Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antiseptik, konsten att hindra förruttnelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betraktades såsom en naturlig reaktion af organismen,
den förgörande blodförgiftningen såsom en olycka,
hvilken man lika litet kunde undvika som "kallbrand"
i såren, difteri, ros och andra infektioner. Allt
detta antogs bero på epidemiska inflytelser eller
"dålig konstitution" å sjukhusen. I själfva verket
kunde denna sistnämnda ej sällan vara sådan,
att nästan alla eller åtminstone flertalet af de
opererade dogo. Detta var förhållandet i synnerhet
på militärsjukhusen efter de stora fältslagen.
Införandet af den antiseptiska sårbehandlingsmetoden
har för kirurgerna möjliggjort att förekomma
varbildning, sårfeber och blodförgiftning, och
dödlig utgång såsom omedelbar följd af kirurgiska
ingrepp hör numera till sällsyntheterna. Denna
trygghet mot den förut oöfvervinneliga fienden
har medfört en alltjämt pågående utsträckning af
kirurgiens område: operationer göras nu dagligdags,
och människolif räddas under förhållanden,
som förut med allt skäl ansågos hopplösa.
RSR.*
Förtjänsten af att hafva i kirurgien infört den
antiseptiska sårbehandlingen tillkommer den engelske
kirurgen Josef Lister. Första uppslaget till kännedom
om hvar orsaken till varbildningen var att söka hade
gifvits af Pasteur, som visat att förruttnelse i
ämnen af organiskt ursprung orsakas af de öfverallt
förekommande mikroorganismerna. Af dessa upptäckter
leddes Lister till det antagandet, att äfven
sårsjukdomarna orsakas af mikroorganismer. Kunde man
hindra deras tillträde till såren under operationen
och under läkningen, så skulle förloppet blifva lika
godartadt, som man af gammalt kände vara fallet vid
de s. k. subkutana skadorna, t. ex. benbrott utan
skada å huden. Lister, som vid denna tid (1865)
var professor i Glasgow, började genomföra idén
att läka sår under skyddande förband. Han höll
på med sina försök i sju år, gick fram steg för
steg, pröfvande sina metoder först på djur. Såsom
medel att oskadliggöra de allestädes närvarande
mikroorganismerna eller bakterierna valde han
karbolsyra. Han fruktade närmast hvad vi kalla
"luftinfektion". Patienten och operatören omgåfvos
därför med ett moln af karbolsyra, utveckladt med en
"spray". Snart insåg Lister emellertid betydelsen af
"kontakt-infektionen", infektionen genom bakterier,
som häfta vid de med såret i beröring kommande
föremålen och som i själfva verket äro långt farligare
än luftens bakterier. Hela sårets omgifning måste
därför noga tvättas och behandlas med ett antiseptiskt
medel. Likaledes måste alla förbandspersedlar,
instrument, svampar, kirurgens, medhjälparnas och
sköterskornas händer "desinfekteras". Kärnan i metoden
är denna "kirurgiska renlighet". Den besvärliga
sprayn, som Lister fann öfverflödig, ersattes genom
sköljningar med 5-procentig karbolsyrelösning. För
hopsyendet af såren användes ett nytt sutur-material,
catgut (se d. o.). Det lyckades emellertid icke Lister
att få operationssåren att läka på samma sätt som
benbrott utan hudskada. De med karbolsyrelösning
sköljda sårytorna lämnade under närmaste dygnet
ett rikligt sekret. För att afleda detta utbildade
Lister Chassaignac’s metod att "dränera" såret medels
gummirör. Såret täcktes med ett lager karbolgas,
som upptog sårsekretet, och därutanpå lades
ett ogenomträngligt tyg, makintosh, samt
ytterligare ett lager karbolvadd för att utestänga
luftens bakterier. Det hela fixerades med gasbindor.
Den listerska sårbehandlingsmetoden vann först
småningom insteg på de kirurgiska sjukhusen. Att
den på många håll skulle röna motstånd var
naturligt. Dess tillämpning medförde rätt stora
kostnader, den var omständlig och fordrade stor
noggrannhet. Karbolsyran var ej blott obehaglig,
utan kunde orsaka förgiftning. Man var för öfrigt ej
öfvertygad om bakteriernas farlighet, äfven om man
ej betviflade deras existens. (Man måste ihågkomma,
att då Lister började utarbeta sin metod, var det
ännu ej bevisadt att sjukdomar kunna orsakas af
bakterier.) Emellertid voro metodens fördelar alltför
påtagliga. I Tyskland införde Volkmann metoden på
sitt sjukhus i Halle 1872 samt inlade stor förtjänst
om dess vidare utveckling och utbredning. Omkr. 1880
hade Listers idéer trängt igenom i detta land; i
England och Frankrike dröjde det något längre. I
Danmark infördes metoden af prof. Saxtorph. I
Sverige blef den först bekant genom meddelanden
från dåv. docenten Törnblom, som 1868 vistades hos
Lister i Glasgow. Efter hemkomsten började Törnblom
tillämpa metoden på Serafimerlasarettet. Han
refererade sedan hvarje år ända till 1872 de
viktigaste arbetena om antiseptiken. Bland öfriga på
svenska utkomna arbeten i detta ämne äro att nämna:
En serie uppsatser i Hygiea 1878 af K. J. Rossander,
gradualafhandlingar af P. Söderbaum 1877 och Borelius
1890 samt prof. Lennanders installationsföreläsning
(tryckt i Uppsala Läk.-för:s förh. 1891).
Den ursprungliga listerska metoden har
undergått väsentliga förändringar. I stället
för karbolsyran har man försökt mera ofarliga
och framför allt mindre retande antiseptiska
medel, såsom borsyra (rekommenderad af Lister
själf 1872), salicylsyra (Thiersch 1872), tymol
(Billroth), sublimat (Bergmann, Schede), jodoform
(v. Mosetig). Utvecklingen af de bakteriologiska
undersökningsmetoderna (Koch) har möjliggjort en
detaljerad pröfning af dessa medels värde. Synnerligen
stor användning har sublimatet fått, mest i lösning
af 1 del på 1,000 delar vatten. Men äfven detta medel
har sina olägenheter – giftighet, sublimatlösningarna
förstöras af metaller och ägghvitelösningar och blifva
overksamma. Efter 1884 kan man emellertid säga att
sublimat-antiseptiken efter hand trädde i stället för
karbolsyre-antiseptiken. Jodoformen har äfven kommit i
vidsträckt bruk, ehuru dess direkta bakteriedödande
verkan visat sig vara ganska svag. Den användes
till inpudring af gaskompresser, medels hvilka man
"tamponerar" varafsöndrande håligheter. Sannolikt
är det vid sin sönderdelning som jodoformen under
dessa förhållanden verkar gynnsamt – minskar
sårsekretionen.
Mot slutet af 1880-talet började man blifva mera
betänksam beträffande användningen af antiseptiska
medel vid själfva operationen. En del dödsfall,
som man förut tillskrifvit en "chock-verkan"
af operationen, misstänktes bero på förgiftning
med karbolsyra, sublimat eller jodoform. I alla
händelser kunde man ej förneka, att dessa ämnen,
införda i organismen, ofördelaktigt inverka på
njurarna och detta just under förhållanden, då man
på allt sätt borde höja kroppens förmåga att afbörda
sig skadliga ämnen. Att undvika alla sköljningar
af operationsfältet, "att operera torrt", ansåg man
ej vara rådligt under alla förhållanden. Rester af
elakartade svulster, tuberkulösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
