Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arnoldson, Klas Pontus - Arnolfo di Cambio. Se Cambio - Arnon - Arnor Tordsson - Arnott, Neil - Arnould, Sophie - Arnould-Plessy, Jeanne Sylvanie - Arnsberg - Arnstadt - Arntzen, Andreas - Arntzen, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arnoldson, Klas Pontus, skriftställare,
fredsifrare, f. 27 okt. 1844 i Göteborg, ingick som
tjänsteman vid statens järnvägar och var 1871–81
stationsinspektor vid Tumba samt hängaf sig åt
nyrationalistiskt skriftställen. Hans fritänkeri i religiösa
frågor och samhällsfrågor var alltifrån början buret
af varm idealism, men ej i lika grad af kritiskt
skarpsinne. I sin amatörfilosofiska, af boströmianism
påverkade skrift Verkligheten, en lifsåsigt (1877)
bekämpade han materialismen, och 1878–81
redigerade han tillsammans med A. F. Åkerberg
"Sanningssökaren", månadsskrift för förnuftstro och
praktisk kristendom. Densammas färg meddelade sig åt
den af A. utgifna "Folkets bok", ordbok för nyttig
kunskap (1882–85), som likväl afstannade redan med
27:e häftet. A. uppsatte 1883 och ledde till april
1885 i Stockholm den liberala dagliga tidningen
"Tiden", som ställde fredsfrågan främst på sitt
program och oinskränkt tog parti för norska
stortingsvänstern. 1882–87 var han ledamot af riksdagens
andra kammare (för Södertörns domsaga) och frambar
där först tanken om ständig neutralitet för de
skandinaviska rikena. A. stiftade 1883 Svenska freds-
och skiljedomsföreningen samt utgaf s. å. broschyren
Neutralitetsfrågan. För sina sträfvanden agiterade
han medelst föredragsfärder i Sverige och Norge.
Han redigerade 1892–94 "Nordsvenska dagbladet"
i Sundsvall. Sin religiösa åskådning har A. vidare
utvecklat i arbetet Religionen i forskningens ljus
(1891–92). Hans skrift Är världsfred möjlig? (1890)
öfversattes på flera språk. I det omfångsrika arbetet
Seklernas hopp. En bok om världsfreden (1900; öfv.
på engelska, franska, tyska och norska)
sammanförde A. alla sina undersökningar i ämnet och
utvecklade "planen att ställa fredssaken på en fast,
historisk grund". I diktens form har han fortsatt
sin fredspropaganda med en till Kristi tid förlagd
berättelse, Maria Magdalena (2 bd, 1903).
Arnolfo di Cambio. Se Cambio.
Arnon, forntida benämning på ett i Moabs
högland djupt nedskuret östligt tillflöde till Döda hafvet,
bildande det egentliga Moabs nordgräns. Kallas nu
Vadi Môdsjib.
Arnor Tordsson (isl. Arnórr þórðarson), kallad
jarlaskald, isländsk skald, son till skalden Tord
Kolbeinsson, f. omkr. 1012, företog i sin ungdom
åtskilliga handelsresor till Norge, England och de
brittiska öarna. 1073 lefde han ännu, men hans
dödsår är okändt. A. var en öppen,
rättrådig och fredsälskande man samt en produktiv
skald med stor formtalang. Han diktade kväden
både om sina fränder, jarlarna Ragnvald och Torfinn
på Orken-öarna samt om konungarna Magnus den gode
och Harald Hårdråde i Norge. Se Finnur Jónsson,
"Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie"
I. (1894).
R. N–g.
Arnott [a’nåt], Neil, engelsk läkare och
fysiker, f. 1788, d. 1874, är mest känd som uppfinnare
af de efter honom benämnda s. k. "arnottska
ventilatorerna" och "arnottska ugnarna". Den
viktigaste af hans skrifter är Elements of physics, hvilken
på ett utmärkt sätt populärt behandlar ett
vetenskapligt ämne.
