Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apmänniska, zool. Se Pithecanthropus - Apné, fysiol., andningsstillestånd - A poco a poco (it.), mus., småningom - Apocope. Se Apokope - Apocynaceæ, bot., dets. som Apocyneæ. Se Nerium - Apocyneæ, bot. Se Nerium - Apocynin och Apocynein, kem. farm. - APocynum L., Hundkål, bot. - Apoderus, zool. Se Viflar - Apodia. Se Missbildning - Apodiktisk, log. - Apodisk, utan fötter; utan bukfenor - Apodyterion, af- och påklädningsrum i de grekiska och romerska badanstalterna - Apofoni, förändring af rotvokalen i ett ord - Apoftegma, sentens, tänkespråk - Apofyllit Hauy, miner. - Apofys. 1. Anat. Detsamma som epifys (se d. o.) - Apofys. 2. Geol. - Apofyter, bot. - Apogami, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Apmänniska, zool. Se Pithecanthropus.
Apné (fr. apnée, af grek. apnoos, som ej kan andas),
fysiol., andningsstillestånd. Vanligen användes
denna term för att beteckna det stillestånd,
som uppstår vid luftinblåsning i lungorna
(konstgjord andning). Tolkningen af detta fenomen
har varit af stor betydelse för uppfattningen af
andningsrörelsernas utlösning. Rosenthal m. fl. antog
att det normala retmedlet för andningscentrum
vore en viss syrebrist hos blodet. Vid riklig
syretillförsel förlorade blodet sin egenskap
att sätta andningscentrum i verksamhet. I
öfverensstämmelse härmed ansåg man fostrets tillstånd
af andningshvila – den s. k. foetala apnén – bero
därpå att fostrets blod vore rikt på syre. Af
senare iakttagelser framgår emellertid, att det
normala retmedlet för andningscentrum ej kan vara
syrebrist. Kolsyrehalten i blodet samt framför allt
vissa produkter af ämnesomsättningen i musklerna
anses numera vara de faktorer, som hufvudsakligen
reglera verksamheten i andningscentrum. Apnén
anser man vara ett hämningsfenomen, som står
i sammanhang med utspänningen af lungorna
vid luftinblåsningen. En mekanisk retning af
ändförgreningarna till nervus vagus inom lungan anser
man vara det utlösande momentet. Angående fostrets
andningshvila se Foster och Fosterlif.
J. E. J-N.
A poco a poco (it.), mus., småningom.
Apocope. Se Apokope.
Apocynaceæ, bot., dets. som Apocyneæ. Se
Nerium.
Apocyneæ, bot. Se Nerium.
Apocynin och Apocynein, kem. farm., giftiga
ämnen ur Apocynum cannabinum L.,
indiansk hampa (se Apocynum), verkande på
hjärtat likt digitalis (se d. o.).
Apocynum L., Hundkål, bot., växtsläkte af
nat. fam. Apocynaceæ. Af dithörande arter, hvilka
alla innehålla en skarp mjölksaft, odlas några
stundom i trädgårdar som prydnadsväxter. Den mest
kända är A. androsæmifolium L., en från Nord-Amerika
härstammande flerårig ört med välluktande, rödhvita,
klocklika blommor. Denna växt är märklig för sin
förmåga att med tillhjälp af i kronpipen sittande
tandlika bihang fånga insekter, som i blommorna söka
honung, och kvarhålla dem, tills de dö. Af en annan
art, A. cannabinum L., indiansk hampa, fås hvita,
starka basttrådar, som bearbetas till tåg, fisknät
m. m. Äfven denna art härstammar från Nord-Amerika.
LDT. (G. L-M.)
Apoderus, zool. Se Viflar.
Apodia (af grek. nekande a och pus, genit. podos,
fot). Se Missbildning.
Apodiktisk (af grek. apodeiknynai, uppvisa, bevisa),
log., otvifvelaktig, obestridligt viss. Ett omdöme, i
hvilket predikatet tankes som en nödvändig bestämning
till subjektet, d. v. s. i hvilket utsäges, att något
måste förhålla sig så eller så, kallas ett apodiktiskt
omdöme. Jfr Modalitet.
Apodisk (af grek. nekande a och pus, genit. podos,
fot), utan fötter; utan bukfenor.
