Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apologi, försvarsskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trygghet. Väl kunde kyrkan ännu kämpa för sina
yttre existentiella intressen, såsom i Cyrillus’ af
Alexandria vederläggning af hedningkejsaren
Julianus’ stridsskrift mot galiléerna, men under statens
hägn begynte apologierna fördjupas till en mera
vetenskapligt anlagd apologetik. Athanasios riktade
i sitt verk "om ordets vardande till kött" det kristliga
tänkandet på återlösningen såsom kristendomens
kärna, och med anledning af den hedniska
beskyllningen, att kristendomen bar skulden för romarrikets
förfall, skärskådade Augustinus i sin storartade
apologi "om Guds stat" det inre förhållandet mellan
hedendom och kristendom och nedlade häri en hel
historiens filosofi på grundvalen af Gudsrikets historia.
Då muhammedanismen fått fast fot i Spanien, måste
den kristna apologien åter framtaga sina vapen och
nu rikta dem dels mot den arabiska filosofien, dels mot
den judiska visdomen, som äfven i Spanien fått ett
fält för sin verksamhet. Berömda apologeter från
detta skede äro Isidorus af Sevilla ("De fide catholica
adversus judæos"), Agobard af Lyon ("De judaicis
superstitionibus"), Petrus Damiani ("Antelogus
contra judæos" och "Dialogus inter judæum et
christianum") samt dominikanen Raimundus
Martini, hvars "Pugio fidei adversus mauros et judæos"
blef den mognaste frukten af ett år 1250 upprättadt
institut för utbildandet af katolska apologeter
gentemot judar och muhammedaner. Medeltiden egde
eljest tillräckliga yttre maktmedel för att värja sin
kristendom, och dess teologi kunde ostördt egna sig
åt skolastikens stora apologetiska problem att till en
systematisk helhet sammanbinda och inför det
spörjande förnuftet uppvisa den vetenskapliga
nödvändigheten af kyrkolärans trossatser. Den systematiska
apologetikens förnämsta verk under denna tid var
Tomas’ från Aquino "De veritate fidei catholicæ
contra gentiles". Skolastikens sisyfus-arbete blottade
emellertid de heterogena elementen i medeltidens
trosåskådning. Den skepsis, som uppammades genom
nominalisternas tvåfaldiga sanning och nådde sin
mognad i humanismens hedendom, bekämpades
apologetiskt af Savonarola ("Triumphus crucis contra
sæculi sapientes", 1497) och med tillämpande af
mer humanistisk-platonska principer af Marsiglio
Ficino, Pico af Mirandola, Ludovico Vives m. fl.
Reformationstidens sträfvan att utgestalta sina
religiösa ideal riktade det kyrkliga intresset företrädesvis
inåt; och först i 17:e årh. uppstod åter en slags
apologi, representerad bl. a. af Hugo Grotius, hvilken
i sin "De veritate religionis christianæ" (1627)
framställde kristendomen som den af gudomliga under
beseglade förnuftsreligionen, och hans svenske
lärjunge, ärkebiskop Lenæus ("De veritate et
excellentia religionis christianæ", 1638) samt af jansenisten
Pascal, hvars "Pensées sur la religion" (1669, öfv.
1890) hänvisade till den inre personliga erfarenhetens
bekräftelse af kristendomens sanning. Mot de anfall,
som i 17:e och 18:e årh. gjordes på den positiva
kristendomen af deister och naturalister,
encyklopedister och andra upplysningsfilosofer uppväxte en rik
litteratur, hvars syfte var än att försvara
kristendomen såsom den fullkomligaste religionen, än att
bevisa nödvändigheten af en öfvernaturlig gudomlig
uppenbarelse. Den engelska deismen bekämpades af
bl. a. Lardner ("The credibility of the gospel
history", 12 bd, 1727 ff.), Butler ("The analogy of
religion natural and revealed", 1736) och Paley
("View of the evidences of christianity" 1794, öfv.
