Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armenien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudlandet. Från deras tid härstamma några af de
viktigaste nyfunna kaldiska inskrifterna. Argistis
II:s son Rusas II (omkr. 690–670) förde betydande
fejder med den assyriske konungen Asarhaddon. Efter
hans tid började det kaldiska rikets makt att aftaga,
och om hans efterföljare känner man knappast mera än
namnen. Ungefär samtidigt med att det assyriska väldet
föll för de förenade anfallen af skyter och meder,
började ett västerifrån kommande, indoeuropeiskt
eröfrarfolk, armenierna, underlägga sig det kaldiska
riket. Dettas slutliga fall torde hafva inträffat
omkr. 550 f. Kr. Stark politisk allmänanda och
teokratisk centralisation karakteriserade kaldernas
samhällslif. Deras storartade byggnadsanläggningar,
t. ex. deras klippborgar med inuti klippan
uthuggna salar och gångar samt de om grundliga
ingenjörskunskaper vittnande vattenlednings- och
kanalanläggningarna, bevisa att de stodo ganska högt i
fråga om materiell kultur. En mängd konstindustriella
arbeten (nu i London och Berlin) afge utsökta prof
på deras högt uppdrifna konstfärdighet, särskildt i
metallteknik. Kaldernas skriftecken utgjordes af från
assyrierna med få ändringar lånad kilskrift. Mer än
ett hundratal inskrifter äro kända; deras språk, som
endast delvis är tydt, visar ej några beröringspunkter
med de semitiska eller indoeuropeiska. Kalderna
höllo sig länge kvar längst uppe i de nordliga
bergstrakterna, och ur folkblandningen mellan
dem och de invandrade indoeuropeiska stammarna
uppstod det armeniska folket, hvilket redan under
500-talet f. Kr. kom under persernas välde och
sedan lydde först under Alexander den store och
därpå under seleukiderna. Under Antiochos den stores
krig mot romarna (190 f. Kr.) gjorde sig dock två
ståthållare, Artaxias och Zariadres, själfständiga
samt bildade tvenne riken, den förre Stor-Armenien,
ö. om Eufrat, och den senare Lill-Armenien,
v. om samma flod. Artaxias byggde i Stor-Armenien
hufvudstaden Artaxata vid Aras, men hans ätt fick
redan omkr. 150 f. Kr. gifva vika för en gren af de
partiske arsakiderna. Den berömdaste af
denna dynasti var Tigranes den store, som vid Tigris
byggde ett nytt residens, Tigranocerta. Han underlade
sig (70 f. Kr.) äfven Lill-Armenien och utsträckte
sina eröfringar öfver delar af Mindre Asien, Syrien
och Babylonien, men invecklades i sin svärfaders,
Mithridates’, krig med romarna, blef slagen af
Lucullus (69 f. Kr.) och Pompejus (66 f. Kr.) samt
återfick kronan jämte en del af riket som en nådegåfva
ur den senares hand (63 f. Kr.). Hans son Artabazos
blef på Antonius’ anstiftan (31 f. Kr.) förrädiskt
tillfångatagen, hvarefter landet blef ett tvistefrö
mellan romarna och parterna, hvilka å ömse håll
eftersträfvade protektoratet öfver detsamma samt af- och
tillsatte vasallfurstar (jfr Partien).
Stor-Armenien blef genom kejsar Trajanus’ segrar
för en kort tid (114–117 e. Kr.) införlifvadt som
provinsen Armenia med det romerska riket, men frigafs
åter af Hadrianus och styrdes sedan af arsakidiska,
ömsevis af romare och parter beroende konungar till
232 e. Kr., då Khosroes röjdes ur vägen på anstiftan
af det nypersiska rikets grundläggare, Ardasjir,
af sasanidernas ätt, hvarpå denne bemäktigade sig
landet. År 286 gjorde arsakiden Tiridates den store
(Trdat) med romersk hjälp landet åter fritt, och
under hans tid infördes kristendomen (jfr
Armeniska kyrkan). Den del af det armeniska
folket, som höll fast vid hedendomen, sökte stöd hos perserna,
medan det kristnade romerska rikets härskare sökte
upprätthålla de arsakidiske konungarnas makt. 387 kom
det till en delning af A. mellan romare och perser, af
hvilka de förre fingo den västra, de senare den större
och östra delen, som därefter kallades Persarmenia. I
båda delarna innehade arsakidiska underkonungar en
viss själfständighet. I Persarmenia utplånades denna
428 af Bahram V, hvarefter landet blef en provins
af det nypersiska riket och regerades af persiska
ståthållare (marzpaner) till det sasanidiska
rikets fall. Marzpanernas välde utmärktes af
svåra kristendomsförföljelser och täta uppror. 636
intogs landet af de arabiske kaliferna och styrdes
sedan af deras ståthållare (ostikanor). En af dessa,
armeniern Askot, af bagratidernas frejdade adelsätt,
erkändes 885 af kalifen som underkonung i A. och
grundade en dynasti, som härskade till 1079, då den
siste bagratidiske konungen mördades och landet,
som under bagratidernas välde kraftigt uppblomstrat,
ånyo hemföll till anarki. De östromerske kejsarna,
af hvilka flera förut företagit eröfringståg mot A.,
intogo nu en del af landet, seldsjukerna slogo under
sig det öfriga. Endast några småfurstar lyckades
bevara sin oafhängighet till midten af 1200-talet,
då äfven de dukade under för de mongoliska horder, som
på sin väg till Mindre Asien härjande genomströfvade
landet. Därmed försvann sista skymten af Stor-A:s
nationella själfständighet, och Timurs härjningståg
(1390) gjorde det svårt hemsökta landets ödeläggelse
fullständig. 1472 blef Stor-A. en persisk provins,
men eröfrades 1522 af osmanerna under Selim I, förutom
den östligaste delen, som förblef under persiskt
välde. Persiska A. utvidgades 1632 med provinsen
Erivan, men efter hand hafva perserna, senast genom
freden i Turkmantsjaj 1828, måst afstå större delen
af sitt armeniska område till ryssarna. Efter
den turkiska eröfringen återställdes lugn och
ordning i det nästan ödelagda landet af Idris, en
kurd, som af Selim I fick i uppdrag att ordna dess
förvaltning. Han lät kurder, hvilkas stora inflytande
i A. därigenom högeligen gynnades, bosätta sig i de
öde byarna och indelade landet i små sandjak, styrda
på slättlandet af turkiska ämbetsmän, i bergstrakterna
af inhemska höfdingar. Den nordöstra delen af turkiska
A. (Kars, Batum och Ardahan) afträddes 1878 genom
San-Stefano-freden och Berlinfördraget till Ryssland.
Lill-Armenien (landet v. om Eufrat) innehades efter
Tigranes’ fall af flera romerska lydfurstar efter
hvarandra, blef 70 e. Kr. romersk provins (Armenia
minor) och efter världsväldets delning en provins i
det östromerska riket. Omkr. 1080 lyckades Ruben,
en släkting till bagratiderna i Stor-A., att i
Lill-A. grunda ett själfständigt rike, som under
hans efterkommande, rubeniderna, utsträckte sig
öfver Cilicien och Kappadocien. Detta lilla kristna
rike, beläget midt ibland muhammedanska välden och
fientligt stämdt mot de östromerske kejsarna, spelade
en betydande roll under korstågen, då det stödde
korsfararna och dref liflig handel med Italien. 1198
lät en bland dess furstar, Leo II, i Tarsos kröna
sig till konung samt erhöll af kejsare och påfve
bekräftelse på denna sin värdighet. Men inre tvister
och anfall från de muhammedanska grannstaterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