Apodyterion (grek.), af- och påklädningsrum i de
grekiska och romerska badanstalterna.
Apofoni (af grek. apo, från, och fone, ljud),
förändring af rotvokalen i ett ord, t. ex. länder af
land.
Apoftegma (grek. apofthegma), sentens, tänkespråk.
Apofyllit Hauy (af grek. apofyllizein, blada
upp sig), miner., en af kiselsyra, kalk, kali,
vatten och obetydligt fluor 4(H2CaSi2O6 + H2O)
+ KFl sammansatt, i färglösa, svagt rosenröda
eller gulaktiga och svagt blågröna kristaller
utbildad zeolit med glasglans eller, på klyftytor
efter basis, pärlemorglans. Optiska anomalier
äro vanliga. Mineralet, tämligen sällsynt
i Sverige, förekommer vid Utö, Sulitelma, i
Hällesta (Östergötland), Nordmarken och en del
andra järngrufvor. Berömda utländska fyndorter
äro: Andreasberg (Harz), Seisser Alp (Tyrolen):
Cziklowa (Ungern) och Bergen Hill (New Jersey). –
Albin kallas hvita, knappt genomskinliga mer
eller mindre fullständigt i kalkspat omvandlade
apofylliter.
A. HNG.
Apofys (grek. apofysis, utväxt). 1. Anat. Detsamma
som epifys (se d. o.). – 2. Geol. Utgrening, utlöpare,
som från ett eruptivt bergmassiv, en stock eller en
gång utgår i sidostenen. Vanligen är det sprickor
i sidostenen, som uppfyllts af gångmassans bergart,
men stundom befinnes denna hafva trängt in emellan
skiktytorna i en eventuellt angränsande lagrad
bergart. Apofyser äro tydliga bevis för eruptiviteten
hos den bergartsmassa, från hvilken de utlöpa.
E. E.
Apofyter (af grek. apo, från, och fyton, växt),
bot. Med detta namn betecknar Rikli de af ett lands
mer eller mindre ursprungliga växter, hvilka uppvisa
en utpräglad tendens att blifva antropokorer.
G. L-M.
Apogami (af grek. apo, ifrån, och gamos, äktenskap),
bot., ett först af de Bary (1878) användt namn,
betecknar den förlust af förmåga till fortplantning
på könlig väg, som inom växtriket är iakttagen
i ett antal fall. Ormbunkarnas fortplantning
försiggår på det sätt, att vid groningen af de
sporer, som utvecklas på deras blad, uppkommer en
liten enkelt byggd bål, ett prothallium. På dettas
undersida utveckla sig könsorgan, dels hanliga,
antheridier, dels honliga, arkegonier, och först
genom befruktning af de senare uppkommer en ny
ormbunksplanta. Prothallie-generationen är sålunda
ormbunkarnas könliga generation, genom hvilken den
sexuella fortplantningen förmedlas. De Bary har
emellertid visat, att hos några få apogama arter
just denna könliga generations egentliga funktion
bortfallit, i det att antingen alls inga arkegonier
(Asplenium Filix mas var. cristatum) utvecklas, eller
ock endast sterila sådana (Todea africana m. fl.). I
dess ställe uppkommer på prothalliets undersida
en liten upphöjning, ur hvilken ormbunksplantan
utväxer. – Apogami är vidare känd hos Basidiomycetes
bland svamparna, hvilka enligt Brefeld hafva förlorat
förmågan att fortplanta sig på sexuell väg och numera
ega endast vegetativ förökning genom sporer, konidier,
klamydosporer etc. Detsamma är förhållandet med en
del fanerogama växtarter, bland hvilka må nämnas
pepparrot, rörvass (Phragmites communis), pisang
(Musa paradisiaca), banan (M. sapientum) m. fl. Dessa
växtarter fortplanta sig numera helt och hållet
eller nästan helt och hållet på vegetativ väg. –
Till apogami är äfven att räkna större delen af de
fall, hvilka förr uppfattats såsom parthenogenesis,
d. v. s. embryobildning af en obefruktad äggcell. Det
mest bekanta exemplet på en sådan växt är den
ny-holländska euphorbiacéen Cælebogyne ilicifolia,
hvilken under en följd af år lämnat grobara frön,
ehuru endast honplantan har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
