Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apostlagärningarna, lat. Acta apostolorum, den sista af Nya testamentets historiska böcker - Apostlakrus, ett slags låga, cylindriska muggar - Apostlarnas delning, i den kristna kalendern benämning på 15 juli - Apostolat l. Apostoliskt ämbete - Apostolicitet, öfverensstämmelse med apostlarnas lära - Apostolicum. Nya testamentets böcker, med undantag af evangelierna - Apostolikernas sekt. Se Apostlabröder - Apostolisk - Apostoliska fäder (lat. patres ævi apostolici) - Apostoliska kammaren. Se Camera apostolica - Apostoliska kanones (lat. canones apostolici) - Apostoliska konstitutioner (lat. constitutiones apostolicæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skillnaden mellan judaismen och paulinismen i den
första kristna kyrkan. Bland nyare teologer företrädes
denna åsikt delvis af Spitta, Clemen och Holzmann.
E. J. Ö. (J. P.)
Apostlakrus, ett slags låga, cylindriska muggar
af mörkbrunt stengods, tillverkade på 1600-
och början af 1700-talet i Kreussen
(i Ober-Franken). Orneringen, som återger
apostlarna uppställda rundt kruset, är utförd i
relief i starka, ogenomskinliga färger. Sådana
krus förekomma ofta förfalskade, hvarvid
orneringen inskränker sig till påmålning med
oljefärger.
I. A-N.
Apostlarnas delning, i den kristna kalendern
benämning på 15 juli, emedan apostlarna, till åtlydnad
af Jesu befallning: "Gån ut och gören allt folk till
mina lärjungar", enligt sägnen skola på denna dag
fördelat sig och utgått till olika trakter af världen.
E. J. Ö.*
Apostolat l. Apostoliskt ämbete betecknar inom
katolska kyrkan i allmänhet hvarje ämbete och
myndighet, som utöfvas genom en från Kristus medelbart
eller omedelbart utgående sändning. Såsom härflytande
ur gudomlig instiftelse är således biskopsämbetet ett
apostolat, och särskildt innesluter missionsbiskopens
uppgift att bland de otrogne bilda och organisera nya
församlingar ett apostoliskt moment. I full mening
apostoliskt är emellertid endast det ämbete, som
innehafves af aposteln Petrus’ efterträdare, det enda
ämbete, som uppfyller det ursprungliga apostolatets
fyra grundvillkor: 1) omedelbart utsändande genom
Kristus själf, 2) lokal oinskränkthet (universalitet),
3) oinskränkt inre kyrklig myndighet och 4) ofelbarhet
i läran. Den romerska (påfliga) stolen kallar sig
därför ock den apostoliska såsom det fortlefvande
apostolatets säte.
J. HDR.
Apostolicitet, öfverensstämmelse med apostlarnas
lära.
Apostolicum (jfr Apostel), Nya testamentets
böcker, med undantag af evangelierna.
Apostolikernas sekt. Se Apostlabröder.
Apostolisk, hvad som på ett eller annat sätt står
i sammanhang med någon apostels lif eller lära.
