Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabin l. Arabin-syra, kem. farm. - Arabinos, en sockerart. Se Pentos - Arabis L., bot. - Arabiska hafvet - Arabiska hästen - Arabiska kamelen, zool. Se Kameldjuren - Arabiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arabin l. Arabin-syra, kem. farm., utgör
i form af sur arabinsyrad kalk hufvudmassan af det
gummi, som i handeln kallas arabiskt gummi
och senegalgummi (se dessa ord). Arabin
finnes äfven i åtskilliga andra växtdroger. Om
arabiskt gummi upplöses i kallt vatten och lösningen
göres svagt sur med klorvätesyra, så framkallar alkohol
i en dylik lösning en fällning af arabin (arabinsyra),
som därur kan erhållas fullkomligt rent. Torkadt,
är rent arabin en amorf, glasartad, genomskinlig,
men i fuktigt tillstånd mjölkhvit massa, som reagerar
svagt sur. Ännu fuktigt, löses arabinet lätt i kallt
vatten, hvilken lösning icke fälles af alkohol, men
af mineralsyror och salter. Torkadt arabin är ej
längre lösligt i vatten, icke ens vid kokning: det
endast sväller upp; men tillsats af någon bas
återställer genast lösligheten. Arabinets formel är ej
säkert känd (C10H18O9 ?). Det arabiska gummit
lär utgöra en blandning i växlande proportioner af 2
gummiarter; den ena ger vid behandling med utspädd
syra kristalliserande arabinos (se Pentos), den
andra en sirapliknande sockerart.
O. T. S. (C. G. S.)
Arabinos, en sockerart. Se Pentos.
Arabis L., bot., växtsläkte af nat. fam. Cruciferæ,
innefattande småväxta örter med mer eller mindre
rent hvita blommor och smala skidor. Ej sällan odlas
A. albida Stev. från Kaukasus för sin mycket tidiga
rika blomning och det vackert hvitludna, tätt tufvade
örtståndet, som gör växten lämplig till infattning
af rabatter, samt A. alpina L., som förekommer vild
i våra fjälltrakter.
S. A. (G. L–M.)
Arabiska hafvet, den del af Indiska oceanen, som
är belägen mellan Västra indiska halfön, Beludsjistan,
Persien, Arabien och Afrika. Genom sundet vid
Bab-el-Mandeb står A. i förbindelse med Röda
hafvet eller Arabiska viken och genom sundet vid
Ormus med Persiska viken. Se Oman-hafvet
och Aden-viken.
Arabiska hästen, den ädlaste och mest berömda
af alla hästraser, urspr. härstammande från Arabien,
men äfven förekommande i andra delar af orienten
samt i norra Afrika. Sin nuvarande höga utveckling
uppnådde den tämligen sent, emedan araberna först
efter Muhammeds tid började mera allmänt vinnlägga
sig om en fullkomligare hästafvel. Antalet af
hästar i Arabien är ännu jämförelsevis ganska litet,
en omständighet, hvartill orsaken i viss mån är att
söka däruti, att man i detta land nödgas samla foder
för den torra årstiden, liksom hos oss för vintern.
Arabiens natur fordrar ett hästslag, som är lättfödt,
snabbt i rörelser och jämförelsevis länge kan fördraga
hunger och törst. Därför står ock i Arabien den
häst, som på ovanligt kort tid tillryggalagt en lång
väg, i så högt pris, att man i Europa knappast finner
något motsvarande. Genom ett under århundraden
fortsatt urval och en kärleksfull vård ega araberna
nu ett af världens utmärktaste ridhästslag. – Den
arabiska hästen är omkr. 1,4 m. hög öfver
länden, har litet hufvud med jämförelsevis bred och
starkt utvecklad hjärnskål; ögonen äro stora och
lifliga, halsen högrest och af medelmåttig längd,
manken hög och lång, rygg och länd korta samt
korset rakt, långt och bredt. Bröstkorgen är smal
framtill, men vidgar sig betydligt bakåt; bogarna
äro långa, benen fina med tydligt utpräglade muskler
och mycket fasta senor. Färgen är vanligen grå
eller brun, håren fina och glänsande. Det utmärkande
för den arabiska hästrasen är snabbhet i förening med
uthållighet och förmåga att bära en jämförelsevis
stor tyngd. På grund däraf hafva ock hästar af
denna ras varit mycket eftersökta. Före midten af
1800-talet drefs afveln af arabiska hästar med synnerligt
stor ifver i Europa, och ännu finnes vid flera
stuterier ett antal afvelsdjur af denna ras. Jfr
Fullblodshäst.
