Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arianism, en i 4:e årh. uppkommen kristologisk lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lära, emot hvilken kyrkan formulerade sin andra
ekumeniska trosbekännelse. Lärans upphofsman var
den alexandrinske presbytern Areios (Arius),
hvilken med stor dialektisk färdighet utbildade den
subordinatianska kristologi, som från Origines,
martyren Lukianos m. fl. differentierat sig i flera mot
hvarandra stående läromeningar. Enligt Areios var
Logos, Guds son, endast en af Fadern efter tidens
begynnelse och af intet skapad varelse, hvars
uppgift var att tjäna som verktyg vid den öfriga
skapelsens fullbordan. Det fanns sålunda en tid, då
Sonen icke var. Han är till sitt väsen åtskild från
och främmande för Fadern, och ehuru han är Faderns
fullkomligaste verk, heter han Guds son endast i
samma mening som människorna kallas Guds barn.
Faderns andra skapelse efter Logos är den helige
Ande. Sann Gud är sålunda blott Fadern, och
treenighetsbegreppet är uteslutet. Denna åskådning vann
hastigt tillslutning och stöddes af bl. a. de
inflytelserike biskoparna Eusebios af Nikomedeia och Eusebios
af Cæsarea, hvaremot de från prologen till
Johannesevangeliet och andra skriftställare hämtade kyrkliga
gensägelserna mot denna lära närmast företräddes
af Areios’ egen biskop Alexander. Exkommunicerad
af sin biskop år 321, lämnade Areios Alexandria,
men versifierade under landsflykten sin lära på
folkliga melodier, för att den skulle kringspridas af
skeppare, mjölnare och resande. Hans anhängares,
arianernas, antal växte, och striden fördes med
sådan häftighet, att de hedniska skådespelen hämtade
karrikatyrmotiv därifrån. Sedan kejsar Konstantin
den store förenat hela romarriket under sitt välde,
utlyste han i den kyrkliga enhetens intresse det
ekumeniska mötet i Nicæa 325, hvilket möte
bevistades af kejsaren själf samt omkr. 300 till större
delen österländska biskopar och afsåg utarbetandet
af en allmängiltig trosregel. Ett arianskt förslag,
som framlades af Eusebios af Nikomedeia,
sönderslets bokstafligen, och med stor öfvervikt
formulerades delvis under västerländsk påverkan "de 318
fäders heliga symbol", hvari såsom kyrkans tro
fastställdes, att Sonen är af samma eviga gudomsväsende
som Fadern. Af det grekiska uttrycket för
väsens-gemenskap, homousios, danades sedermera
benämningen homousianer för dem, som fasthöllo
det nicenska symbolum, hvilket underskrefs af hela
rikssynoden med undantag af Areios och tvenne
biskopar, hvilka landsförvisades. Under kejsar
Konstantins lifstid blef giltigheten af detta symbolum
oanfäktad, men det arianska partiet sökte nu vinna
terräng genom att få de mest dugande nicenske
bekännarna aflägsnade. I främsta rummet riktades
deras angrepp mot biskop Athanasios af Alexandria,
hvilken som ung diakon energiskt verkat för
Nicæamötets beslut. Arianernas försök att genom kejsarens
bemedling få sin hufvudman återinsatt i hans
presbytervärdighet misslyckades genom Athanasios’ vägran,
men år 335 lyckades de få Athanasios såsom
fridsstörare landsförvisad till Gallien. Emellertid afled
Areios helt plötsligt (336). Då äfven kejsaren kort
därefter dog, fingo Athanasios och flera med honom
landsförvista nicenare tillstånd att återvända. Den
anti-nicenska oppositionen under ledning af
Eusebios af Nikomedeia, som 339 kallades till biskop af
Konstantinopel, fortfor emellertid och lyckades efter
hand befästa sin makt i orienten. Athanasios
fördrefs åter (339–346) och ersattes af en arian. Vid
flera synoder, såsom i Antiokia 341 och Filippopolis
343, framtvingades bekännelseformler, hvilka med
uteslutande af positivt nicenska bestämningar
öppnade rum för inläggande af en ariansk andemening.
Omsider vann den eusebianska oppositionen seger
äfven i västerlandet. Efter synoden i Milano 355
exkommunicerades västerlandets främste nicenare,
biskoparna Liberius af Rom, Hilarius af Poitiers och
Hosius af Cordoba. Athanasios af Alexandria anfölls
med militärmakt i sin egen kyrka och måste med
lifsfara gömma sig hos Egyptens munkar.
Eusebianerna besatte därefter lediga biskopssäten med sina
anhängare. Men då det yttre motståndet vikit
tillbaka, begynte en inre splittringsprocess, som
upplöste den anti-nicenska oppositionen i flera partier
med hvar sina formler. Den extrema arianismen,
hvilken länge saknat förare, samlade sig åter och
lärde, att Sonen icke blott eger ett annat väsen än
Fadern, utan är honom olik i allt (katá panta
anomoios), hvarför de erhöllo benämningen
anomeer. Närmare den nicenska bekännelsen stodo
de s. k. homoiusianerna, för hvilka
visserligen bestämningen homousios upphäfde Sonens
själfständiga personlighet, men hvilkas äfven af
biskoparna Alexander och Athanasios af Alexandria
använda grundformel homoios kat’ usian, att Sonen
är till väsendet lik Fadern, kunde gifvas en ortodox
tolkning. Homoiusianernas benämning af
semi-arianer (halfarianer) eger därför sitt berättigande
endast därigenom, att de i sin formel underförstodo
en subordinatiansk bibetydelse. En tredje grupp
förkastade båda termerna, homousios och homoiusios,
såsom obibliska och sökte upplösa splittringen genom
att återvända till den förnicenska formeln: homoios
katá panta, att Sonen är Fadern lik i allt, hvarför
de erhöllo benämningen homoier. Denna
åskådning med uteslutande af frasen "i allt" tvingades af
kejsar Konstantius med våld och list igenom i den
s. k. Nike-formeln, och med dess antagande 359–60
var kyrkan efter lång splittring förenad under en
enda bekännelse, som öppnade utsikter för arianismen
att behålla det kristna världsväldet. Men den
förmedlande och obestämda homoiska formeln kunde
icke ens i orienten länge upprätthållas som allmän
symbol. Den nicenska apologien företräddes af den
landsflyktige Athanasios, som i flera skrifter blottade
arianernas omkastningar och vann många anhängare.
Från västerlandet försvarade Hilarius likaledes
nicenum. Under kejsar Julianus upphörde hofvets
inblandning i religiösa frågor. Nike-formeln förlorade
därmed sin påtvungna auktoritet, och de
landsflyktige biskoparna vände hem. Genom den ortodoxa,
men försonliga synoden i Antiokia 362 lyckades
Athanasios sammansluta antiarianerna kring nicenum,
och vid samma tillfälle fördömdes de hemlige arianer,
s. k. pneumatomaker, hvilka godkände Sonens
homousi, men underordnade den helige Ande som
endast en skapad varelse under Fadern och Sonen.
Visserligen fördrefs Athanasios ännu tvenne gånger,
och kejsar Valens tillmötesgick genom åtskilliga
förföljelser det homoisk-arianska hofpartiet i
Konstantinopel, men under gemensamt tryck närmade
sig homousianer och homoiusianer hvarandra, och
ur denna sammanslutning rekryterades ett nytt
majoritetsparti, de s. k. ungnicenarna, hvilka
lärde Sonens och Andens homousi med Fadern under
tre hypostaser. Kejsar Theodosius understödde den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