1852, och "Natural theology" 1802). Den franska
materialismen räknade bland sina kraftigaste
motståndare de reformerte Abbadie ("La verité de la religion
chrétienne", 1684), Jacquelot ("Conformité de la foi
avec la raison", 1705), Turretin ("Cogitations et
dissertations theologiques", 1711–37) och katoliken
Bergier ("Traité historique et dogmatique de la
vraie religion", 12 vol. 1780) m. fl. Ett estetiskt
glänsande kristendomsförsvar i katolsk-romantisk anda
gaf ock Chateaubriand i sin "Génie du christianisme",
1803, som ur kristendomens förmåga att skapa höga
sedliga gestalter, rik kultur och konst häfdade dess
gudomliga ursprung. Inom den tyska upplysningens
rationalism, som rörde sig i en mera idealistisk
tankesfär än den engelsk-franska empirismen, var
afståndet mellan angripare och apologeter jämförelsevis
mindre. Rationalister som Jerusalem (i hans
"Betrachtungen über die vornehmsten wahrheiten der
religion", 1768–74, sv. öfv. 1783–86) framställde
kristendomen som den ädlaste form af en
universalistisk förnuftsreligion. Från supranaturalistiskt håll
leddes kristendomsförsvaret af bl. a. Haller, Nösselt,
Less, Storr samt Klenker och Köppen ("Die bibel
ein werk der göttlichen weisheit", 1787, öfv. 1799),
hvilka senare sökte bevisa, att människosläktets
historia i skriften afspeglade en stor gudomlig
världsplan. Under 19:e årh. har den kristliga apologetiken
blifvit ställd inför helt nya uppgifter, mindre genom
de stora panteistisk-filosofiska systemen än genom
den öfvervikt, som de högt utvecklade
naturvetenskaperna gifvit åt en materialistisk världsuppfattning.
Den kyrkliga apologetiken har härunder riktats såväl
mot positivismens och den ateistiska monismens
radikala förnekelser som mot den historisk-kritiska
rationalismens försök att aflägsna tron på den gudomliga
uppenbarelsen och dess auktoritativa värde. Under
århundradets första hälft grundlades apologetiken
genom Planck och Schleiermacher som en själfständig
vetenskap inom det teologiska systemet, och såväl
apologetikens som apologiernas litteratur har från
denna tid nått en stor omfattning. Exempelvis må
nämnas inom Tyskland: Sack, "Christl.
apologetik" (1829), Auberlen, "Die göttliche
offenbarung" (1861 o. 1864), Christlieb, "Moderne zweifel
am christl. glauben" (1868), Baumstark,
"Christliche apologetik auf anthropologischer grundlage"
(I–III, 1872–89), Frank, "System der christl.
gewissheit" (1878–80), Steude, "Evangelische
apologetik" (1892) samt från katolsk ståndpunkt:
Hettinger, "Lehrb. der fundamentaltheol. oder
apologetik" (1879), Gutberlet, "Lehrb. der
apologetik" (1888), och Schell, "Die göttl. wahrheit
des christentums" (1895 ff.); inom England:
Lightfoot, "Supernatural religion" (i Contemp. rev.
1875–76), Kennedy, "Natural theology and modern
thought" (1891), Bruce, "Apologetics, or christianity
defensively stated" (1893); inom Frankrike:
Frayssinous, "Défense du christianisme" (1851–53),
Guizot, "Méditations sur l’essence de la rel. chrét."
(1864), och Godet, "Conférences apologétiques"
(1869); inom Norden: Kierkegaard, flera arbeten,
Melin, "Föreläsningar öfver Jesu lefverne" (1842–
51), Ussing, "Den christelige vished" (1883) och Fr.
Petersen, "Fritænkerne og kristentroens moralske
værd" (1891). Apologetiskt syfte hafva ock flera
tidskrifter, såsom "Der beweis des glaubens" (från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