Arnould [arno], Sophie, fransk operasångerska,
f. 1744, d. 1803, fick en glänsande uppfostran,
blef genom prinsessan af Modena satt i tillfälle att
studera och debuterade 1757 på Stora operan i Paris,
hvars firade drottning hon sedan var ända till 1778.
I synnerhet berömmes hon för sitt utförande af
titelrollen i Glucks Iphigénie en Aulide, hvars första
framställarinna hon var. Äfven utom scenen drog
A. genom sin oemotståndliga älskvärdhet till sig en
skara beundrare. Hon jämfördes med Aspasia och
Ninon de l’Enclos och såg i sina salonger lärda,
sådana som d’Alembert, Diderot, Helvétius och
Rousseau. Sina galanta synder erkände hon öppet
och slösade lika mycket med ynnestbevis som med
kvickheter, för hvilka senare hon blef så ryktbar,
att man samlade hennes bonmots under titel
Arnouldiana.
A. L.
Arnould-Plessy [arno-plessi], Jeanne
Sylvanie, född Plessy, fransk skådespelerska, f.
1819 i Metz, blef redan 1834 societär vid Théâtre
français och glänste där genom sin skönhet och sitt
oemotståndliga ingénuespel i äldre och nyare roller.
1845 öfvergaf hon plötsligt Théâtre français för att
i London gifta sig med teaterförfattaren J. F.
Arnould, tillhörde därefter franska teatern i
Petersburg, men återvände 1855, efter sin makes död,
till Paris och var pensionär vid Théâtre français
till 1876. Död 1897. Efter m:lle Mars har fru A.-P.
varit nämnda skådebanas kanske bästa älskarinna och
"grande coquette". Till hennes förnämsta
uppgifter räknas kvinnliga hufvudroller i Marivaux’
komedier, där hennes täckhet och fina nyansering
bäst gjort sig gällande, äfvensom i Augiers senare
skådespel samt i Molières "Tartuffe" och "Le
misanthrope".
E. F–t.
Arnsberg (Arensberg). 1. Fordom grefskap,
nu regeringsområde i preussiska prov. Westfalen.
Areal 7,697 kvkm. 1,815,319 inv. (1900). Bergsbruk
och industri af stor betydenhet. – 2.
Hufvudstad i nyssnämnda område, vid Ruhr, 45 km. s. ö.
om Münster. 8,490 inv. (1900). A. hörde fordom
till Hanseförbundet.
Arnstadt, största staden i furstendömet
Schwarzburg-Sondershausen, vid Gera, en af Thüringens
äldsta och vackraste städer, prisad för sin
medeltidsarkitektur och sin högt uppdrifna trädgårdsskötsel.
14,411 inv. (1900). Betydlig industri och handel.
De vid A. 1851 anlagda saltbaden besökas mycket. –
Staden, som omnämnes redan år 704, öfvergick 1306
genom köp till grefvarna af Schwarzburg.
Arntzen, en i Norge tämligen utbredd familj, som
härstammar från Solör, en del af Glommedalen.
1. Andreas A., politiker, f. 1777, var i
flera år öfverrättsprokurator, konstituerades 1814,
under vanskliga förhållanden, till polismästare i
Kristiania och blef 1815 höjesterets-assessor. I
stortingen 1814, 1818, 1821 och 1822 representerade
han Kristiania och hade särskildt 1821 stor
förtjänst om den lyckliga lösningen af den skarpt
tillspetsade politiska krisen. Han blef 1836 statsråd, men dog
redan 1837.
2. Karl A., den föregåendes son, jurist, f.
1801, d. 1877, verkade som universitetslärare,
advokat, expeditionssekreterare i
revisionsdepartementet och (från 1844) justitiarius i Kristiania
"stift-overrets" första afdelning, från hvilket ämbete han
1876 tog afsked. Sin mest omfattande verksamhet
utvecklade han dock måhända som ledamot af en
mängd kommittéer. Så var han 1837–43 ledamot af
"lovkommissionen". 1848–53 tillhörde han
redaktionen af den konservativa tidningen Kristiania-posten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
