Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellankomst till modifierande af arbetsaftalets
frihet och arbetarens skyddande ganska allmänt och
jämförelsevis tidigt vunnit erkännande i afseende
på arbetssätt, arbetstid m. m. åtminstone i fråga om
minderåriga arbetare och kvinnor. Båda dessa klasser
äro oftast ur stånd att genom associationsrättens
begagnande själfva värna sina intressen och ha
därför mångenstädes gjorts till offer för ett
utsugningssystem, som kunnat brytas endast genom
lagstiftningens ingripande. England var det första
land, där lagen inskred till barnens skyddande,
och därmed lades första grundstenen till vår tids
arbetarlagstiftning. Småningom har i ett flertal
länder bestämts en lägsta åldersgräns, 10–12 år,
under hvilken intet barn får användas i fabriksarbete,
hvarjämte särskilda föreskrifter meddelats
rörande arbetsdagens längd, nattarbete, sysselsättning
under jord m. m. såväl för barn i egentlig mening
som för yngre personer i åldern mellan 14 och 18
år. Införande i några länder af lagstadgadt skydd för
kvinnor äfven öfver 18 år har skett dels af hänsyn
till deras fysik och deras moral, dels af omtanke om
kommande generationer. Fabriksarbetet har befunnits
särskildt ohälsosamt för yngre kvinnor äfvensom
för kvinnor under hafvandeskap och efter förlossning;
arbete under jord samt vissa sysselsättningar, där män
och kvinnor arbeta utan uppsikt i samma rum, hafva
visat sig innebära vådor för sedligheten. England
har gått i spetsen äfven för denna lagstiftning
(jfr Fabrikslagstiftning och Yrkesinspektion).
Mindre enig har hittills lagstiftningen visat
sig i fråga om vuxna manliga arbetares skyddande
mot det hälsovådliga inflytandet af en alltför
lång arbetstid, af nattarbete och af brist på
söndagshvila. Emellertid hafva just de länder,
"som kunna sägas framför andra häfda den personliga
friheten", nämligen England, Schweiz och Nord-Amerikas
förenta stater, här gått i spetsen. För öfrigt hafva
arbetarna själfva på senare tider allestädes vunnit
en allt klarare insikt i de fördärfliga följderna
af en alltför lång arbetstid. Knappast någon del af
arbetarfrågan framstår numera för dem själfva i högre
grad såsom en arbetsklassens lifsfråga. På några
håll, särskildt i England, har man genom ett starkt
föreningsväsende lyckats utan statens mellankomst
genomföra betydande reformer; men den öfvertygelsen
mognar dock alltmer att äfven i fråga om arbetstiden
arbetaren behöfver samhällets skydd. Önskningar om
lagstiftningens ingripande hafva också framställts vid
de internationella arbetarkongresserna. Visserligen
lär arbetstiden icke kunna utan vidare sättas lika
lång för alla yrken och näringar. Den måste inom
vissa gränser göras beroende af arbetets art, den
grad af ansträngning det kräfver, dess mer eller
mindre hälsovådliga natur, klimatiska förhållanden,
lokalens beskaffenhet, arbetarens ålder, kön och
kroppskonstitution. Men att det verkligen i fråga
om fabriks- och därmed jämförligt arbete låtit sig
göra att genom lagens mellankomst bereda arbetaren
åtminstone något skydd mot en öfverdrifvet lång
arbetstid, framgår däraf att i några stater
lagstadgad normal- l. maximalarbetsdag faktiskt
är införd. Så i vissa af nordamerikanska unionens
stater, i Schweiz samt till och med i Österrike (den
s. k. "elfvatimmarsdagen") och i Ryssland (11 1/2
t.). "Åtta timmars dagen" såsom
normalarbetsdag är lagstadgad bl. a. för alla af
regeringen i Förenta staterna sysselsatta arbetare,
liksom ock för allt slags industriellt arbete i
flere af de enskilda staterna inom unionen (jfr
Normalarbetsdag). I fråga om nattarbete är Schweiz det
enda land, som uttryckligen i lag förbjudit detsamma,
utom i vissa undantagsfall. I England är nattarbete
genom arbetarnas egna organisationer inskränkt
till det oundgängligaste. I Schweiz och delvis
i Österrike är likaledes söndagsarbete förbjudet
ur arbetarskyddets synpunkt; i flere andra länder
är det inskränkt genom allmän lag eller särskilda
polisföreskrifter. I Sverige förbjuder strafflagens
7:e kap. ("Om religionsbrott") i allmänhet såsom
sabbatsbrott arbete på sön- och högtidsdagar mellan
kl. 6 på morgonen och 7 på aftonen. Starka röster
höjas numera från skilda läger i olika länder med den
fordran att lagen skall i fråga om oundgängligt natt-
och söndagsarbete föreskrifva arbetarnas indelning
i olika arbetslag eller skift, så att ledighet och
nödig hvila tillförsäkras dem.
För att arbetaren i fråga om arbetstid, raster,
nattarbete, aflöningstider, söndagshvila
samt ordningsregler vid arbetet skall klart
och oomtvisteligt veta både rättigheter och
skyldigheter är det af stor vikt att en skriftligt
uppsatt arbetsordning (verkstadsreglemente)
finnes. Men för att denna ej skall förvandlas till
ett i arbetsgifvarens intresse utfärdadt privat
polisreglemente har lagstiftningen bl. a. i Schweiz
och Österrike, liksom delvis i Tyskland, utfärdat
föreskrifter huru sådana arbetsordningar skola
uppsättas.
Långt djupare ingriper dock den nyare lagstiftningen
i arbetsgifvarens fria själfbestämningsrätt genom
föreskrifter till skydd mot yrkessjukdomar äfvensom
mot annan yrkesfara (jfr Fabrikslagstiftning). För att
öfvervaka efterlydnaden af de härom i flere länder,
äfven Sverige (1889), gifna bestämmelser samt tillse
utförandet af de inom skilda yrken i hög grad växlande
och mångsidiga åtgärder, som kräfvas i tillämpningen,
har man efter Englands föredöme flerstädes inrättat
fabriks- l. yrkesinspektion.
Hvarken skyddsåtgärder eller yrkesinspektion
kunna emellertid helt förekomma, att oförvållade
olycksfall tima under arbetet. Ganska allmänt
erkännes det såsom en af statens social-politiska
uppgifter att genom särskild lagstiftning bereda
arbetaren och hans familj ersättning för den skada
olycksfallet vållat och att göra detta genom
en lättare procedur och i större omfattning än
allmänna privaträttsliga anspråk på skadestånd
innebära. I flere länder har man därför stiftat
särskilda lagar om "yrkesansvarighet". Svårigheter
och tvister vid dessas tillämpning hafva framkallat
behofvet af yrkesansvarighetens ersättande med
olycksfallsförsäkring. Tankarna synas ännu delade
huruvida sådan försäkring bör grundas på frivillighet
eller åläggas genom tvång. I Tyskland och Österrike
är tvångsprincipen med framgång genomförd, och staten
har där iklädt sig såväl kontrollen som ansvaret för
hela olycksfallsförsäkringen. I Sverige har regeringen
vid två olika tillfällen, 1890 och 1891, framlagt
k. proposition om obligatorisk olycksfallsförsäkring,
dock utan att vinna riksdagens bifall. Samma öde
drabbade vid 1895 års riksdag regeringens förslag
om lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
