelse, ett slags ebb och flod; det
är däraf som lidandena födas, men också därpå som
naturens helande kraft beror. Man hade just vid denna
tid lärt sig konsten att åstadkomma artificiella
magneter. Mesmer begagnade sig också af sådana i
början af sin medicinska bana. Men snart gjorde han
sig den frågan, hvarför han egentligen skulle behöfva
betjäna sig af magneten. Det universella fluidum
inginge ju i allt annat lika väl som i magneten,
och om det också i dess förmåga tydligast röjde sin
tillvaro, så röjde det sig likväl äfven genom det hos
människan, som benämnes antipati och sympati. Jag
själf, tänkte han, min egen kropp, kan ju därför
vara lika god som en magnet. Den utstrålning, som
från mig eger rum, kan ju lika väl som magnetens
förstärka eller förmildra den rörelse, hvari det hos
den sjuke befintliga magnetiska fluidet är försatt,
kan ju behärska hans nervsystems vågor. Säkerligen
tänkte han därvid äfven på de gamla berättelserna
om konungars och andra mäns förmåga att medelst
händernas påläggning bota sjukdomar. Han fann ock
till sin glädje, att, vid de försök han anställde
med strykningar och andra manipulationer, det
lyckades honom att frambringa hos sjuka samma
nervösa företeelser som med magnetens hjälp. Han
skilde alltså emellan magnetens mottaglighet
för och yttring af det universella fluidet och
människokroppens, i det han kallade den förstnämndas
egenskap mineral magnetism och den senares animal
magnetism. Det enda ledsamma vid allt detta var
emellertid, att hela saken och till och med själfva
namnet redan voro gamla. Så förekomma i den lärde
jesuiten Athanasius Kircherus’ bok "Magnes" (Rom
1654) benämningarna zoomagnetismos och magnetismus
animalium. Mesmer låtsade dock icke därom. Han sade,
att han upptäckt denna egenskap hos människan, och att
denna upptäckt skulle medföra lycka och välsignelse
för mänskligheten. Och han blef trodd.
I Wien vann emellertid icke Mesmer den framgång han
önskade. Så mycket bättre lyckades det för honom i
Paris. Han utgaf där sin "Mémoire sur la découverte
du magnétisme animal" 1779, och inom kort blef hans
sjuksal mötesplatsen för den franska hufvudstadens
eleganta värld. Där, kring den s. k. magnetiska
baqueten (d. v. s. ett stort, rundt, med vatten
fylldt träkar, på hvars botten lågo i viss ordning
magnetiserade buteljer och genom hvars lock en
mängd järnstafvar stodo upp) upprepades nu samma
slags yttringar af störd nervverksamhet, samma slags
konvulsioner och hysteriska anfall, som man i början
af seklet hade sett hos de s. k. konvulsionärerna på
S:t Medards kyrkogård vid prästen Pâris graf. Då
voro de verkningar af den sal. dödes helgonkraft,
nu voro de magnetismens verkningar. Mesmer kallade
dem kriser och lärde, att det var genom dem hälsan
skulle återställas.
Men det var ej länge, som dessa kriser ens för
magnetismens anhängare hade denna betydelse;
ty de blefvo snart nog ansedda såsom skadliga
eller åtminstone icke hälsobringande, och det väl
madrasserade rum hos Mesmer, där de utkämpades,
kallades af en bland hans egne lärjungar "chambre
d’enfer". Denne lärjunge var markis De Puységur,
som upptäckte de magnetismens verkningar, hvilka ännu
anses för de förnämsta, nämligen somnambulismen eller
clairvoyancen. Dessa verkningar medförde, i motsats
mot kriserna, "icke allenast det högsta välbefinnande,
utan äfven en förhöjning af själsförmögenheterna
och kännedom om såväl det egna kroppstillståndet som
andras". Om denna sin upptäckt utgaf De Puységur 1784
en berättelse, och 1786 utkom en somnambulismens
teori, författad af artillerikaptenen Tardy de
Montravel. Där försäkras att människan, utom sina
vanliga fem sinnen, eger äfven ett sjätte, ett inre
sinne, hvars egentliga säte är i magen och utgöres
af den där befintliga stora nervflätan. Detta sjätte
sinne utgör, säger han, den princip vi kalla instinkt
hos djuren. Då de yttre sinnena af någon orsak äro
döfvade, och när instinktorganet, eller det inre
sinnet, är satt i förhöjd verksamhet, så utför det
ensamt alla de öfriga sinnenas funktioner. Vår själ
erfar dymedelst de allra innersta och mest subtila
intryck, och det är detta inre sinne de magnetiska
manipulationerna kalla till verksamhet.
Magnetismen i denna sin nya uppenbarelse fick en
hastig och vidsträckt utbredning, och i denna
sin form lefver den ännu i dag. Det är detta
den animala magnetismens fortfarande lif, som
vanligen åberopas som ett bevis för sanningen af
dess mäktiga kraft. Onekligt är, att efter den
s. k. magnetiseringen vissa tillstånd kunna uppstå
hos de magnetiserade. De tillstånd, som erkännas
såsom verkliga, äro: sömn, ibland mycket djup, och
somnambulism, sömn-vandring, d. v. s. ett tillstånd,
hvarunder den sofvande utför sina drömmar och
hvarunder man kan få honom att drömma hvad man
vill. Äfven konvulsioner, stelkramp o. d. kunna
inträda. (Clairvoyancen, d. v. s. den förmenta
förmågan att se, t. ex. att läsa, med något annat än
ögonen, att se genom fasta, ogenomskinliga föremål,
erkännes icke, ty ännu har icke något fall, som
blifvit fördomsfritt och noggrant undersökt, visat sig
vara annat än bedrägeri.) Då vi nu veta, att de nämnda
tillstånden kunna förekomma utan magnetisering, så äro
de följaktligen ingen egendomlig verkan däraf. Men då
de likväl kunna uppstå efter magnetisering, så blir
frågan: Af hvad orsak uppträda de då? Det är klart,
att svaret måste blifva olika, alltefter som orsaken
sökes hos magnetisören eller den magnetiserade. I
förra fallet lägger man orsaken i en hemlighetsfull
"kraft" hos magnetisören, en kraft, som enligt den
moderna spiritismens åsikt skulle hvila på förbund med
andevärlden. Så föga upplysande än en slik förklaring
i själfva verket är, så gäller den dock för mången,
och vår praktiska tid har ock vetat draga nytta
däraf. Har, säger man, magnetisören fått sig en
"kraft" meddelad, af hvilken de s. k. magnetiska
tillstånden bero, så är det ju ingenting som hindrar
antagandet, att han af denna sin kraft kan meddela
något åt t. ex. papper eller tyg, till följd hvaraf
äfven sådana saker måste få en animal-magnetisk
verksamhet.
Redan på Mesmers tid nedsattes i Paris på kungl.
befallning en undersökningskommitté. Det var
1784. Kommittén bestod af såväl akademister som
läkare. Då dessa icke funno något, som bevisade
tillvaron af ett magnetiskt fluidum, vände de
sin uppmärksamhet på den magnetiserade. Väl
bekanta med människonaturen, visste de hvilka
förvånande verkningar en uppjagad inbillningskraft
förmår åstadkomma, och de förklarade de
s. k. animal-magnetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
