Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Argentoratum (nuv. Strassburg), befäst romerskt municipium vid Rhen - Argentotypi-papper, ett ljuskänsligt papper - Argentum, lat., silfver - Arges, grek. myt., en af cykloperna (se d. o.) - Argesu, rumänska benämningen på staden och floden Ardsjisj (se d. o.) - Argi dag. Se Ardsjisj - Argillit, lerskiffer - Arginin, bot. - Arginusiska öarna, i Egeiska hafvet - Argisj, arabiska namnet på sjön Van - Argiver, inbyggarna i landskapet Argolis - Argles, Mrs. Margaret - Argo, grek. myt. - Argolis (Argos, Argeia) - Argoliska viken l. Nauplia-viken, den vik af Egeiska hafvet - Argon, kem., ett grundämne - Argonauta Argo, zool. Se Papperssnäcka - Argonauterna, grek. myt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romerskt municipium vid Rhen. Kejsar Julianus
besegrade där alemannerna år 357 e. Kr.
Argentotypi-papper (af lat. argentum, silfver, och
grek. typos, prägel, bild), ett ljuskänsligt papper
för framställning af positiva kopior efter fotografiska
negativ. Det är prepareradt med järn- och
silfversalter, kopierar hastigt och gifver brunsvarta,
platinaliknande bilder med matt yta.
A. R–AL.
Argentum (förkortadt Ag), lat., silfver. –
Argentum foliatum, bladsilfver. – Argentum fulminans,
knallsilfver. – Argentum vivum, kvicksilfver.
Arges, grek. myt., en af cykloperna (se d. o.).
Argesu, rumänska benämningen på staden och
floden Ardsjisj (se d. o.).
Argi dag. Se Ardsjisj.
Argillit (af lat. argilla, lera), lerskiffer.
Arginin, bot., en hos conifererna förekommande
hexonbas, som synes spela samma roll som
asparaginet hos gramineer och leguminoser och glutaminet
hos cruciferer och cucurbitaceer.
G. L–M.
Arginusiska öarna, i Egeiska hafvet, på Mindre
Asiens kust, midt emot Lesbos’ södra udde, äro
berömda för den sjöseger, som atenarna där vunno öfver
spartanerna under Kallikratidas (406 f. Kr.). På den
största af de tre öarna låg staden Arginusa.
Argisj, arabiska namnet på sjön Van.
Argiver, inbyggarna i landskapet Argolis på
Peloponnesos. Hos Homeros är ordet ofta benämning
på samtliga grekerna, emedan konung Agamemnon i
Mykenai, som på trojanska krigets tid var Argolis’
förnämsta stad, gällde såsom hela den grekiska härens
öfverkonung.
V. K.
Argles [a’gls], Mrs. Margaret,
författarinnan till "Molly Bawn". Se Hungerford.
Argo, grek. myt., det skepp, hvarpå argonauterna
(se d. o.) foro till Aia l. Kolchis. Detta skepp, "det
snabbseglande" (af grek. argos, snabb), byggdes af
Frixos’ son Argos under ledning af Athena, som
i förstäfven infogade en planka, hvilken var tagen
från Dodonas talande ek och under färden då
och då uttalade ett profetiskt ord.
V. K.
Argolis (Argos, Argeia), urspr. namnet på
det af staden Argos behärskade slättlandet vid
Argoliska vikens inre hörn, men kom sedermera att
beteckna hela östra halfön på Peloponnesos, med Korint,
Arkadien och Lakonien till landgräns. Under de
akaiske pelopidernas (Atreus, Agamemnon) och de
doriske temenidernas (Feidon) dynastier intog Argolis
en dominerande ställning bland de grekiska staterna,
och namnet "argiver" användes ibland om grekerna
i allmänhet. Men denna hegemoni gick snart
under, då det gamla konungariket Argos splittrades
i småstater och Sparta bemäktigade sig väldet på
Peloponnesos. De mäktigaste bland städerna i A.
voro Argos, Mykenai, Tiryns, Nauplia, Troizene,
Hermione och Epidauros. – I nuv. konungariket
Grekland bildar Argolis jämte Korintia en nomarki,
till hvilken äfven höra öarna Poros, Hydra, Spetsa
och Kythera, om inalles 5,244 kvkm. med 157,578
inv. (1896). Hufvudstad är Nauplia.