C. A. L.
Arabiska kamelen, zool. Se Kameldjuren.
Arabiska litteraturen, en af de största i världen,
delar sig naturligast i tvenne tidsskeden, före och efter
Muhammed. Från den förmuhammedanska perioden,
för hvars början vi icke kunna fastställa någon
tidpunkt, men hvars kvarlefvor tidigast härröra från
5:e årh. e. Kr. finnes intet annat i behåll än lyrisk
poesi, med spridda ansatser till episk skildring. Ur
det i flera dialekter splittrade talspråket uppstod
här som annorstädes ett diktens och sångens språk,
i någon mån höjdt öfver hvardagslifvets, och ur
detta diktarspråk, hvartill alla de olika dialekterna
från sångarnas hemorter bidrogo, utvecklade sig
småningom en nästan enhetlig språkform, som tjänar till
norm för hela den följande tidens klassiska
skriftspråk. Den poetiska formen uppnådde tidigt en
förvånande utveckling med 16 olika på stafvelsekvantitet
och versfötter byggda metra, och därtill
slutrim efter egendomliga lagar. Hvarje vers består
af en enda, i två halfverser delad rad, och rimmet
bildas egentligen af en enda konsonant, som är
densamma hela dikten igenom (hvaraf namnen l-dikt,
t-dikt o. s. v.). En sådan rik formell utveckling,
hvartill hela den följande tiden har blott obetydliga
nybildningar att lägga, förutsätter nödvändigt en
mycket längre utvecklingstid än de par århundraden,
från hvilka vi ega litterära minnesmärken. Det
lyriska innehållet rör sig kring vissa bestämda motiv,
i främsta rummet kärlek, men oftare kärlekssorg med
klagan öfver den älskades hårdhet, eller öfver
skilsmässa genom stammarnas vandring, än kärlekslycka.
Därnäst komma sorgekväden öfver i strid fallna
släktingar, och här finna vi många kvinnliga skalder,
hvilkas blotta existens, så ytterst sällsynt i andra
äldre litteraturer, ter sig som en kvarlefva af den
kvinnans privilegierade ställning (matriarkatet,
se d. o.), som en senare tids forskning uppdagat hos
de forntida sydsemiterna. Lofprisande af egna och
stammens bedrifter och smädelser mot personliga
fiender och andra stammar, skildringar af stäpp och
oaser, stäppens djurlif och i synnerhet den egna
ridkamelens företräden utgöra andra stående temata.
Egendomligt är, att för den längre utförda dikten,
"kasîde" (eg. dikt med "bestämdt mål"), utbildar
sig småningom ett visst schema, enligt hvilket skalden
börjar med en klagan öfver den älskades frånvaro,
och därefter öfvergår till en skildring af sin kamel
och någon stridsscen, där hans stam utmärkt sig,
för att sist komma till diktens egentliga ämne. Ehuru
skrifkonsten var känd långt före Muhammeds tid,
bevarades sångerna uteslutande på muntlig väg af
yrkesmässiga sångare eller uppläsare. Diktare funnos
bland alla klasser och trosbekännare (äfven kristna
och judar), likaväl hos öknens beduiner (Antara
esj-Sjanfara, Zuhair, Imru-ul-kais)
som vid furstehofven i Damaskus och el-Hira
(Nâbiga, Tarafa). De förnämsta alstren af den
för-islamiska poesien ega vi i tvenne berömda
samlingar, de s. k. "el-Mu’allakât" och "el-Hamâsa".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
