Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apollon, grek. rom. myt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
soter), till hvilken den af skulden oskärade, ur
det borgerliga och religiösa samhället utstötte
brottslingen såsom skyddsökande tager sin
tillflykt. A. stänker honom med försoningsoffrets
blod, bortviftar med den heliga lagerkvisten allt
ondt ifrån honom och pålägger honom botgöringar,
som han förrättar, ända till dess han kan återvända
till lifvet.
[bildtext]
Fig. 1.
Pil och båge tillkomma A. såsom den straffande
dödsguden, cittra som tonkonstens gud; trefoten,
sedan gammalt den pytiska sierskans säte, häntydde på
orakelförkunnaren, medan lagern egentligen betecknade
försoning, därefter seger. Bland djuren var vargen
genom sitt grekiska namn, lykos, en hänsyftning på
A. lykios (jfr lat. lux, ljus). Den snabbt flyende,
musikälskande hinden, svanen, gripen, delfinen,
åkerråttan, gräshoppan, ödlan, gamen, höken och
kråkan häntydde hvar för sig på olika sidor af gudens
väsende.
För de äldste romarna var A. okänd. Bekantskapen
med honom synes ha härledts från de på italienska
halfön bosatte grekerna. Redan under decemvirernas
tid hade A. en helgedom i Rom; 432 f. Kr. grundades
ett tempel åt honom; 399 ordnades åt A. jämte Diana
och Latona ett lectisternium (en gudamåltid); under
2:a puniska kriget inrättades apollonska spel efter
de pytiska spelens mönster. Från denna tid dyrkades
han i Rom i sin myndighets fulla utsträckning såsom
siaren, räddaren, tonkonstens och glädjens gud samt
såsom en hämnande gud. Under Augustus’ tid fick han
plats vid sidan af Jupiter capitolinus och förblef
ända till hedendomens slut den mest dyrkade guden.
V. K.
Den bildande konsten har framställt Apollon såsom
idealet för en skön ynglingagestalt, med det
skägglösa, öppna och stolta ansiktet omsvalladt af
rika lockar och förrådande antingen inspiration eller
stilla drömmeri eller energisk handlingskraft.
Apollonidealet utbildades hufvudsakligen af Skopas
och Praxiteles. Den förstnämnde skapade en
berömd A. kitharodos, i fotsid, böljande dräkt,
hufvudet bekransadt med lager, i framåt gående
rörelse och med inspiration strängande sin lyra. En
efterbildning (fig. 1) finnes i Vatikanen. (Äfven
i Nationalmuseum finns en antik A. kitharodos.) –
I den första ungdomens svärmiska stämning och med
den veka, smidiga kroppen alldeles naken, stödd
mot en trädstam, framställdes A. af Praxiteles
i tvenne berömda statyer: A. sauroktonos,
"ödledödaren" (ödlan häntydde på gudens siaregåfva),
af hvilken efterbildningar finnas i Vatikanen (flera
kopior på andra ställen), samt den s. k. Apollino
(efterbildningar i Berlins museum och i Uffizierna i
Florens). – Den 1495 vid Grotta Ferrata funna och i
Vatikanen (Belvedere-palatset) uppställda, mycket
berömda marmorstaty, som kallas den belvederiske
A. och som i tre sekler gällde för att vara ett af
den antika plastikens största mästerverk (fig. 2),
är en under den romerska kejsartiden utförd kopia
efter ett i 4:e årh. f. Kr. gjutet bronsoriginal. A.,
som med elastisk, nästan sväfvande gång framskrider
i ohöljd skönhet och med
[bildtext]
Fig. 2.
högburet hufvud, bör tänkas framställd med pilbågen
i vänster hand och en pil (eller en lagerkrans)
i den högra, såsom den beskyddande guden, spejande
efter någon, som kan behöfva hans hjälp. (Den på
en i stroganovska samlingen i Petersburg befintlig,
liknande bronsstatyett för ett antal år sedan grundade
åsikten att Apollo di Belvedere, liksom denna, i
vänstra handen skulle burit en egid eller ett stycke
af Marsyas’ afdragna hud, har öfvergifvits, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