Argoliska viken l. Nauplia-viken, den vik
af Egeiska hafvet, som skär in i Peloponnesos mellan
Argos och Lakonien.
Argon (af grek. nekande a och ergon, arbete,
med hänsyn till ämnets tröghet i kemisk bemärkelse),
kem., ett grundämne, som 1894 upptäcktes af lord
Rayleigh och Ramsay. Den förstnämnde hade
iakttagit, att kväfgas framställd ur luft var något tyngre
än kväfgas framställd af kväveföreningar. Fortsatta
försök visade, att detta förhållande icke kunde bero
på närvaron af föroreningar af några bekanta gaser.
Man lyckades sedermera att ur atmosfäriskt kväfve
borttaga kväfgasen dels genom att låta
induktionsgnistor slå genom en blandning af kväfvet och
syrgas öfver svag alkalisk lut, dels genom att leda
kväfvet genom ett med magnesiumspån eller litium
fylldt glödande rör. Äfven, ehuru ofullständigt,
lyckades det att frånskilja kväfgasen medelst diffusion
genom porösa lerrör. Från de andra inerta gaserna
skiljes argon genom fraktionerad destillation. Vid
nämnda försök erhölls en återstod af en färglös gas
med tätheten 19,96, således betydligt tyngre än
kväfgas (14,0). Denna gas är fullständigt inaktiv i
kemisk bemärkelse. Alla försök att förena argon
med andra ämnen hafva hittills misslyckats, och
man kan därför icke tala om någon ekvivalentvikt
för argon. Gasen är 2 1/2 gånger så löslig i vatten
som kväfgas, eller 100 vol. vatten lösa vid 13,9°
4,05 vol. argongas. Argons spektrum är undersökt
af Crookes och Kayser, hvilka funnit i detsamma
en hel mängd egendomliga spektrallinjer, olika öfriga
kända grundämnens. Alltefter omständigheterna kan
argon ge två spektra, hvilket möjligen antyder att
den är en blandning af två ämnen. Olszewsky har
förtätat argon till en färglös vätska med egentl. vikten
1,5 och kokpunkten -186,9° (atmosfärens tryck
740,5 mm.). Dess kritiska temperatur är -117,4°
och kritiska tryck 40,20 atmosfärer. Genom
afdunstning kan argon fås i fast form. Den liknar
då is och smälter vid -187,9. Genom bestämning
af ljudhastigheten i argongas har man beräknat förhållandet
mellan gasens specifika värme vid konstant tryck och
konstant volym samt funnit detta vara 1,66, eller ett
förhållande, som är egendomligt för gaser, hvilkas
molekyler icke hafva någon inre atomrörelse, utan
endast translatoriska rörelser, såsom fallet är med
kvicksilverånga. Häraf framgår, att argons
molekyler utgöras af enkla atomer samt att argon är
ett grundämne, i hvilket fall den af egentl. vikten
beräknade atomvikten blir omkr. 40 (noggrannare
39,92). Tillsammans med de öfriga nyupptäckta
inerta gaserna får argon i periodiska systemet sin
plats midt emellan de starkt positiva alkalimetallerna
å ena sidan och de starkt negativa halogenerna å
den andra. Argon själf står sålunda mellan klor och
kalium. Argonmängden i luft uppgår till omkr. 1
vol. procent.
P. T. C.
(H. E.)
Argonauta Argo, zool. Se Papperssnäcka.
Argonauterna, grek. myt., egentl. "Argos
sjömän", de hjältar, som på skeppet Argo företogo
färden till Aia (Kolchis) för att hämta det gyllene
vädursskinnet. Argonautsagan tillhör minyernas stam,
hvilken, bosatt i det tessaliska Iolkos och det beotiska
Orchomenos, redan tidigt sysselsatte sig med sjöfart
och handel. Denna saga, redan af Homeros omtalad
såsom allmänt känd, af Hesiodos och Mimnermos i
vissa hufvudpunkter antydd, utvidgad genom de
pontiska koloniernas ortsagor, första gången i sin
helhet framställd af Pindaros, vidare utsmyckad af
de tragiska skalderna, fick slutligen i Apollonios
Rhodios en lärd bearbetare, som i brokig blandning
ställde nytt bredvid gammalt. Hans framställning har
legat till grund för senare dikter (bl. a. af romaren
Valerius Flaccus).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
