Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid nedre och Kufa vid mellersta Eufrat voro säten
för två vidtberömda med hvarandra polemiserande
grammatiska skolor, af hvilka den basriska slutligen
blef den rådande. På grundvalen af den inom den
syrisk-persiska blandkulturen ifrigt studerade
aristoteliska logiken utarbetades här ett grammatiskt
system, hvars fullständighet och skarpsinnighet trots
en konstlad schematism ännu icke öfverträffats. Öfver
språkljudens bildning och inverkan på hvarandra gjorde
de äfven noggranna undersökningar, måhända med ledning
af indiska förarbeten. Den basriska skolans system
erhöll sin afslutade form genom persern Sibavaihi
(l. Sibûja, d. 796), åt hvars stora verk "el-Kitâb"
(Boken, utg. af Derenbourg, "Le livre de S.", 1883;
Jahn, S’ "Buch", übers. u. erklärt", 1894 ff.) senare
berömda språklärde Asm’i (d. 831) och el-Mubarrad
(d. 988; hans "el-kâmil", Den fullkomliga, utg. af
Wright, 1864) blott kunde gifva en klarare anordning
och noggrannare formulering. En betydande filologisk
verksamhet utvecklades också i utförliga kommentarer
till poetiska, grammatiska och filosofiska arbeten,
som vi utan dessa icke skulle kunna fullt förstå,
och det tidigt började lexikaliska arbetet fick en
första afslutning af persern Dsjauhari.
Högre än alla andra arter af mänskligt vetande
stå för muhammedanen de studier, som ansluta sig
till religionens källor, koranen och traditionen.
Då dessa äfven utgöra grundvalarna för
rättsvetenskapens alla grenar, så är det lätt förklarligt, att
hufvudmassan af den arabiska litteraturen inom både
den klassiska och efterklassiska perioden utgöres af
teologiska och juridiska verk. "Kitâb Allah" (Guds
bok) är inom islam i vida högre grad än inom något
annat religionssamfund allt vetandes källa. Sedan
kalifen Omar genomfört sin kanoniska recension af
korantexten, blef konsten att rätt kunna läsa högt
de heliga verserna i den vokallösa arabiska texten,
så som de rätteligen borde läsas, den första
vetenskapen (’ilm el-qirâ’a, "läsandets vetenskap"), hvilken
ledde till de grundliga fonetiska och grammatiska
undersökningar, som gåfvo modersmålets studium en
rangplats det aldrig egt eller kommer att ega inom
någon annan litteratur. Sedan följde den för alla
religionssamfund så utomordentligt viktiga
"utläggningens, tolkningens" vetenskap (’ilm et-tefsîr),
hvarigenom alla troslärans dogmer så småningom och
alltefter behof erhöllos. Det förnämsta grundläggande
arbetet för denna vetenskap är "tefsîr el-Qur’ân"
(Korankommentar) af den ofvannämnde Tabari. Näst
efter koranen utgjorde traditionen, "hadîs",
troslärans och rättsvetenskapens källa. Då koranens bud
hvarken räckte till för de många teologiska spörsmål,
som uppkommo genom de ifrigt plägade
diskussionerna med kristna teologer, särskildt i Syrien, eller
för den praktiska juridikens otaliga fall, åberopade
man som normer yttranden eller handlingar af
profeten eller af dem, som stått honom nära. Redan
tidigt hade dessa börjat upptecknas med noggrant
angifvande af sagesmännens kedja (den s. k. "isnâd",
stöd) från den förste meddelaren ända ned till
upptecknarens tid, en i litteraturhistorien nästan
exempellös företeelse. Sedan samlades och ordnades allt
detta material i dogmatiska, juridiska, rituella,
historiska och etiska fack, och de 6 stora ortodoxa
traditionssamlingarna (de 2 förnämsta af el-Buchâri
och el-Muslim) få sedan samma betydelse för
islam som kyrkofäderna och de ekumeniska
kyrkomötenas beslut för katolicismen. I många fall
voro dock de på hadis stödda etiska och juridiska
lärosatserna, sammanfattade under benämningen
"sunna" (regel, bud), till skillnad från koranens
bud ("fard"), på förhand gifna af det allmänna
rättsmedvetandet eller lokal usus, och traditionen
är senare tillkommen för att gifva det bestående
större helgd genom anslutning till profeten. På samma
traditionens grund stå också de 4 stora ortodoxa
ritus-grupperna, i hvilka de rättroende sunnitiske
muhammedanerna äro fördelade, medan de sjiitiske
hafva helt andra traditionssamlingar (jfr Sjiiter).
De viktigaste skiljepunkterna mellan de fyra
ortodoxa ritusformerna gälla kyrklig-rituell och
juridisk praxis. I dogmatiskt hänseende framträdde
tidigt friare åsikter ("mu’tazila", dissenters),
hvilka särskildt bekämpade predestinationen och
koranens immanens i Gud (jfr Joh. ev. 1:1), och mot
dessa var el-Asj’ari (d. 933) ortodoxiens förnämste
förkämpe (Steiner, "Die mutaziliten, d. freidenker
im islam", 1865). Skild från båda dessa riktningar
uppträdde äfven tidigt den från Persien och Indien
komna mystiken med teoretisk panteism och praktisk
asketism och försjunkande i Gud, men först i följande
period med litterära alster af större betydenhet. Den
egentliga filosofiska spekulationen, som ledde
sitt upphof från öfversättningar från grekiskan –
Huneins (d. 873) öfversättningar af Aristoteles och
Platon öfvergingo sedermera både i den hebreiska och
medeltida latinska litteraturen – var därför en mer
exotisk företeelse och liksom några andra profana
vetenskaper af större betydelse för Europa än för
araberna själfva. Under den klassiska perioden
representerades den företrädesvis af el-Kindi
(omkr. 820) och el-Farâbi (d. 950), samt "i chvân
essafa" (de trogne bröderna), ett litterärt sällskap
i Basra, som på modernt vis genom en stor samling
filosofiska och naturvetenskapliga småskrifter
verkade för allmän upplysning. – Äfven matematik,
astronomi och medicin byggde vid sitt första
framträdande på grekisk och indisk grund. Inom
matematiken utarbetade araberna särskildt algebra,
talteori och trigonometri långt öfver sina främmande
mönster. Särskildt märklig är Chvarazmi (se d. o.),
hvars till latin öfversatta lärobok i algebra
behärskade den europeiska matematiken ända in i
renässansens tid. På astronomiens område blefvo de
likaledes det medeltida Europas läromästare genom
sina till latin öfversatta arbeten af el-Fargâni
(omkr. 850), Abu Ma’schar (omkr. 885), och den berömde
el-Battâni (se d. o.) samt Ptolemaios’ Almagest (se
d. o.). Däremot framträdde kemien till en början
blott som alkemi äfven hos dess mest berömde idkare
Dsjâbir (omkr. 770). Tidigt berömd blef den på
öfversättningar af Galenus och Hippokrates grundade
arabiska läkekonsten, hvars mest lysande namn under
denna period var er-Rasi (se Rhazes).
Långt mer än hos andra kulturfolk sammanhängde hos
araberna litteraturens blomstring med de politiska
förhållandena. Icke blott skalder, utan äfven
vetenskapsmän anslöto sig gemenligen till ett
furstehus, hvaraf deras existens berodde, och då
kalifatet i Bagdad hade förlorat nästan all politisk
betydelse med de bujidiske emirernas inträngande
(omkr. 950; jfr Kalifat), upphörde Bagdad
också att vara det centrum för islams andliga
lif det dittills utgjort. Under den efterklassiska
perioden (ung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
