Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armeniska kyrkan - Armeniska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härskade inom landskyrkan från 14:e till 17:e årh.
egnadt att djupt undergräfva dennas auktoritet.
Rätten att tillsätta öfverstepräst underlades den politiska
makten, och denna gjorde katolikatet falt för
penningar och intriger. Vanligen funnos på en gång
flera innehafvare. Gång efter annan ombyttes
centralhelgedom, och med denna förflyttades de heliga
nationalrelikerna – Gregorius Illuminators högra
arm samt Kristi kors och den heliga lansen –, tills
de ändtligen stannat vid översteprästens nuv.
residens, Edzmiatsin. Sedan talrika skaror af armenier
genom persernas förföljelser i 17:e årh. drifvits öfver
till Europa, begynte från deras kolonier en för landets
andliga kultur värdefull återverkan. Armeniska
tryckerier upprättades i Lemberg, Livorno, Amsterdam,
Marseille, Konstantinopel m. fl. orter. Särskildt
verksam för en kulturell förnyelse var Mechitar och
den s. k. mechitaristernas orden.
Sedan ryssarna 1828 eröfrat Erivan, har den
armeniska kyrkan sin tyngdpunkt i Ryssland, men med
förgreningar inom Persien, Turkiet, Indien och
vissa delar af Österrike. De armeniske kristne äro
af trenne slag: nationella l. gregorianska af
gammalarmenisk tro (minst 2,300,000 pers.), unerade l.
katolska (öfver 100,000) och protestanter (omkr.
40,000). I spetsen för den nationellt armeniska
kyrkan står fortfarande ”alla armeniers öfverste
patriark och katholikos”, som väljes af ett
nationalkonsilium af andliga och lekmän samt utnämnes af
ryska regeringen. Vid hans sida står en
patriarkalsynod om sju medlemmar. Till katolikatet är
knuten en teologisk-filosofisk akademi i Edzmiatsin.
Den armeniska landsdiecesen omfattar sex episkopat
inom ryska Armenien och tvenne inom persiska
Armenien. Närmast under öfversteprästen stå tvenne
patriarkat, i Jerusalem (sedan 1311) för Palestina
och en del af Syrien och i Konstantinopel (sedan
1461) för turkiska Armenien. Deras kyrkliga
förvaltning understödes af nationalsynoder. Såväl inom
ryska som turkiska och persiska Armenien äro klostren
mycket talrika, men munkarnas bildning och
sedligt-religiösa tillstånd i det hela underhaltiga. Högst
stå de s. k. vartapeterna, lärda munkar, ur hvilkas
krets i allmänhet det högre kleresiet tages.
De unerade romerske katolikerna fingo genom
mechitaristernas orden ett stort uppsving. Genom
dessas förbindelser med Rom grundades 1740 ett
”patriarkat af Sis”, hvars innehafvare dock till 1866
residerade i Bezummar. Hans förvaltningsområde
utgjordes af Syrien och Cilicien. De unerade
armenierna i Konstantinopel och Mindre Asien stodo från
1831 under en egen civilpatriark och en ärkebiskop.
Men då detta metropolitanområde 1866 genom val
af gemensam primas förenades med det ciliciska
patriarkatet och romerska stolen vid sanktionen af
denna åtgärd vidtog åtskilliga inskränkningar i de
armeniske katolikernas forna rättigheter, separerade
sig dessa 1870 från Rom och kallade sig orientaliska
katoliker. De återvände emellertid under turkisk-ryska
kriget och sortera under den ciliciske patriarken,
som nu har sitt säte i Konstantinopel. Ett
själfständigt armeniskt ärkebiskopsdöme är därjämte
Lemberg i Österrike. Under Leo XIII inrättades i
Rom ett särskildt kollegium för där studerande
armenier, och genom encyklikan af 25 juli 1888 tillätos
de katolske armenierna att vid gudstjänsten bruka
sin egen liturgi och sitt modersmål.
Turkarnas råa framfart under de senaste årens
massakrer i A. har på många orter framkallat en
fullständig upplösning af förutvarande kristen ordning.
Armenierna i Ryssland hafva sedan 1880-talet varit
utsatta för en förryskningspolitik äfven på det
kyrkliga området, hvilken åsyftat den armeniska
kyrkans uppgående i den grekisk-ortodoxa. Genom
de armeniska kyrkogodsens indragning till ryska
staten (juni 1903) har ett svårt slag riktats mot den
armeniska kyrkans själfständighet.
Litt.: J. Saint-Martin, ”Mémoires historiques et
géographiques sur l’Arménie” (2 bd, 1818–19),
Donat Vernier, ”Histoire du patriarchat arménien
catholique” (1891), A. Tēr Mikelian, ”Die
armenische kirche in ihren beziehungen zur
byzantinischen” (1892), och J. Lepsius, ”Armenien und
Europa” (1896). Se vidare Armenien.
J. Hdr.
Den protestantiska missionen har
under 19:e årh. vunnit många anknytningspunkter
och bildat evangeliska församlingar på skilda
armeniska orter. Förberedd genom ”Brittiska och
utländska bibelsällskapets” spridning af bibeln på
gammalarmeniska, tog den sin början genom
Baselmissionssällskapet 1823 (afbruten genom en kejserlig
rysk ukas 1835) och har sedan fortsatts af
amerikanska missionssällskap, bland dem främst
”American board”. Då den gammalarmeniska
bibelöfversättningen ej förstods af folket, blef den heliga skrift
snart utgifven på turkiska (med armeniska bokstäfver)
och ny-armeniska. Till en början hade det
protestantiska missionsarbetet satt som sitt mål att ingjuta
nytt lif i den förfallna armeniska kyrkan, men
motstånd från dess andliga myndigheters sida ledde från
1846 till bildande af själfständiga evangeliska
församlingar. Ehuru missionärerna sedan 1850 genom
en sultanens firman tillerkänts samma skydd, som
1840 högtidligt tillförsäkrats sultanens egne kristne
undersåtar, och en ny firman 1853 inför lagen
likställde kristna och muhammedaner, har
missionsarbetet dock alltfort haft att kämpa sig fram under
ett svårt tryck. Särskildt var detta förhållandet
1892–94 under de blodiga massakrerna på
armenierna. Men den öfverflödande kärleksverksamhet,
som då utöfvades icke minst genom de protestantiska
missionssällskapen – så t. ex. mottogos i missionens
barnhem omkr. 4,500 barn, hvilkas föräldrar
mördats – har i icke ringa mån bidragit att öppna
dörrarna för den evangeliska missionen. – Bland de
ryske armenierna har äfven Sverige genom Svenska
missionsförbundet upptagit arbete i Tiflis och
omnejd. Därjämte äro många infödda armenier missionärer
bland sitt folk. Seminarier för deras utbildande
ha upprättats bl. a. i Mersivan, Marasj och Karput.
Den protestantiska missionen har ock upprättat flere
läroanstalter, motsvarande våra elementarläroverk
och ett stort antal vanliga skolor.
A. K.
Armeniska litteraturen. Skriftliga minnesmärken
på det armeniska språket äro icke kända från tiden
före 400-talet e. Kr. Huruvida de i Armenien funna
kilinskrifterna tillhöra detta lands litteratur, är en
ännu oafgjord fråga, då man icke med säkerhet
lyckats bestämma på hvad språk de äro affattade (se
Hittiter). Hvad som före nämnda tid kan vara
författadt i Armenien, måste på grund af saknaden
af en armenisk skrift ha varit affattadt på främmande
språk, d. v. s. persiska, syriska eller grekiska, och
nedskrifvet med dessa språks särskilda skriftsystem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