Apostoliska fäder (lat. patres ævi apostolici)
kallas de fornkyrklige författare, hvilka varit eller
af traditionen angifvas som apostlarnas omedelbare
lärjungar. Dessa äro Barnabas, Hermas, Klemens af
Rom, Ignatius, Polycarpus, Papias och författaren af
brefvet till Diognetus. Den litteratur, som hänföres
till dessa fäder, är i hufvudsak en efterbildning
af apostlarnas sändebref till församlingarna,
men det själavårdande syftet är icke uppburet af
samma höga ande, som genomströmmar de verkliga
apostlaskrifterna. Mot traditionens uppgift om
flera af dessa skrifters eller deras författares
omedelbart efter-apostoliska ursprung har ock den
moderna forskningen framställt inkast, hvilka till
dels upplöst enhetligheten inom denna författare- och
litteratur-grupp. I direkt samband med apostlatiden
stå: 1) Klemens, den fjärde biskopen af Rom, hvilken
såsom församlingens föreståndare och å dess vägnar
omkr. år 95 författade ett "sändebref till
korinterna", bevaradt i grekiskt original samt
latinsk och syrisk öfversättning; 2) Ignatius,
biskop af Antiokia, d. omkr. 110 som martyr,
hvilken författade sju i de äldsta uppteckningar med
flera falsarier sammanförda bref till de kristne
i Efesos, Magnesia, Tralles, Rom, Filadelfia och
Smyrna samt till biskop Polycarpus af Smyrna; 3)
Polycarpus, biskop af Smyrna, Johannes’ lärjunge,
d. som martyr 155, hvilken efterlämnade ett "sändebref
till församlingen i Filippi", förvaradt i grekiskt
original och latinsk öfversättning; och 4) Papias,
biskop af Hierapolis, hvilken omkr. 130 författade
ett verk i fem böcker, "Förklaringar öfver Herrens
utsagor", hvaraf blott spridda fragment bevarats hos
andra fornkyrkliga skriftställare. Missvisande med
afseende på författaren eller affattningstiden är
traditionens uppgift om följande skrifter:
5) det s. k. andra Klemensbrefvet till korinterna,
hvilket är en icke af Klemens författad homilia, samt
de två pseudoklementinska brefven "de virginitate";
6) det sannolikt från Alexandria utgångna,
högt ansedda s. k. Barnabasbrefvet, hvilket
själf icke lämnar någon upplysning om författare
eller adressat, men med orätt tillskrifves Paulus’
medarbetare Barnabas; 7) brefvet till Diognetus,
hvilken klassiskt apologetiska skrift är känd först
genom en handskrift från 13:e årh. och antages leda
sitt ursprung från 2:a–4:e årh.; samt 8) "Hermas
herde", hvars affattningstid sannolikt infaller vid
midten af 2:a årh. Patrum apostolicorum opera äro
utgifna af O. v. Gebhardt, Ad. Harnack och Th.
Zahn dels i en större edition med anmärkningar
(1876–78), dels i en mindre (2:a uppl. 1894).
J. HDR.
Apostoliska kammaren. Se Camera apostolica.
Apostoliska kanones (lat. canones apostolici)
kallas en af syriska teologer i 5:e årh. hoparbetad
kyrkorättslig samling, hvilken utger sig ega
apostolisk hemul och i form af 85 synodalbeslut
(canones) meddelar från de apostoliska
konstitutionerna (se dessa), från synodens i
Antiokia beslut 341 samt därjämte från skilda källor
härstammande kyrkliga lagbud. Dessa kanones äro i
de äldsta uppteckningarna vidfogade de apostoliska
konstitutionerna. Den trullanska synoden af år 692
erkände kanones som en apostolisk kyrkoordning,
och samlingen inflöt under denna auktoritet
i flera kyrkliga lagsamlingar. Inom orienten
bibehöllo dessa kanones högt anseende, men drogos
af västerlandets teologer i tvifvelsmål. Dionysius
Exiguus (omkr. 500) nämner dem "Canones qui dicuntur
apostolici", men upptog det oaktadt de 50 första i
sin kyrkliga kanonsamling. Härifrån öfverflyttade
till de pseudoisidoriska dekretalerna, utöfvade
de inflytande på den västerländska kyrkorätten,
men genom Magdeburg-centuriernas upplösande kritik
omintetgjordes deras apostoliska anseende. Anledningen
till att de 35 sista synodalbesluten icke upptogos
af Dionysius och sedermera i den västerländska
kyrkorätten är okänd; men denna differens utgör
en af skiljepunkterna mellan den grekiska och
den romerska kyrkan. De apostoliska kanones äro
upptagna i de flesta editioner af konsiliesamlingar
och af "Corpus juris canonici" samt äfven i vissa
editioner af de apostoliska konstitutionerna.
J. HDR.
Apostoliska konstitutioner (lat. constitutiones
apostolicæ) kallas en samling kyrkorättsliga stadgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
